torsdag 16 augusti 2012

så svårt

Det är väl så att det känns lite svårt.

Det är så mycket som tynger oss i familjen och trots att jag vill skriva mina tankar. Bokstavera alla hemskheter för att få dem lämna mitt huvud, känns det inte som om här är rätt plats. Jag tänker inte lämna ut någon. Det är vårt liv. Upp och ned. Runt runt.

För vad vet jag om er? Och vad är det ni vill här egentligen?

Många av er är mina vänner. På riktigt. Som bryr sig och faktiskt hör av er även om jag inte skrivit något här på bloggen. Många av er har aldrig lämnat ett spår. Nyfikenhet?

Just nu vet jag inte vad som kommer hända med bloggen. Jag har alltid haft tanken att jag vill skriva personligt. Sådant som förhoppningsvis kan hjälpa andra som befinner sig i liknande situationer. Men utan att veta vilka (nej jag behöver inte veta vilka som läser, men i tystnad vet jag ingenting) som läser blir det jag skriver alldeles för privat. Och annars känns det inte äkta.

95% av er kommer nu bläddra er vidare till en annan sida utan att låtsas som om ni varit här. Det är väl det som gör det så svårt.

26 kommentarer:

Jenny S sa...

förstår dig så väl och det är väl just det gränsen för det privata som gör att jag aldrig börjar blogga på riktigt. Ville bara skriva en kommentar för att säga att din blogg har varit jätte givande för mig att läsa de senaste dagarna som jag trillade över den. Förlorade nämligen min dotter för 16 dagar sen, hon dog i magen i 34+3. Så tack för det du skrivit, det har hjälpt mig.

Jenny sa...

Oj oj oj vad jag känner igen mig i det du skriver nu. Kom ihåg att bloggen är DIN ventilation. Tror att du, som jag, får fram mer utav att skriva. Pratar man så är all "bra" . Eller hur? Orkar liksom inte diskutera. Bloggen är en ventilationstrumma. Stor stor kram till dig från mig 💘💘💘

Ina sa...

En liten vink att jag är här....

Din blogg är väldigt fin Sandra. Jag vet igentligen inte varför jag läser den. Men jag tror att det är för att jag tycker att du e en fin person. Den ger mig något.
Hittade din blogg när jag satt å surfade när vi bodde i Bahrain för att ha något att läsa. Efter att ha läst ett tag å sett några bilder förstod jag att vi var ifrån samma stad :)

Nej vad tragiskt och hemskt för er Jenny ( du som kommenterade ovan mig) Det ständiga Varför, varför??
Styrke kramar till er båda.

Kram//Ina

Anna Bergquist sa...

Bloggandet är inte lätt. Jag har nu i och för sig inte berättat om så personliga saker som du gör, men jag kände att det fick räcka med bloggandet när jag började jobba. Fram till dess hade jag inte riktigt koll på vilka som läste bloggen. Naturligtvis snokade mina elever upp bloggen (åk 8 och 9) och jag hade fått smeknamnet muminmamman innan jag ens börjat på skolan. Då märkte jag att bloggen plötsligt hade blivit något helt annat än vad jag tänkt mig och jag valde att stänga den. Jag märkte plötsligt att det jag skrev om, som jag inte tänkte var så personligt, helt plötsligt blev väldigt personligt och inte alls tänkt för dem att få reda på.

Välj med omsorg det du lämnar ut, men minns också att vi finns här, vi som tar till oss det du skriver och sänder er en extra tanke och ber en stilla bön för att vi vill er allt gott...även om det inte blir en kommentar varje gång.

Värna om din lilla familj och att ni alla mår så bra ni bara kan. Ta hand om er och krama flickorna hårt från (fd) Muminmamman.

Kram Anna

Alexandra sa...

Jag kommer ofta in och läser din blogg Sandra! Jag har inte träffat dig så många gånger men du är en fin människa som är lätt att "fastna för" så det känns som jag känner dig. Du skriver så fint, har verkligen en förmåga att sätta ord på känslor. Jag läser din blogg för att jag tycker om att läsa om din vardag med din familj, om era flickors utveckling, din träning och din väg mot sjuksköterskeyrket. Varje gång jag går in på bloggen hoppas jag att Disa inte fått fler kramper, att läkarna kommit fram till rätt medicinering. Jag önskar så att lilla Disas kramper ska avta.
När jag läser det du skriver om Troy, din kärlek, saknad och smärta, kommer ofta tårar, dina ord berör. Många orättvisor Har drabbat dig och dina nära.

Fortsätt bara att skriva om det känns bra för dig.
Många kramar från mig, som kommenterar lite för sällan.

janina sa...

Kram

Anna Carlsson sa...

