nytt år

Gott nytt år, fina Ni!


Här räknar vi ned inför det nya året som ju bara kan (_måste_) bli bättre än det som varit.

Jag hoppas på att finna en balans i allt det svåra. Leenden, glädje och lycka i överflöd.

2012

Januari

Vi startade året med kramp. På något vis tänkte jag att året skulle bli tufft. Och kanske var det tur att jag inte insåg omfattningen.

Vi firade goaste Faster Angelica på 25årsdagen med en chmakaktus.

 

I februari firade pappaN som fyllde 28 år med hans favorit - chokladtårta.

Vi besökte fina vänner i deras nya hus och åkte pulka ner för långa backen.

Vi badade äventyrsbad och Eira döpte om oss alla till olika lustiga namn.

I mars månad började jag träna på "Må Bättre". Starten på en kraftgivande resa.

Vi bakade söndagsfrallor till Vasaloppet och besökte buslandet.

Eira fick en ny cykel av F&F. Vi (jag) klippte Disas hår.

D hade 45 minuters kramp och ställde livet på sin spets.

 

 

I april tillbringade vi lång tid på sjukhus. D blev däckad i magsjuka och hade lång återhämtningstid.

T fick påskfint vid sin grav.

Vi firade sista april som vanligt på F&Fs gata.



I maj firade jag och N förlovningsdag - 9 årig.

Vi besökte ännu flera busland och var till stora grannstadens friluftspark med goa vänner

På posten fick vi fina foton från BroFoto.

Jag och E gick på Mora Träsk och vi åkte till Sthlm för att fira moster Mia.

Jag började studera, stora medicinkursen som slutade i högsta betyg.

I juni firade vi födelsedagar på löpande band. Jag och svärfar och därefter älskade Disa, 1 år.

Lilla hjärtevän. Innan födelsedagen rådde kaos med ännu mer tid på sjukhus.

Det blev midsommar och jag sommarlyssnade på ljudböcker som avkoppling.

Jag började "instagramma".

I juli skulle vår älskade lillprins ha fyllt fyra år. Saknade biter och river lika mycket varje år.

Varje dag. Varje stund.

Jag fastnade för träningsformen bodybalance.

PappaN hade semester, men jag jobbade. Vi avslutade dock

månaden med att åka över till Danmark.

 

 

I augusti kalasade vi med våra föräldragruppsvänner.

Jag invigde mina bodycombatpass med nya fina lindor.

Vi beökte också fina vännerna.

I september började E dansa.

Jag avslutade min föräldraledighet och återgick till studierna, sista och sjätte terminen.

Jag började med äldrevårdsplaceringen där jag trivdes otroligt bra.

Vår vackra "farmor E" tog sina sista andetag.

 



 

I oktober fyllde älskade Eira 3 år. Fina lilla liten.

Annars kämpade vi på, hela familjen.

Ingen inläggning under hösten, men dessto fler kramper hemma.



 

I november tände vi ljus hos lillprinsen.

Eira började på förskolan, vilket gick bättre än väntat.

Jag fortsatte placering med primärvård och psykiatri.

I december påbörjade jag sista placeringen på barnavdelning.

Vi bakade saffransbröd och pepparkakshus.

E var lucia i kyrkan och vi fick njuta av luciafirande på förskolan.

 



update

Klockan är alldeles för mycket egentligen, men jag har lite svårt att slappna av när jag jobbat kvällspass. Ikväll var det barnakuten som hospiterades, roligt! Jag gillar att det är snabba vändningar.

När jag åkte hemifrån var det med klump i magen eftersom D hade feber och krampade inatt och var krampnära hela morgonen. Men eftermiddagen hade varit lugn. Skönt!

Imorgon väntar dagpass och sedan lite ledigt över nyår. Förhoppningsvis utan tid på någon barnavdelning.

önskan

Önskar er en fridfull och fin julhelg.

För den är ju faktiskt inte över än.

 

 

Tanken var att vi igår skulle ha firat såsom vi brukar på julafton och trots

att det funnits en hel del störande moment under vägen verkade det ändå som att det skulle bli en mysig dag.

 

Men dagen slutade i kaos.

D började krampa. Den första krampen som varat över en timme.

Två doser epistatus hjälpte föga. Ambulans tillkallades och när inte ens en extra dos stesolid hjälpte åkte vi iväg (i efterhand kan det kännas som att allt tog för lång tid).

I ambulansen blev D ostabil i syresättningen och vi mötte upp ytterligare en ambulans.

Väl framme på akuten piggade D på sig och ingen kunde väl tro att det var den sjuka lilla flickan som sprang omkring och busade.

Ja och dessutom ringde farmor och farfar och berättade att där hemma hade E däckat i hög feber.

Älskade små hjärtan. Vilken jul.

 

Idag har vi försökt återhämta oss. Vi blev utskrivna på förmiddagen och då for vi hem för att rå om varandra och njuta av den återstående ledigheten.

lucia 2012

 

Vackra luciaE. Ett försök till syskonbild. Underbara D.

 

Idag blev det familjedag.

