oro och nytt UL

Efter ännu en natt med minimal sömn och ond mage ringde jag så då, om än motvilligt till gynmottagningen här i staden. Då jag var hos BM förra veckan kom vi överens om att jag skulle hålla ut till tisdagen (idag) och om det inte var bättre skulle jag ringa. Nu blev det så och efter rådgivning blev det bestämt att jag skulle komma dit idag.

Jag har nu precis kommit därifrån, men vet inte om oron avtagit något märkbart. En totalt onödig kommentar i början av besöket gjorde mig illa till mods och jag kände mest som att jag hittar på hur det känns och jag kände mig otroligt... i vägen.

-"Sandra, du förstår väl att du inte kan komma hit varje gång du tror att det inte lever."

Det är klart jag förstår. Skulle så vara fallet skulle jag få bosätta mig på gynmottagningen. Vad jag dock står fast vid är att när oron och ångesten är så stark och det dessutom gör så ont i magen att jag inte kan sova, är det faktiskt är rimligt att få bli undersökt och konstaterat att bebisen iaf verkar må bra (och förresten, jag har varit där en gång för ett tidigt ultraljud). Och hur är det med det här psykologiskt bemötande?!

På rådgivningen talades det om att om inga fel kunde ses med barnet skulle en läkartid bokas. Detta var inte aktuellt vid själva besöket. Eftersom hon inte kunde veta vad som var fel gick inget att göra.

Vad är det då som gör så ont?
Min egna teori (utöver en icke levande bebis - vilket nu inte stämde) är att det är ligamentsmärtor. Eller möjligtvis ärrvävnaden från snittet. När livmodern växer hänger inte ärret med vilket kanske kan orsaka spänningar. Detta var något som bm på gynmottagningen också misstänkte, men några direkta svar fick jag inte.

Nej, allt var inte bara negativt.
Jag såg vår lilla bebis. Vår lilla levande bebis. Vinkade, sprattlade och kliade sig. Underbara lilla varelse. Jag älskar dig så oerhört mycket.

Positivt idag är också att RUL-tiden kom. I slutet av april blir alltså ett nytt ultraljud, denna gång på specialistmödravården vilka jag känner betydligt större förtroende för.

jag har ropat allt jag orkar

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra



Älskade storebror, jag hör Ullis röst i kyrkan och ser den lilla kistan där du låg. Det gjorde så ont. Så ont. Ullis sjöng rakt ur mitt hjärta. Jag är henne evigt tacksam. Vårt avsked.

Du finns alltid med oss, överallt. Älskade lilla hjärtat mitt.

tapeter och lång dag

Bilden kommer från Boråstapeter och det är just från kollektionen "Moment art" som tapeten vårt vardagsrum delvis ska kläs i kommer (det är dock inte den på bilden).

Vi skulle ha en mysig hemma dag. Bara umgås och ta det lugnt. Det gick sådär.

Vi har verkligen lärt oss att ta vara på helgerna. Det är inte så ofta vi är lediga tillsammans. När vi båda jobbade skift kunde det hända att vi var lediga en vardag samtidigt. Det inträffar mer sällan nu. Varannan helg (den jag inte jobbar) är vi dock garanterat lediga och det är då vi försöker att rå om varandra.

I allafall så hade vi bestämt oss för att välja tapeter till vardagsrummet idag. Jag kan inte känna mig hemma förrän vi fått upp dom jädrans papplapparna. Sagt och gjort - Colorama nästa. Det gick bra, på mindre än en timme var vi klara och väl hemma var vi slående överens. Efter lunch kom N på att han sett en annons i Fagersta om att deras Colorama hade 25% rabatt på tapeter. Vi ringde och mycket riktigt, 25% rabatt på dyra tapeter blir ju en slant, så vi åkte dit och köpte istället.

På vägen hem (helt fel håll) kom vi på att det väl var lika bra att fixa den nya tvbänken på en gång. Så av bar det till Västerås. Det gick bra och vi är nöjda. Eventuellt ska ett matsalsbord också införskaffas innan det känns klappat och klart, men det kan vänta till tapetsering är klar - när nu det blir.

Det är nu dags för mat och om jag inte känner min älskade fel så kommer han garantera att vilja skruva lite innan det är dags för "Earth Our".