Jag fick tipset om din blogg av en gemensam bekant och har sedan dess följt den lite då och då. Du skriver fantastiskt fint Sandra om både roliga och ledsamma saker. Du har skrivandets gåva och det är därför jag tycker om att läsa din blogg.

Jag har flera gånger tänkt skriva något men eftersom vi inte känner varandra så väl har jag tänkt att det bara känns konstlat och tillgjort om jag skriver något. Men det kanske var fel tänkt av mig.

Jag pratar gärna med dig om din blogg och det du skriver när vi ses någon gång. På barnkalas eller nåt. : )

Jag har ingen erfarenhet av bloggande eller liknande men det viktigaste måste vara att du känner dig bekväm i det du lämnar ut och att du gör det här för din egen skull.

Lycka till med ditt beslut!

Hoppas vi ses något framöver.

Kram
/Anna

Annica sa...

När jag förlorade Alva och Tyra var jag så tacksam för att hitta din blogg, du skriver så fint, är så klok och är ett stöd med alla dina ord
Det har varit och är en glädje att följa din familj men även lite av en sorg att läsa om allt svårt ni ställs inför

Jag gillar din blogg och kommer sakna den om du försvinner men samtidigt så förstår jag så mycket vad du menar, man skriver och skriver och få ger sig tillkänna, få ger nåt tillbaks..
Bloggvärlden är en lustig plats, fast vi inte känner varandra så tänker jag på dig som en vän, en kär vän jag kommer sakna om du slutar men jag kommer förstå..

Kramar till dig

och styrkekramar till Jenny S

Linda L sa...

Hej du fina Sandra. Jag sänder er en tanke och en varm kram!

Kram Linda L

Lisa Olveby sa...

Jag har läst din blogg dagligen sedan vi blev vänner på fb, har läst från början till slut. Känner igen mycket av dina tankar o känslor, mycket jag önskar jag kunde känna igen för att vara en tröst åt dig men som jag inte känner men finns alltid med dig i tanken. Jag finner en tröst och att se att livet har trots sin baksida för dig återvänt i form av din älskade familj. Jag vill följa din blogg som en vän som finns och som kan förstå även om vi aldrig träffats privat. Det du skulle kunna göra för att ändå fortsätta skriva och att bara dela med de du vill är att man måste ange ett lösenord för att komma åt din blogg, kan man lösenordsskydda vissa inlägg? då skulle det vara riktigt bra. Hur du än väljer att göra så har du min fulla förståelse, känner så själv ibland att man lämnar ut sig men inte vet vilka som läser.
Stor kram till dig o din fina familj.

Anonym sa...

Hej! Jag har aldrig lämnat någon kommentar på din blogg. Men jag läser den då och då eftersom jag också har förlorat mitt barn. Hoppas att du förstår att hur konstigt det än låter så är det en liten tröst att veta att någon annan förstår hur det känns. Kram både till dig och Jenny S //Eva

Robert & Elisabeth sa...

Tack Sandra för alla dina fina formuleringar. Berättelsen och livet med din familj är mycket spännande att följa.Jag har många gånger känt att det är ovärdigt av mig att läsa alla starka saker du berättar. Ändå har det berikat mitt liv.Kommentarerna du fått av mig är från mitt hjärta och då jag upplevt att nu har de det för jobbigt så vet du att jag beder till Jesus för er. Jag önskar att jag kunde bära en del av din smärta som jag vet att du bär på. Du har lämnat stora spår i mitt liv. jag hoppas att jag får fortsätta att följa dig och din familj. Jag har respekt för ditt beslut om du avslutar denna blogg.
Jag önskar dig och familjen en fin helg.
Elisabeth K

Anonym sa...

Åh nu får jag dåligt samvete för att jag inte kommenterat. Läser andäktigt och håller tummarna för er! jag är en mamma på 55 år md lite äldre barn än vad du har!
Livet är inte alltid lätt! Önskar er förstås allt gott!
Marie i Göteborg

Anonym sa...

Hej,
vi känner heller inte varandra med du har berört mig så oerhört med din blogg. Du har en fantastisk förmåga att skriva så det träffar rakt i hjärtat. Gläds med dig när du beskriver fina dagar och känner mig sorgsen när du beskriver allt det hemska som ni tvingas gå igenom.
Önskar er fina familj allt gott!

Anna

Vilma sa...

Nu var det nog ett tag sedan jag skrev en kommentar här, men jag är inne och läser med jämna mellanrum. Du har verkligen det skrivna ordets gåva, precis som någon annan skrev, och jag blir ofta berörd av det du skriver. Både i form av änglamamma och mamma till levande barn. Förstår om slutar med bloggandet, men du ska veta att du kommer att vara saknad. Stor kram till dig och din fina familj!
/Maria

Vera sa...

