Sprängande huvudvärk. Den nittonde. Som vanligt. Det är 79 veckor sedan Troy började leva,
utanför min mage. Lika många sedan han tog sitt sista andetag. Det känns som ett annat liv. Jag trodde inte att jag skulle klara att leva utan honom. Lika lite som jag nu tror att jag kan leva utan Eira -
kan inte, vill inte. Men det finns inga val. Hur mycket jag än har hållt andan, har dagarna passerat förbi. Jag har vaknat varje morgon. Hatat igår. Hatat imorgon. Varje dag utan mitt barn. Varje sekund.
Det gör fortfarande lika ont.
Trots att Eira är här. Men det är lättare att bära. Varje morgon är en fantastisk lycka med underbara
lilla liten. Och all kärlek som var, och fortfarande är ämnad för Troy blir till ytterligare tacksamma tankar inför vad livet ändå gett mig. Det är den nittonde - varje månad.
1 kommentarer:
Förstår hur du känner. Jag känner så med.
Det är det samma varje månad. Trots bebislycka. Hur skulle det kunna vara på annat sätt.
Tack för att du sätter ord på. Det är viktigt. För dig, för andra föräldrar utan barn och alla andra.
Varm kram! <3
Skicka en kommentar