Take Care

hokuspokus

HokusPokus-stolen inhandlades år 1984 då liten, rultig jag skulle få min första egna stol. Stolen har sedan mycket flitigt används av såväl syskon som i mormors arbete som dagbarnvårdare. Under de senaste åren har stolen stått på vinden (jag är en samlare som omöjligt kan kasta något utan att tänka över saken minst 10 gånger). Under väntan på Troy kom jag och N överens om att vi skulle försöka återanvända så mycket som möjligt av de saker vi redan hade - om än något omgjorda. Sagt och gjort, hokuspokus fick ny klädsel. Den tidigare oranga nylonen (eller vad det nu kan ha varit för material, vävplast?) byttes ut mot en helt vanlig vaxduk som sattes fast med häftpistol på de sidor som är fastskruvade i stolen. De, rätt så äckliga grenremmarna byttes ut mot spännbara bälten. Och vips blev den som ny. Jag ska inte alls ta på mig nån cred för arbetet - det fixade duktiga, fina bästa N.

.

Stolen står och väntar.

.

Kläderna ligger kvar på sina platser i byrån. Inget är rört. Optimistiskt eller förnekelse? Vet inte. Jag är rädd men så otroligt fylld av längtan. Lilla Bubblan - visst finns du väl där? Visst kommer du väl till oss? Visst känner du väl vår kärlek?

.

Tillsammans med all väntan rymmer min kropp den evinnerliga saknaden. Det värker i mina armar. När jag vaknar och upptäcker att det inte finns något barn i min famn värker det än mer. Det värker i mina öron när jag inte hör mitt barn skrika. Det svider i mina ögon när jag framför mig ser ditt lilla ansikte, hur dina små händer försökte dra loss respiratorn. Det gör att jag får svårt att andas. Jag saknar dig.

award

Denna fina award fick jag av fina Lisa.

Lisa som på sin blogg beskriver saknaden efter sin dotter Jessica och att resan i att bearbeta det onda i själen. TACK! (och awarden tillbaks till dig)

Det finns några bloggar som jag följer så ofta jag hinner.

Några människor vars bloggar berör mig.

Linda

Tjejen med det vackra språket.

Som kan klä den innerligaste känsla i ord. Som skriver om kärleken och saknaden efter sonen Victor och den stora resan genom en ny graviditet.

Malin

Saknaden efter en bror. Naket och målande beskrivet.

Om vikten att våga öppna ögonen och se. Om vikten att våga prata om självmord och psykisk ohälsa.

Karin

Fina Karin med det varma hjärtat att våga och orka bry sig om, på riktigt.

Skriver om sin vardag och allt vad livet är värt.

Charlotte

Tjejen jag inte känner, men som med sin blogg ändå "fängslar mig".

Så välskrivet och intressant.

Så mänskligt.

återhämtning

Ok, jag tror att jag är tillbaka.

Återigen tar illamåendet vid emellan måltider och magens oroliga morrande har lugnat sig avsevärt. Idag är jag hungrig. Tidig frukost ledde till tidig lunch och trots intagande av mellanmål är jag middagshungrig nu. Det får bli ett lite stadigare mellanmål eftersom jag om ca en halvtimme måste bege mig iväg för att hinna till biblioteket som planerat och sedan dansen.

N och jag kommer inte träffas förrän jag kommer hem eftersom jag redan åkt när han kommer. Tycker det är jättetråkigt när han har så långa dagar. Även om jag skulle behöva fylla mina med studier (hemtenta, nytt moment + vårdpraktiska övningar imorgon) så är det så tomt och ensamt här. Imorgon blir det dock Eskilstuna och jag gissar på att den dagen går lite fortare (hoppas iaf de långa tågresorna gör det).

Såg skattebeskedet idag också. Blev inte mycket klokare. Eftersom vi gjorde en rejäl vinst när vi sålde lägenheten ska vi nu skatta på det, vilket betyder att en bilaga ska fyllas i och skickas in. Då vi lagt undan pengar av "vinsten", just för att kunna betala detta vet jag nu inte riktigt hur jag ska fylla i och hur mycket som sedan blir kvar. Jag tror det blir hyfsat och att oron inför sommaren kan stillas något.

Nu sprang tiden ifrån mig och helt plötsligt var det bara 20 minuter kvar. Dags att göra sig redo.

någon slags sjuka

Nja, jag är inte helt kry.

Den väntat intensiva helgen fick stå tillbaka en aning. Eller en aning var en underdrift. Rätt mycket är den sanna sanningen. Under länsdansen med jobbet i lördags kväll drabbades jag av den värsta magknip jag kan minnas att jag haft. Svimfärdig, kallsvettig och helt urlakad tog jag mig dock igenom kvällen men har sedan dess varit mer eller mindre däckad. Idag har magvärken lagt sig något. Magsjuka eller matförgiftning - svårt att veta. Svärmor har drabbats av detsamma, dock inte N eller svärfar vilket är underligt (men skönt såklart).