Nu fick jag lite dåligt samvete för att jag inte kommenterat tidigare. Hamnade på din blogg av en slump för en tid sedan och insåg att du bor i Avesta, samma stad som jag växt upp i.

Din blogg har hjälpt mig mycket då en av mina vänner förlorade sin son i vecka 28 och jag hade en tid svårt att veta hur jag skulle förhålla mig till henne. Hon slöt sig och ville bara vara ensam. Din blogg gav mig då enn insyn i hur sorg kan te sig och hur lång resan är och att man aldrig läker helt.

Tack för att du skiver och delar med dig! Du är nog ett stöd för många fler än du tror!

militich sa...

Jag läser din blogg för att du en gång kände min vän. Jag läser din blogg för jag beundrar ditt mod. Jag kommenterar knappt alls på bloggar jag läser, tyvärr. Men av din blogg får jag som styrka, jag vet inte hur jag ska förklara det. Får känslan att vilja ställa upp för dig såsom dina texter ibland hjälper mig enormt mycket i livets gång, men hittar bara inte ord liksom.. Typ som att jag önskar jag kände dig "på riktigt" för du verkar vara en så otroligt fin människa! Does that make sense?

Anonym sa...

Jag läser din blogg då och då :)för den är så fin och vi träffas då och då, är dock dålig på att kommentera och därför gör jag det nu. Kram från Mia och Lilly

Maria sa...

Jag tittar in hos dig! Kram

FruSvahn sa...

Jag kollar oxå in! Nästan varje dag! Jag har 2 vänner som förlorat sina barn. En i magen i v 38 och en i cancer vid 1 år. Jag googlade runt för att finna "medel" att bemöta deras sorg, och du har hjälpt mig så otroligt mycket. Jag har 2 pojkar i samma ålder (nästan) som dina tjejer och har även fastnat för den anledningen. Vi känner inte varandra men jag kommer sakna dig om du stänger ner..

FruSvahn sa...

Jag kollar in då och då. Ganska ofta! Jag sökte på Google och hamnade här när 2 av mina vänner förlorade sina barn med kort mellanrum. En i magen i v 38 och en i cancer när hon var 1 år. Jag behövde "medel", läsa mig till hur jag skulle göra rätt, säga rätt när jag bemötte deras sorg. Du hjälpte mig så mycket då. Dina ord är vackra och jag har fortsatt att kika in. Jag har 2 pojkar i nästan samma ålder som dina så nu stannar jag för den sakens skull. Vi känner inte varandra men jag kommer sakna dig om du stänger igen. Jag har kommenterat förut, då som anonym. Jag startade nyligen min blogg. / M

Anna sa...

Jag kikar också in här ibland. :) Främst för att du har en fantastisk förmåga att uttrycka dig, Sandra. Dina ord är poetiska, allvarliga, sprudlande, känslosamma, personliga, humoristiska, meningsfulla, ärliga. Fyllda med både glädje och sorg. Din blogg berör! Att få följa dig och dina fina i er vardag- i lyckan och i kampen- är på många sätt inspirerande.

Jag kan dock förstå att det kan kännas utelämnande. Oavsett hur du gör med bloggen, hoppas jag att du i alla fall fortsätter med att uttrycka dig i skrift, i någon form. Du har verkligen den gåvan! :)

Kram från mig!

Ps. Lukas och Arwid hälsar så gott också. ;)

Elenor sa...

Hej, Sandra!

Kikar in här då och då. Kommenterar sällan för att jag inte vet riktig vad jag ska skriva. Ofta känns det som en kram är det som skulle passa bäst.

Hittade hit genom en bekants blogg och fastnade på en gång för ditt sätt att skriva. Dina ord berör, både i glädjande och ledsamma stunder. Jag beundrar ditt sitt att uttrycka dig och ditt mod att med sådan öppenhet låta andra få ta del av ditt liv.

Jag följer gärna din resa om du tillåter...

Kram

lilla angelyne sa...

Jag är glad, för varenda en av er! Kärlek! <3

Ax Novell sa...

Jag vet inte vem du är och du vet inte vem jag är. Jag landade här på bloggen av en slump, sökte information om en föräldrautbildning jag vill gå för att utveckla och stärka min föräldraroll. Där fann jag boktips som jag genast beställde och kom då att tänka på dotterns favoritböcker, sökte vidare och DÄR fann jag länken hit. Dina ord berör och jag vill gärna följa din blogg fortsättningsvis om du tillåter det.
Vänligen
Hanna

Ax Novell sa...

Jag vet inte vem du är och du vet inte vem jag är. Våra vägar korsas för en kort sekund, tid som ändå hinner beröra mig. Jag berörs av dina ord och ditt sätt att uttrycka dig och önskar gärna följa dig här på bloggen om du tillåter det...
Vänligen