Äntligen har vi fått dit stenarna runt rabattkanten vid Troys grav.
Lite mer planeteringar blev det och nu känns det fint att vara där.
Det känns inte bra. Aldrig bra. Men fint.
Älskade lille pojken min, idag finns du på min axel. Jag känner det.
Lilla liten känner det också.
Jag tror ni har ett hemligt språk.
Som jag inte förstår, bara kan känna.
Snart blir det besök till BM och sedan festplanering.
Hoppas på en lugn kväll.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar