onsdag 3 juni 2009

det sista jag minns

Sist jag minns att det var en månad var det juli. Året var 2008. Helt plötsligt står vi i omringade av nyutslagna blommor och grönt gräs. Det har snart gått ett år. Svårt att förstå.

Igår träffade jag läkaren på familjecentrum. Vet inte vad jag förväntat mig, men kanske blev jag lite besviken på hennes inställning. Hon sjukskrev mig iallafall. Heltid. Jag vet inte hur det känns. Kanske kan det vara lugnt ett tag nu. Försäkringskassan ska godkänna sjukskrivningen först. Jag avvaktar. Tar inte ut något i förskott, men försöker njuta av dagarna så gott jag kan.

Lilla liten var oroväckande lugn igår. Jag har blivit bortskämd att känna mycket kraftiga rörelser flera gånger om dagen. Och när mönstret är avvikande kommer paniken smygande. Inga realistiska tankar kan knuffa undan den oro som smygandes helt plötsligt slår ner som en blixt. Natten var till stor del utan sömn. Flashbacks. Men lilla liten vaknade imorse. Kanske inte lika intensivt som vanligt. Men jag hoppas att ett BM-besök i eftermiddag ska lugna mig. Hoppas.

2 kommentarer:

Linda sa...

Ja, visst är det märkligt med tiden. Den går så fort, men ändå inte på något vis. Förstår dig så väl i din oro när Lilla liten är lugnare. Man hinner tänka allt möjligt...

Hoppas bm-besöker gick bra idag och att bebis piggnat på sig!

Kram vännen!

Lovilin sa...

Hej Sandra!
Hoppas BM besöket gick bra och att du känner dig lugnare.
Syns vi på söndag?

Kram
Linda