Först lucia med öppis i kyrkan och sedan Tomtemarknad i Hyttan.

E ville vara lucia och var så duktig då hon själv gick fram med de äldre barnen i kyrkan.

E och kompisen E höll varandra i handen hela tiden, förutom en kort stund då de kom på att

de kanske skulle hålla som lucior.

 

Luciatjejer 2011.

mitt kall

 

 

Så har första veckan gått på den sista VFUperioden. Det har varit så intressant och ROLIGT! Jag känner verkligen att jag hör hemma där och att jag på något sätt i framtiden måste få arbeta i verksamheten.

Jag har alltid känt att jag vill arbeta med barn. På ett eller annat sätt. Dessutom känner jag att jag har kraften och viljan att lindra för andra. Och tänk att få göra det på det här sättet som man ändå gör på barnavdelning. Det är oerhört fint. Jag räds inte. Jag förlitar mig på att andra kompetenta människor tar hand om mina barn när de är sjuka. Naturligtvis vill jag finnas för andra familjer som är i samma behov. Det är mitt kall.

Imorgon ska familjen till förskolan för luciafirande. Eira ska vara lucia och det ska bli så spännande att se. Vår lilla sångfågel som sjunger så mycket hemma, jag misstänker dock att hon kommer att vara helt tyst när det är andra där.



 

julklappstips

När jag var på jukklappsshopping i en barnbutik i större staden fick jag för första gången se den här fina bodyn live. Det är GEGGAMOJA som i samarbete med Spädbarnsfonden startat en kampanj. Allt överskott från vad som säljs skänks till spädbarnsfondens verksamhet. Det ingår också snuttefilt i två färger i kampanjen.

"Denna sida upp". En kampanj för kampen mot plötslig spädbarnsdöd.

Bild

andraadvent2012

D smakar mer än rullar & E strösslar pärlsocker.

Så blev det andra advent. Hos oss har helgen gått i bakandets tecken. Tjejerna gillar att hjälpa till även om det åker en hel del ned i magen. Idag när vi pysslade ett pepparkakshus struttade de omkring som hoppetossor, hej sockerkick!

På eftermiddagen fick vi besök av F&F. Lite firande av namnsdagar också. PappaNs i torsdags och fArmorns idag. Lite lustigt att de fick identiskt lika presenter. Great minds think alike.

E har spanat på pepparkakshuset flertalet gånger. Lite sugen.
På eftermiddagen fika med F&F.

Imorgon bär det av till den större staden för fyra veckors praktik på barnavdelning. Det var ju enligt mitt önskemål, något som såhär i efterhand inte känns helt bekvämt. Spännande på avdelningen förstås, men egentligen har jag inte kraft nog för pendlingen. Den här veckan vet jag inte hur länge jag blir borta. Åtminstone två dygn. Älskade familj.

bakdag

Jag hade jobbat in lite tid, så jag har haft två extra lediga dagar. Välbehövligt.

Igår hade vi möte på förskolan med vår epilepsisjuksköterska, personalen på förskolan inklusive Ds resurs. Dessutom var F&F och gudmor med. Det blev ett bra möte och det känns tryggt. Efter mötet lekte D och helt plötsligt kom en storkramp. Två epistatusdoser senare var det nära att bli ambulans men då gav den med sig. Ja, inte roligt förstås men ändå skönt att alla var på plats och nu gick se första gången tillsammans med oss.

Idag har vi haft bakning på schemat. Imorgon ska vi bygga pepparkakshus. Mysig tid.

där bakom

Sista heldagen på praktiken. Imorgon halvdag och sedan seminarie i skolan. Jag känner att min bägare redan är överfylld. Det finns inget mer att ta av. Tårarna ligger där bakom och bränner hela tiden. Minsta motgång och jag bryter samman. Det är tur jag har min älskade klippa bredvid mig i livet.

så mycket jag vill och önskar

Dagarna rullar på. Jag gör tredje veckan av fyra inom psykiatrin. Nästa vecka har jag bara tre dagar. Om. Ja, om jag lyckas hålla mig på benen vill säga. Imorse vaknade jag med ont i halsen och tungt huvud. Det utvecklades till frossa under eftermiddagen och nästan ingen röst. Illa. Har. Inte. Tid.

Utvecklingsledaren på flickornas förskola ringde idag för att meddela att det finns en resurs klar för D. Än så länge vet jag inte så mycket om personen, men jag hoppas att de har tänkt till vid sökandet. Nästa vecka kommer vår epilepsisjuksköterska från Falun för att informera på förskolan. Dessutom kommer F&F och gudmor I för att höra vad som sägs.

Helgen som var ägnade vi delvis åt bakning. Tjejerna fick egna kavlar och vi bakade pepparkakor. Mina goa små hjärtegryn. Jag längtar efter jul och ledighet. Längtar efter att få se deras miner och lycka. Åh, det finns så mycket jag vill och önskar. Det finns så mycket som jag själv saknade som barn och jag hoppas att mina små aldrig ska behöva känna det.

godkänd

Body Combat. Helt slut i kroppen. Skönt. Det är en vecka sedan jag tränade sist. Känner att jag är trött i kroppen, men vet att det kommer att kännas bättre bara jag kommer igång igen. Måste bara hitta några timmar extra på varje dygn. Helt plötsligt får jag förståelse för hur N haft det när han busspendlat (och jag hoppas att förståelsen är ömsesidig), åker 06.30 och kommer hem 17.30. Det innebär ca 1,5-2 timmars vaken tid med de små. Och den tiden känner jag inte att jag prioritera träning på.

Idag kom resultatet på stora hemtentan. Godkänd! Nu är det verkligen nedräkning. Jag har således "bara" en inlämning kvar, två seminarier och en gruppuppgift. Inlämningen är i princip redan klar (rekord för mig som alltid är ute i sista sekund!) och jag räknar med att bli klar med seminarieförberedelserna under nästa vecka. Pjuh!

sannolikt

Det gäller att planera sin tid. Så gott det går.
Varje ledig stund av dagen har ägnats åt samtal hit och dit.

För ett par veckor sedan blev vi beviljade vårdbidrag för Disa. Vår neurolog tyckte att vi skulle ställa in oss på att inte bli beviljade, men vi fick halvt (man kan ha en fjärdedels, halvt, tre fjärdedels och helt). Egentligen vet jag inte hur jag ska känna inför det. Visst, en lättnad. Att D är sjuk har påverkat vår ekonomi rejält och vårdbidrag kan vara en trygghet. Men det innebär också att D har en svår sjukdom. En obotlig. Det gör ont i mig. Inom vården pratar vi också ofta om palliativ vård. Ofta förknippat med sista tiden i livet. Egenligen är det ett skeende som påbörjas vid en diagnos om obotlig sjukdom. Alltså är det vad vi gör för D. Palliativ vård. Lindrande. Inte botande. Det gör ont.

Jag läste på en annan fin "epilepsi-mammas" blogg att det i Sverige i nuläget finns 48 barn med den sortens epilepsi som D har. Man vet att det är 48 eftersom det är en studie igång. D är med i den studien och jag hoppas så innerligt att den ska leda till framsteg. Någon gång iallafall.

Samtidigt tänker jag på allt vi gått igenom. Hur allt som synes osannolikt faktiskt hänt. Min mamma hade MS. I Sverigen finns ca 17 500 personer med MS, av dem är det endast ca 15% som får primärprogressiv. Den som är kontinuerligt försämrande och svårbehandlad. Och min älskade Troy. Som förblödde i min mage. Fetomaternell transfusion, en så stor blödning som inträffade oss har en förekomst på ca 0,7-0,8% av alla kvinnor. Inget har med det andra att göra. Inget ärftligt. Men ändå hände det.

Ibland får jag höra att det finns en mening med allt. Att en del människor råkar ut för saker för att de är ämnade att klara av det. Jag antar att jag räknas dit. Men jag vill faktiskt inte. Alls.

Älskade barn. Mina strålar. På alla vis orkar jag för er.

framåt

Sådärja. Då har familjen hämtat dig hyfsat efter magsjukan som började härja innan helgen. D blev krasslig på tisdagskvällen och N & E i torsdags. Själv har jag klarat mig med smärre illamående, vilket likväl skulle kunna vara från antibiotikan jag börjat med för uvi (igen!).

Nåväl.

Jag får alltså lite tid att försöka ta igen på praktiken. Något tufft, men jag försöker verkligen att se framåt.

På bilden nedan, mina underbara små. Ofta i luven på varandra, men däremellan sams och väldigt kärleksfulla mot varandra. Idag satt de sådär och sjöng öppissånger, bland annat "matvälsignelsen". Underbart!

lättat

Äntligen!

Mitt i all eländes elände händer det ibland också saker som får oss att hålla huvudet över ytan.

I tisdags vann vi äntligen budgivning på nytt boende. Ett litet radhus som blir vårat om några månader. Inget extremt åt något håll, men större än vi bor nu och ett stenkast härifrån, bara lite närmre stora lekparken. Bättre kan det väl inte bli?

Dessutom, som om inte det räckte tackade jag faktiskt ja till ett av jobben. Efter tusentals tankar med för- och nackdelar, blev det till sist avdelningen här i stan. Sjukhuset som ligger på andra sidan gatan från tjejernas förskola, vilket betyder att jag kan ta mig dit på ett par minuter om D skulle krampa.

Ja, ibland lättar det lite och framtiden känns iallafall i några avseenden lite lättare.

Hoppas Ni har en fin helg!

en annan dag

Första dagen på psykiatriplaceringen idag. Jag känner mig lite avslagen, men det gäller att hålla i.

Idag var en bra dag ur krampsynpunkt.

D har fått en ny slags kramper som kallas myoklona kramper, vilka är sekundkorta men emellanåt väldigt många i minuten, oftast över hela dygnet. Dessa går inte att häva men vi har sett tendens till att de ibland övergår i större generaliserade anfall. De har kommit smygande men kraftigt ökande de senaste veckorna.

