så. så. så.

Jag fick ett mail från familjeliv. Om att jag är saknad. Det var länge sedan jag var inloggad. Jag loggade in ikväll. Och fick ont i magen. Minnen av de första dagarna. De som kom att tillhöra livet efter.

Jag har levt i olika världar. Olika liv. Det som var före. Och det som var efter.

Ett par dagar efter att vi kommit hem från sjukhuset, jag vet att vi var hos Ns föräldrar, loggade jag in på familjeliv. Jag möttes av hundratals meddelanden av styrkekramar och tröstande ord. Jag minns att jag redan då kände mig utanför allt. Jag hade plötsligt fått en annan identitet. Föga insåg jag väl hur det skulle komma att omkullkasta hela min värld. Jag sökte mig till änglaforumet och chockades över hur många vi var.

Jag hade aldrig trott, aldrig insett att så många barn dör. Varje dag. Varje stund är det föräldrar som förlorar det vackraste de har. Far- och morföräldrar som står maktlösa inför sörjande barn. Syskon som väntat alldeles för länge och vänner som livrädda inte vet om de ska våga.

Och där var vi. Vi var där. Och det gjorde så vansinnigt ont. Vi hade precis lämnat honom i en korg. De hade rullat ut honom efter att vi hysteriskt tomt bestämt oss för att det var sista gången vi pussade hans mjuka kinder. Han var så mjuk. Så len. Så. Så. Så. Han var så underbar. Och vi lämnade honom.

Och jag läste om andra som också grät förtvivlat. Som andra nyblivna föräldrar diskuterar vakna nätter med skrikande bebisar diskuterade vi vakna nätter med ångest, sångval till begravning, ilska, avundsjuka och jag kände gemenskap.

Ändå. Jag får ont i magen. Färdas dit bort. Ett hejdå. Resan hem, med liten pojke i korg. Spik i kistan. Snören långt ned i mörk jord. Allt är så nära, fast ändå så långt bort.

I dagarna är det fyra år sedan vi sänkte ned urnan. Fyra år av outgrundlig saknad.

Och jag vill inte logga in igen.