jag förstår nu, mer än någonsin

Jag fick ett brev. Några dagar efter att Troy slutat leva fick jag ett brev av en betydelsefull person som precis som vi har ett saknat barn. Hon skrev att jag inte kommer kunna känna mig hel förrän jag har ett levande barn i min famn. Det kom att bli en livlina för mig. Jag kände att det fanns hopp.

För att tänka, att det på något vis skulle gå att känna lycka igen, var omöjligt.

Att hon skrev det. Hon som varit där själv. Kändes hoppfullt. Sedan fanns dubbelheten. Trots hoppet fanns en misströstan, hur var det möjligt att någonsin kunna känna lycka igen - samtidigt som saknaden? Hur skulle ett nytt barn kunna fylla det enorma tomrum som ju fanns efter en saknad son? Sorgen och saknadens vassa klor.

Men sen kom hon. Vackraste lilla Eira. Kärleken när hon levande lades på mitt bröst var de första pusselbitarna i helandet. Skärvor pusslades inte samman. Inget lim, inga fogar. Nytt pussel, nytt liv. Ett nytt liv där saknaden efter barnet har en egen plats. Där kärleken räcker till flera. Där liten rosig dotter fyller min tomhet, fyller mitt hål med ömhet.

Men, nej. Hon är ingen ersättare. Hon är en lillasyster. En högt älskad dotter.

Kanske skickades hon med lite extra kraft. Kanske kom hon med lite extra bomull.

Idag möttes vi igen. "Förstår du vad jag menade nu? Att man inte känner sig hel, förrän man håller sitt levande barn i sin famn". Jag förstår. Mer än någonsin.