Idag har det dock varit lugnt. Om jag nu törs säga det. Det är viktigt med lugna dagar och samtidigt är det viktigt att våga se och våga tro på det.

Vi är också mitt uppe i en spännande förhandling. Kanske hade det varit bättre om det varit lite lugnare runt omkring och om vi kunde få lite positiv pushning, men så är det. Vi är vana och vi hoppas iaf på det bästa!

Nedan syns Es borg för att skydda tvn som lillasyster är hopplös på att stänga av. Och förresten när man säger hopplös, så hoppar D. "Hopp, hopp" säger hon. Underbara!

räcka till

Träningsvärk i magen. Skön känsla som tyvärr kommit lite i skymundan på sistone. Tiden räcker inte till hur gärna jag än vill och behöver. I helgen har det iallafall blivit både box och sh'bam.

Det sägs att den vfuperioden jag just gjort var den "tuffaste". Vilket betyder att det kanske kan kännas lite lugnare i några veckor.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Hur mycket jag än vill kan jag inte förmå mig att skriva ned vad som händer med D. Jag antar att det skulle göra det för överväldigande. För övrigt vet vi inte så mycket. Det är mest en oro att vänta. Att se, men inte kunna hjälpa. Det gör mig så ledsen.

tomhet

På hösten känns det alltid lite extra. Det blev ju höst rätt snart efter att T dött och den hösten var vedervärdig. Utan mark under mina fötter. Kanske är det därför.

Men det här med ljusen värmer och lindrar. Att få tända och rå om. På det sättet som är möjligt.

snurr

Hej!

Det är inte så ofta jag inleder så. Men ibland känns det bra att titta upp och liksom konstatera att det är många av er som är kvar där ute. Som följer. Oss. Konstig känsla. Vi är ju liksom bara vi. Som kämpar och krigar i vardagen. Ändå stannar ni kvar. Det gör mig varm i hjärtat.

Ja, vardagen är ett evigt kämpande. Den största krigaren är Disa. Som har det jobbigt med större kramper flera gånger i veckan och någon form av epileptisk aktivitet flera gånger om dagen. Ett jobbigt besked i veckan av vår neurolog har gjort att världen blivit alldeles för stor, trots att vi försökt förbereda oss. På torsdag väntar diskussion av framtiden och hur vi på bästa möjliga sätt ska kunna skapa trygghet och lindring för D.

Samtidigt rullar vardagen vidare. Jag avslutade min andra vfuplacering, som var inom primärvården i fredags. I veckan var det tentainlämning och nästa vecka är det seminarievecka på skolan. Sedan drar nästa period med psyk- och medicinplacering igång. Jag har också varit på anställningsintervju, varvid jag faktiskt blev erbjuden. Men jag väntar ett annat spännande besked och med all snurr runt omkring krävs det att jag tänker efter både två och hundrafjorton gånger.

Positivt är att Eira har börjat inskolning på förskolan och trivs hur bra som helst. Det känns lugnt och tryggt. Idag var det dansavslutning och bio för mig och E. Jag älskar lyckan i hennes ögon. Det ger mig frid.

liten

Underbara liten.

Det gnor i magen något oroligt.

Vad är det som stör?

Vad är det som vill illa?

Så innerligt jag önskar att det skulle vara bra.

Lugnt.

Lugn.

Älskade liten.

Om du bara kunde berätta.

kids just want to be kids

Det finns så många barn som kämpar. Som inte vet något annat än att det är just såhär livet är.
Det finns så många föräldrar som sväljer sina tårar och krigar för sina barn varje sekund.
Så många syskon som aldrig får veta hur det hade kunnat vara.

Kids just want to be kids.

Glädje och lycka som lyser, trots allt det svåra.

För alla barn som kämpar.



Hos oss hade det varit en tuff vecka med flera kramper och ett nytt tillstånd som gjorde att vi skickades till akuten igår kväll. Ingen inläggning eftersom D däremellan är pigg. Men en förhoppning om att någon vill hjälpa oss nästa vecka. Texten i filmen hos vackraste Linn stämmer så väl. Epilepsi är en lömsk sjukdom.

må din väg gå dig till mötes

"Må din väg gå dig till mötes

och må vinden vara din vän,

och må solen värma din kind,

och må regnet vattna själens jord.

Och tills vi möts igen

må Gud hålla,

hålla dig i sin hand."

 

 

 

I fredags tog vi farväl av en liten farmor.

En stor person som betytt så mycket för så många.

Jag lärde känna henne för snart elva år sedan.

Hon var faktiskt en av de första ur Ns familj som jag träffade.

Och hon har alltid visat mig kärlek och omtanke.

Hon visade mig så mycket.

Om farmorskap. Och annat.

 

För det är jag evigt tacksam.

heltid

Mitt i natten igen. Det finns så mycket som måste göras.

Idag (igår) hade jag heltidsbedömning. Och imorgon (idag) är det sista dagen. Galet! Och tråkigt. Jag har trivts så bra och har verkligen fått pusselbitarna att falla på plats. Underbar personal och roliga arbetsuppgifter.

