skäggiga gubbar

Äntligen är julen ute. Jag har verkligen dragit mig in i det längsta. Gått och missnöjt muttrat över alla skäggiga gubbar överallt. Förra veckan samlade jag ihop dom och ställde dom på köksbordet. Och där blev de stående. I givakt. Säkert muttrande över en seg ägarinna. Att N ens har sett att de står där har jag svårt att tro. Om det inte vore för mitt klagande skulle han nog inte ens märka om julpyntet var kvar till påsk.

Eira sover nu sin första(!) långa period för dagen. Förhoppningsvis inte för natten - då lär det bli en tidig morgon. Dagen har bjudit på så mycket spännande att hon helt enkelt inte haft ro att slumra. Runt lunch träffade vi kompisarna på gula villan. Oj vad alla hade växt. Det är ju en månad sedan vi sågs. Det är jättetrevligt iallafall, att träffas sådär lite avskilt, få prata av sig. Det var nog första gången, idag, som Eira verkligen förstod att det var andra människor där. Hon tittade med stora ögon. Smilade lite, men försiktigt. Att ligga ned var det inte tal om. Fröken fräken vill sitta och titta.

Ett mindre trevligt samtal på kvällskvisten förstörde husfriden ett slag. Den där jäkla vattenläckan biter oss fortfarande i baken. Tur med en svärfar som kan tala för sig (och oss) Att vara ungdom (räknas vi som det?), nå ja...yngre är en klar nackdel ibland. Äldre tror att de kan köra över hur som helst. PUST!