torsdag 13 september 2012

så. så. så.

Jag fick ett mail från familjeliv. Om att jag är saknad. Det var länge sedan jag var inloggad. Jag loggade in ikväll. Och fick ont i magen. Minnen av de första dagarna. De som kom att tillhöra livet efter.

Jag har levt i olika världar. Olika liv. Det som var före. Och det som var efter.

Ett par dagar efter att vi kommit hem från sjukhuset, jag vet att vi var hos Ns föräldrar, loggade jag in på familjeliv. Jag möttes av hundratals meddelanden av styrkekramar och tröstande ord. Jag minns att jag redan då kände mig utanför allt. Jag hade plötsligt fått en annan identitet. Föga insåg jag väl hur det skulle komma att omkullkasta hela min värld. Jag sökte mig till änglaforumet och chockades över hur många vi var.

Jag hade aldrig trott, aldrig insett att så många barn dör. Varje dag. Varje stund är det föräldrar som förlorar det vackraste de har. Far- och morföräldrar som står maktlösa inför sörjande barn. Syskon som väntat alldeles för länge och vänner som livrädda inte vet om de ska våga.

Och där var vi. Vi var där. Och det gjorde så vansinnigt ont. Vi hade precis lämnat honom i en korg. De hade rullat ut honom efter att vi hysteriskt tomt bestämt oss för att det var sista gången vi pussade hans mjuka kinder. Han var så mjuk. Så len. Så. Så. Så. Han var så underbar. Och vi lämnade honom.

Och jag läste om andra som också grät förtvivlat. Som andra nyblivna föräldrar diskuterar vakna nätter med skrikande bebisar diskuterade vi vakna nätter med ångest, sångval till begravning, ilska, avundsjuka och jag kände gemenskap.

Ändå. Jag får ont i magen. Färdas dit bort. Ett hejdå. Resan hem, med liten pojke i korg. Spik i kistan. Snören långt ned i mörk jord. Allt är så nära, fast ändå så långt bort.

I dagarna är det fyra år sedan vi sänkte ned urnan. Fyra år av outgrundlig saknad.

Och jag vill inte logga in igen.

7 kommentarer:

Lisa Olveby sa...

Kram <3

Jenny sa...

💗KRAM💗

Anna - med brorsorna L och A sa...

Kramar! <3

Cecilia sa...

<3

marracarra sa...

Så ont det måste göra, är så ledsen för eran skull! Varma kramar!

Sara sa...

Hej!

Tårarna flödar när jag läser om er lille son. För en vecka sedan förlöstes min dotter med akut kejsarsnitt. Diagnos fetomaternell transfusion. Hon fick blodtransfusion och klarade sig igenom detta, och vi ligger nu, en vecka senare, på neonatalavdelningen där hon gör små framsteg varje dag. Jag är såklart jättetacksam över detta, men rädslan finns ständigt närvarande, och frågorna om vad som hände. Varför? Och hela tiden, hur nära var det? Väldigt nära har jag hört. Det kunde lika gärna varit vi som går igenom det ni har gjort, och gör. Livet blev helt plötsligt så uppenbart skört. Det kommer aldrig bli detsamma igen.
Kramar till er hela familjen
Sara (sara_jonasson@yahoo.com)

Jessica sa...

Jag känner samma motstånd fina du! Orkar inte besöka det forum som då var min livlina, det gör för ont, kan inte andas, orkar inte.
Kram