På måndag börjar primärvårdsplaceringen. Det blir nog också spännande!

den lilla

 

 

 

16 månader idag.

Och älskade lilla grodan då.

Hon utvecklas för var liten stund.

Bubblar och babblar mest hela tiden och

många ord har hon redan fått kläm på.

Vill vara med, överallt.

Gillar inte när storasyster gör hemliga stortjejsaker som pyssel och sådant.

 

 

Kramperna är som de är. Kommer och går, när vi mest och minst anar.

Vi har blivit beviljade Epistatus, men har inte testat det än.

Vet också att vi kommer att få resurs när det så blir dags för D att börja förskolan.



bara på låtsas

 

 

Det är inte för att jag inte vill, som det blir dåligt med uppdateringar.

Det är bara så mycket som händer hela tiden, att tiden på dygnet inte räcker till.

Mina tankar är allt som oftast på villovägar och då är det svårt att få ned något vettigt som någon annan ska förstå.

 

Iallafall så hade vi kalas i dagarna två förra helgen.

Älskade storskrutt som fyllt tre år.

Det mesta influerades av prinsessor till damens stora glädje och hela veckan har presenterna utforskats.

 

Det märks också att hon blivit stor på flera sätt. Så klok och rolig.

Bland annan fick hon ett duplohus och i ett annat paket Törnrosaduplo.

Nu älskar ju E disneyprinsessorna och särskilt Rapunzel i Trassel så Törnrosa fick vara Rapunzel och

en vit häst från Ds djurduplo fick vara Maximus. Vi lekte olika rollekar och så plötsligt kom jag på att vi nog hade en pojkduplodocka och gav förslag att han kunde vara Flynn.

 

-Men nej, mamma. Det här är faktiskt bara på låtsas. Flynn är ju med i filmen.

 

Hihi, ja vad säger man.

I veckan ska vi titta på två olika förskolor och tanken är att E ska börja nästa månad, om allt känns bra.

Det är med lite skräckblandad förtjusning.

Min lilla stora.

 

 

prinsesstema

Kalasande del 1. Idag var det släkten som kom för att fira treåringen och man kan lugnt säga att det gick i prinsessans tecken.

Dagens tårta blev med choklad- och jordgubbsmousse. Och så rosa grädde och prinsessoblat. Jättelätt var det. Och gott, enligt de andra. Imorgon blir det mer kalas så på't igen bara.

Nu väntar fötter upp i soffan och titta (somna) på film.

en födelsedag

Det verkar vara knas med bloggportalen. Iallafall för mig, för jag kan inte skriva från datorn.

Det är den fjärde oktober idag (men innan jag hann publicera hann det bli den femte). Det är Eiras födelsedag. Den fjärde i raden om man räknar med dagen som hon föddes. Älskade liten.
Jag kan knappt minnas livet före. Hur var det innan livet fick en mening?

E befinner sig fortfarande i en intensiv prinsessfas så de flesta presenterna kretsade kring det. En nöjd tjej. Glad mamma.

förmedla

Jag är här. Men orkar inte förmedla så mycket.

Praktiken går bra. Disa var krampfri förra veckan.

Igår somnade en älskad person in. Jag hoppas att T var där vid grinden, för att ta emot.

På onsdag skulle lilla mamma ha fyllt år och på torsdag är det min stora prinsessas treårsdag.

Det rullar vidare. Och jag försöker hinna med.

laddad

När man är ute på praktik (eller verksamhetsförlagd utbildning, som det heter) såsom jag är nu är det lätt att bli osäker på sig själv. Iallafall om man heter som jag gör. Jag tvivlar ofta på att jag gör rätt och tror ofta att jag missat något viktigt. Men pusselbitar sätts ihop och emellanåt hinner jag tänka att jag kanske inte är så tokig ändå. Det verkar ju faktiskt som om jag gör en hel del rätt.

Idag fick jag dessutom väldigt fina lovord. Att få höra att det känns som om jag skulle kunna börja arbeta imorgon, som vilken färdig sjuksköterska som helst - ja, det betyder väldigt mycket.

Nästa vecka är den tredje av sex. Jag lär mig så otroligt mycket varje dag och ska verkligen försöka ta vara på varje stund.

Imorgon väntar ett väldigt viktigt möte med försäkringskassan. Jag är laddad.

alltid varit så

Det har liksom alltid varit så.

Jag är så trött på allt positivt tänkande. Orkar inte. Trött på att behöva låtsas.

Storfamiljen har en kris att ta hand om och trots att jag inte riktigt orkar står jag där med dåligt samvete. Det eviga.

Dessutom har D haft en krampperiod. Och trots att det inte är jag som är hemma om dagarna nu känner jag kontrollbehovet kittla mig i ryggen. Men jag kan inte ha kontroll på allt. Går inte.
Det är svårt att sova. Tror hela tiden att nya kramper är på väg. Och E är inte van att mamma är borta och vill därför helst sova under mig.