Min första hemska tanke var - jävlar nu har jag börjat blöda.

Men bebis verkar må bra, de små rörelserna finns där och något blod har inte skymtats. Magvärken är heller ett dugg lik den hemska molvärk som rådde vid missfallet, vilket också har kunnat lugna oroliga nerver något. Nej, det här är ett annat ont - som jag hoppas försvinner bort, snart.

Nu kryper jag in under filten igen.

Take Care

den tjugonde, vårstädning och god mat

Vårfint kök

God mat i ugnen

.

Jag var tvungen att göra något idag. Något kreativt. Något med händerna. Orkar inte ligga och grubbla. Det är månadsdag idag och denna 20e är lika jobbig som tidigare. Lika tung och mörk. Egentligen hade jag kanske behövt vila. Det kommer bli en intensiv helg. Men kroppen ville annat. Och annat blev städning.

.
Och vilken städning sedan. Så här mycket har jag inte städat...ja, jag har inget minne av när.
Fönsterputsning, gardinbyte, dammning, dammsugning, renbädd i säng, vädra mattor, torka golv, stryka tvätt, tvätta, rensa garderober. You name it.

.
När jag började känna mig färdig trotsade jag vilt protesterande fogar och begav mig på gående fot till ICA. Handlade och lunkade sedan hem för att laga middag. Allt blev precis klart när älskling kom innanför dörren. Det doftar ljuvligt och nu ska jag ta dagens första välförtjänta paus. Let's dance börjar dessutom snart.

.
Mamma älskar dig Troy - alltid.

en älskad storebror

Jag vet inte vad jag ska skriva. Orden liksom stockar sig i armarna och når inte ut i fingrarna. Tankarna går på högvarv. Tänker och tänker.

Fantiserar om hur den här dagen skulle ha varit, i en annan tid. En levande tid i en magisk värld. Det är inte så och jag kan inte begripa hur jag ska leva. Jag försöker leva med livet - sida vid sida. Jag lever knappast livet, men samtidigt vägrar jag låta livet leva med mig. En liten, liten människa bor inuti mig och det ger mig klarhet i att jag trots allt måste försöka. Jag måste försöka ta mig...framåt.

Tiden läker inga sår. Såret är fortfarande lika öppet och är lika benäget att bli infekterat. Kanske kan jag lindra smärtan ibland. Kanske har jag hittat vägar att lindra smärtan, att ta hand om oss i det onda och ta hand om våra minnen. Det är skillnad. Ibland när lilla, lilla människan gör sig påmind lägger jag varsamt om såret och plåstrar om. Älskade storebror, du fattas oss.

Idag är det din 8månadersdag.

Medan tårarna rinner nedför mina kinder känner jag dina mjuka röda lockar mellan mina fingrar. Du hade nog haft långt hår nu. Kanske hade det varit dags för den första klippningen.

Vi saknar dig, älskade fina Troysan!

Vi ska alltid vara tillsammans - själar säger aldrig farväl.

jag kan allt

Bilden är hämtad från bokus.com

.

Jag måste säga att jag blir lika förvånad varje gång jag lyckas lära mig något jag trott var omöjligt (trots min starka tro på att inget är omöjligt).

Nu har jag iallafall lyckats förstå hur man för över musik (och böcker) från datorn till mobilen. Jag använder ju mobilen som mp3spelare och lite knivigt har det varit när N inte kunnat/orkat/hunnit föra över det jag vill lyssna på. Nu gav jag mig den på att fixa det själv och VOILÀ! Det knepigaste var att hitta rätt kabel, av alla tusentals som ligger i datalådan. Efter pust och suck hittade jag iallafall en som såg ut att passa (tja, egentligen en vild chansning). Hur det sedan gick till kanske skulle kunna ses som tur, men jag väljer skicklighet. Boken är nu på plats och jag är stolt som en tupp.

Nu ska jag ge mig ut på promenad medan solen fortfarande lyser. BM trodde att det kunde vara en anledning till den totala tröttheten, alltså för lite utomhusvistelse. Nu ska jag iaf ta e.m som den kommer, gå i lagom sakta takt och lyssna på sista (!) boken av Mari Jungstedt. Hoppas att
-09an kommer snart.

första magbilden

Första magbilden tagen.

Svullen mitt-på dagen-mage.

Där inne finns Bubblan.

Underbara lilla Du.

skogspromenad

Mellan träden kikar solen fram.

.

Älskling föll pladask. För mig?

.

Jag följer dig, var än du går.

.

Vi promenerade i skogen. Ganska långsamt för att ömmande fogar ska hålla.

