han vaknade inte

Han vaknade inte.

Lilla hjärtat mitt. Sorgen kommer plötsligt och överväldigande. Hänsynslöst. Som en käftsmäll.

I bilen. Med pinglan på magen tar det en sekund för kroppen att minnas resan till Falun. Ångesten. Det frenetiska pinglandet från mig i hopp om att han skulle höra ljudet och vakna. Som om han bara sovit. Men han vaknade inte.

Ns ihopbitna käkar. Händerna i ett fast grepp om ratten. Då och då tittandes på magen. Som om han med blicken kunde frambringa en rörelse. Han vaknade inte.

Vi spelade "I'm yours" på högsta volym, från Hedemora till Falun. Det var vår låt. Han gillade melodin. Brukade buffa med rumpan från sida till sida. Denna gång fick texten en annan innebörd. Vad vet jag inte. Men han vaknade inte.

Framme vid förlossningen. Jag tyckte kanske att jag kände en antydan till rörelse i väntrummet. Kanske var det så. Hjärtljuden var redan på väg ned. Kanske var det ett sista lilla krafttag. Sedan somnade han. Om inte läkaren lyckats återuppliva hade detta varit slutet. The end. Istället vaknade kämparnas konung och utan att vi visste om det räknades sekundrar ned för andra gången. Och han vaknade inte mer.