Träningen rullar på. Box igår och Bodycombat idag. Bodybalance imorgon. Sedan åker N bort med nya jobbet ett par dagar, men på lördag blir det box igen och Bodybalance på söndag.

så. så. så.

Jag fick ett mail från familjeliv. Om att jag är saknad. Det var länge sedan jag var inloggad. Jag loggade in ikväll. Och fick ont i magen. Minnen av de första dagarna. De som kom att tillhöra livet efter.

Jag har levt i olika världar. Olika liv. Det som var före. Och det som var efter.

Ett par dagar efter att vi kommit hem från sjukhuset, jag vet att vi var hos Ns föräldrar, loggade jag in på familjeliv. Jag möttes av hundratals meddelanden av styrkekramar och tröstande ord. Jag minns att jag redan då kände mig utanför allt. Jag hade plötsligt fått en annan identitet. Föga insåg jag väl hur det skulle komma att omkullkasta hela min värld. Jag sökte mig till änglaforumet och chockades över hur många vi var.

Jag hade aldrig trott, aldrig insett att så många barn dör. Varje dag. Varje stund är det föräldrar som förlorar det vackraste de har. Far- och morföräldrar som står maktlösa inför sörjande barn. Syskon som väntat alldeles för länge och vänner som livrädda inte vet om de ska våga.

Och där var vi. Vi var där. Och det gjorde så vansinnigt ont. Vi hade precis lämnat honom i en korg. De hade rullat ut honom efter att vi hysteriskt tomt bestämt oss för att det var sista gången vi pussade hans mjuka kinder. Han var så mjuk. Så len. Så. Så. Så. Han var så underbar. Och vi lämnade honom.

Och jag läste om andra som också grät förtvivlat. Som andra nyblivna föräldrar diskuterar vakna nätter med skrikande bebisar diskuterade vi vakna nätter med ångest, sångval till begravning, ilska, avundsjuka och jag kände gemenskap.

Ändå. Jag får ont i magen. Färdas dit bort. Ett hejdå. Resan hem, med liten pojke i korg. Spik i kistan. Snören långt ned i mörk jord. Allt är så nära, fast ändå så långt bort.

I dagarna är det fyra år sedan vi sänkte ned urnan. Fyra år av outgrundlig saknad.

Och jag vill inte logga in igen.

icke

Ok. Jag hade ju lite av bestämt mig för att inte bli sjuk under den här praktikperioden (något jag lyckat med alla andra gånger och sedan fått kämpa hur mycket som helst för att få ihop timmar). Men icke då.

Jag hade lite ont i ryggen redan imorse. Men har efter sommarens alla urinvägsinfektioner just haft så ont. Efter en timme, hos en patient, höll jag dock på att svimma av plötslig smärta i ryggen. Min snälla handledare fixade värktabletter och jag ringde efter skjuts. Goa svärmor kom och hämtade mig och sedan ner till vårdcentralen. Urinvägsinfektion, IGEN! Det här är fjärde kuren sedan i juli. Drygt! Och eftersom det är över njuren jag ömmar bådar det illa för att det blir mer allvarligt. Suck. Suck. Suck. Och än mer besvärligt blir det ju av att vi på sskprogrammet inte tillåts att ha en endaste sjukdag.

Nåväl. Jag har sovit bort det värsta onda idag. Antibiotika är uthämtat och jag hoppas att det ger sig, snabbt!

hänga med

Dag två. Mitt huvud är fullt av intryck. Ja, som det brukar vara när man börjar på en nya arbetsplats.

Det mesta är nytt. Journalsystem x flera och rutiner som skiljer sig rätt så stort från landstingsarbete.
Men det är roligt. Jag har inte full koll hela tiden, men tror att jag sköter mig ok och känner att jag hänger med iallafall.

Trött på kvällarna är jag. Och med flickor som sover väldigt oroligt om nätterna är jag lika trött om morgnarna.

Nåväl, det är snart helg. Då hoppas jag att vi kan fixa lite hos vår lillprins. Hösten smyger ju sig på.

allt

Vi har haft en fin helg.

Mycket tid tillsammans. Och ändå har jag och N hunnit träna båda två.

Jag har haft intensivhelg, men både x-fit, box och bodybalance. Bra kombination, även om jag är rätt mör av träningsvärk.

 

Igår gjorde vi stan.

Vi hade tagit med oss bröd för att mata änderna vid Holmen, älven och sedan fika lite på caféet där nere.

Väl där mötte vi fina vänner som tänkt precis som oss. Så det blev en trevlig stund, i dubbel bemärkelse.

 

För en gångs skulle hade vi systemkameran med oss och jag älskar att försöka hitta de små ögonblicken av spontanitet och kärlek.

 

Mina fina små. Som jag älskar er.

Ni är allt jag någonsin drömt om och ni förgyller mitt liv till det yttersta.

Ni är allt! 

 

 

 

Imorgon börjar jag min vfu. Jag har skrivit ut papper, packat väskan och laddat mig med positiv energi.

Delmål 1. 6 veckor äldrevård.

premiär

Jag gjorde x-fitpremiär idag. Oh. My. God.

Premiär var det ja. 30 min smärta (särskilt eftersom jag redan hade träningsvärk sedan innan). Det var långa 30 minutrar vill jag påstå. Men det var roligt och jag kommer att göra det igen.

Imorgon är det tänkt att jag och träningskompis K ska boxas. Vi får väl se om jag faller som en fura.

arga mamman

Godmorgon!

Arga mamman fick svar från sjukhuset igår, flera gånger faktiskt så jag antar att de var angelägna om att dämpa min ilska lite.
D har förstås inte mjölkproteinallergi. När skulle de ha sett det liksom? Någon hade sagt till någon som hört av någon som sedan hade antecknat det när nya journalsystem upprättades. Tröttsamt! De andra provsvaren har inte kommit än men jag var väldigt klar och tydlig med att någon måste ringa. Jag fixar inte den här väntan. Och koncentrationsproverna ringde jag och fixade tid för, så N fick packa med sig barnen igår morse till barn här i stan där de så väl känner igen oss och hjälper oss så gott de kan.

Introveckan är för övrigt slut. Nu är det två "riktiga" veckor kvar i skolan med seminarier och hemtentor, men resten är bara praktik. Och på måndag börjar det. Lite spännande!

Jag känner mig lite seg i kroppen. Träningsvärk dessutom. Men jag har bokat x-fit och dejt med en vän jag inte träffat på väldigt länge. Och jag har INTE tid att vara sjuk nu. Punkt!

Hoppas ni får en fin fredag!

obalans

Bodybalance. Inte bra mental balans idag. Det pendlar verkligen upp och ned.

För ett par veckor sedan fick D en allvarlig allergisk reaktion. Det gick fort och hade kunnat sluta illa. När vi dagen efter hade ett planerat besök hos vår neurolog togs det prover på vad som kunnat orsakat reaktionen.

Eftersom vi inte hört något idag bad jag N ringa för att höra efter. Vi hade dessutom inte fått någon remiss för koncentrationsproverna som skulle tas den här veckan. Eftersom inte våra läkare fanns på plats den här veckan kunde inget svar ges. Men det köper inte jag. Då får någon annan ansvara för att rätt sak blir gjord. Faktiskt!

Arg som ett bi fick jag tag på vår snälla EP-sköterska. Hon tog fram journalen och vad ser hon? Jo, att vår läkare antecknat "observera att D har mjölkproteinallergi".

Va?!

Men det har väl inte ens tagits något prov på det. Vad jag vet testades ägg (som också visade), soja, kyckling och cashewnötter. Var kom mjölk ifrån och varför har ingen meddelat oss? Tycker man att det inte är så viktigt?

Skit. Arg. Skitarg är jag. Dessutom blir det nu jättebråttom att ta koncentrationen imorgon. Och vi själva måste ringa och fixa med det.

Suck.

Inge vidare balanserad alltså.

där vill jag vara

Jag tänkte inte gå på dagens föreläsningar. Men så gjorde jag det och vilken tur. Iallafall på den sista.

På förmiddagen hade vi ledarskap och eftersom jag bytt klass blev det här min tredje gång, på samma uppgift.

På eftermiddagen hade vi om "palliativ vård". Så viktigt. Jag känner att det är ett område som ligger mig varmt om hjärtat. Jag vill finnas där när det är som svårast. För patienter. För närstående.

I övrigt älskar jag att komma hem efter en dag ifrån mina älsklingar. Jag tycker också så väldigt mycket om alla krampfria dagar och hur D utvecklas så länge hon får vara krampfri. Och E. Älskade prinsessa.

dansa pausa

Hemma hos oss spelas "Dansa Pausa" konstant. Och tjejerna rockar, varje gång.

Idag gjorde E danspremiär. På gymmet anordnas streetkids och E ville förstås gå.

Hon var lite reserverad, men jag tror att det främst berodde på att det var så många barn (hon är ju inte så van med stora grupper).

Väl hemma visade hon att hon minsann också kunde allt det som vi gjorde där idag.

Ingen tvekan om hon vill fortsätta alltså.

 

Lycklig tjej kramar sin dansväska. De rosa kläderna har hon valt själv.

Imorgon börjar allvaret för mig. En veckas intro i skolan och sedan vfu.

Jag kan inte fatta att det bara är en termin kvar.

Jag känner mig inte helt  förberedd, men det kommer väl. 

 

Nu ska jag dansa sova, pausa.

sista dagen

Det var min sista dag idag. Sista dagen som föräldraledig mamma. Iallafall för denna gång (om det nu någongång skulle bli fler gånger).

På måndag börjar min slutspurt. En vecka i skolan och sedan 16 veckor vfu. Klar!

Det var pappaNs sista dag också. Väldigt hastigt gjorde han sista arbetspasset på sin arbetsplats. För honom väntar nu fyra månaders föräldraledighet och sedan börjar han nytt jobb. Spännande! Så bra han gjort det, min man.

Avslutade dagen gjorde jag hos en go vän på meandiparty. Alldeles för mycket fint för att plånboken ska räcka till, men lite nytt blev det förstås.

Jag önskar er en fin helg!

balans

Jag tränade bodybalance idag. Styrka mellan det fysiska och psykiska. Det var en bra stund. Jag känner att jag hoppat upp ett steg. Klarar mer för varje gång. Bygger styrka. Att bära.

Jag och flickorna har också haft en bra dag. Öppis och lek i lekparken.

Imorgon måste jag få tag på rektorn för förskolan, igen. Det verkar inte som om vi får plats där E gick tidigare (eller åtminstone blir det nog lättare för systemet om vi flyttar), men vi behöver få klarhet i resursfrågan innan vi bestämmer hur vi ska göra.

Balans.

önskar

På träningsfronten går det framåt. Igår överraskade jag mig själv på coren. Fasen så stark jag blivit. Hårt slit ger resultat. Fem pass denna vecka är bokade. Mitt hål. Andningspaus. Jag slåss med demoner.

Jag önskar att jag vore lika stark psykiskt. Stark med ork för allt som inte innefattar allt det tunga sjukdomen för med sig. Men det är trögstyrt. Tar kraft.

Jag älskar inte mindre men önskar att jag kunde visa det större.

Möte i Falun med drJ. Hon är bra. Ärlig och rak, men sympatisk. Med tid att lyssna. Vi väntar fortfarande tunga provsvar och kan mest se på, fram till att de kommer. Och sen? Vet inte alls. Ingen vet. Kanske är D bara D. Och vad gör vi då?

Önskar att jag var så stark som det kanske verkar som att jag är...

ytterligheter

Dygnet började tidigt. Seriekramper triggade av feber. Efter två stesolid vågade vi inte stanna hemma. 1177 skickade ambulans. Väl inlagda piggnade D på sig och på eftermiddagen bestämde vi oss för att åka hem.

Jag hade sedan en tid bestämt mig för att överraska N just idag. Barnvakt, middag och bio. Vi firade nämligen bröllopsdag för ett par veckor sedan (men eftersom det varit så mycket hela tiden har vi inte hunnit fira på riktigt).
F&F hade flickorna hos sig och vi har nu varit och hämtat hem D. En mysig kväll med god mat och lite mindre bra film.

Tid med mitt stora hjärta, som är så värdefullt. Kärlek!

när

Tack!

Tack för att ni är så många som visat att ni finns och följer. Jag kommer tillbaka. Vet bara inte när.

Idag slogs jag med mina(våra) demoner. De väntar på oss bakom varje hörn. Det finns ingen återvändo och just nu är jag så rädd för vad som väntar. Jag känner mig otillräcklig. Kan inte ta bort allt ont, hur mycket jag än önskar. Vet inte var vi är på väg och är så innerligt trött på allt.

Sista bodycombatpasset med en av mina två favoritledare. Trist, men som vi fightades. Jag slog för allt jag är värd. Värdelösa sjukdom. Don't try me!

så svårt

Det är väl så att det känns lite svårt.

Det är så mycket som tynger oss i familjen och trots att jag vill skriva mina tankar. Bokstavera alla hemskheter för att få dem lämna mitt huvud, känns det inte som om här är rätt plats. Jag tänker inte lämna ut någon. Det är vårt liv. Upp och ned. Runt runt.

För vad vet jag om er? Och vad är det ni vill här egentligen?

Många av er är mina vänner. På riktigt. Som bryr sig och faktiskt hör av er även om jag inte skrivit något här på bloggen. Många av er har aldrig lämnat ett spår. Nyfikenhet?

Just nu vet jag inte vad som kommer hända med bloggen. Jag har alltid haft tanken att jag vill skriva personligt. Sådant som förhoppningsvis kan hjälpa andra som befinner sig i liknande situationer. Men utan att veta vilka (nej jag behöver inte veta vilka som läser, men i tystnad vet jag ingenting) som läser blir det jag skriver alldeles för privat. Och annars känns det inte äkta.

95% av er kommer nu bläddra er vidare till en annan sida utan att låtsas som om ni varit här. Det är väl det som gör det så svårt.

rämnar

Ont i magen.

Ett samtal från Falun väckte katastrofmonstret inom mig och jag vill bara gå och gömma mig.

Jag hatar när det aldrig talas klarspråk. Jag känner att det undanhålls något och det gör mig tokig.

Just när man tror att det inte kan bli värre. Just då rämnar marken.


- Mobilbloggen

kompiskalas

Ooh. Vilken tur att jag inte bokat träning idag. Jag är så trött, så trött. N har jobbat över och ska strax iväg och träna. Jag gissar på att jag kommer att natta mig själv samtidigt som tjejerna.

Det har iallafall varit en underbar dag. Vi har haft födelsedagskalas med föräldrargruppskompisarna ('09orna). Allihopa lyckades vi bli och det var hur mysigt, busigt, kladdigt och babbligt som helst! Barnen lekte, inte bara bredvid varandra utan också tillsammans. Våra pluttar som blivit så stora.