Jag gillar skogen på vintern. Då behöver man inte oroa sig för ormar.

N var mindre förtjust. Han hade tagit på gymnastikskorna och dessa var inte vattentäta i soluppvärmd snö. Dessutom vilade han sig lite i en snödriva, så kort därefter begav vi oss hemåt.

Jag har tankat solljus. Tankat energi.

Jag orkar nog några dagar till.

Skrälligt värre

Ok.

Det är väl lika bra att avsluta dagen som den började. Med en skräll. Eller är det bara jag som är efter?!

Jag hade väl kunnat slängt en liten slant på att Måns skulle ro hem det och jag led med killen när de zoomade in hans besvika min efter tittarnas röster. Samtidigt glädjs jag med skrällen. Malena Ernman. Grattis.

...och grattis mig som fick VG (ska för övrigt inte tjata mer om det).

God kväll.

firat heeela långa dan

Firat hela dagen...det är vad jag har gjort.

Först firades mormis med tårta och bakverk i överflöd. Min avsmak för grädde gjorde dock att jag begränsade mig lite - vilket nog var tur för att spara lite på illamåendet.

Sedan unnade jag och älskade oss att äta på resturang. Jag åt god fläskfilé på franskt vis med klyftpotatis. Gott gott och mysigt, mysigt.

Nu blir det melodifestivalen för hela slanten.

Rätt eller fel låt som vinner - det återstå att se.

Chocktillstånd

Ok, håll i er nu.

Imorse kom svaret på patofysiologitentan. Det är helt galet och jag känner mig i chocktillstånd.
Jag fick VG!
Hur är det möjligt?! Kan dom ha rättat fel tenta?! (N säger att dom iaf inte får ändra om det mot förmodan skulle vara så - tack o lov). Jag har ALDRIG varit så säker på att inte klara en tenta. Jag har ALDRIG varit så säker på att få skriva omtenta. Och så går det så här. Jag är jätteglad - självfallet. Lite medvind behövdes verkligen.

Nu ska jag gå och klappa mig själv på axeln och fira resten av dagen - det är jag värd!

tideräkning

Upptäckte att det blivit nå fel med gadget-räkningen. Enligt den skulle veckobytet ske imorgon, vilket inte stämmer. Jag flyttade fram beräknatdatumet en dag och nu stämmer iaf veckobytet - som vi har på söndagar.

bortkopplad

* Besök hos BM
* Besök hos psykolog K (som haft semester och som är mycket saknad)
* Besök i Falun på specialistmödravården
* Föräldrargrupp i Falun för föräldrar som förlorat barn (anordnas av Spädbarnsfonden)

Alla aktiviteter är nu avklarade.

Igår hade vi tid hos vår fantastiska BM. Hos henne känns det tryggt. Jag vet att jag kan lita på vad hon säger och att jag kan tala om för henne hur jag verkligen mår. Det gjorde jag igår (vilket vill säga, dåligt) och hon tog prover och allt som hör till för att kontrollera att värdena är bra. Och tro det eller ej, men alla prover var över förväntan. Blodtrycket var normalt på 115/70 - vilket inte ska ge orsak till svimningskänsla och hjärtklappning. Inte heller mitt helt fantastiska blodvärde på hela 124 kan sammanknippas med symtomen. Blodsockervärdet var som vanligt bra. Även här var lösningen vi kom fram till - VILA.


Igår kväll var det möte i Falun med de fantastiska människorna i grupper för föräldrar som mist barn. Gång på gång slås jag av orättvisans makt. Jag önskar, så innerligt, alla de fina mammor och pappor lycka.


Längtan, glädjen, skräcken - allt känns som ett enda virrvarr i mitt huvud. Jag trodde, kanske lite naivt, att bara jag blev gravid igen så skulle det kännas "bättre". Kanske gör det det på något invecklat vis, men så har även känslorna förändrats. Jag kan inte riktigt känna den här glädjen som inte har några gränser. Min glädje har gränser. Den stoppas alltid vid tankarna på vad som kan förloras. Jag vill inte förlora mer nu. Vill inte. Orkar inte. Hade det varit bättre om vi väntat med att bli gravida? Vet inte. Jag tror inte att oron hade blivit mindre. Vi ville inte vänta. Väntan har redan varit lång.

Har precis haft besök av fina Cilia och hennes Alvi. Det har varit full rulle - med massor av bus. Precis vad jag behövde för en stund. Bli bortkopplad. Koppla av.

Nu ska jag fortsätta med näst sista boken - I denna ljuva sommartid. Bara ligga på soffan. Bara vara.

Take Care

delmål 1 avklarat

* Besök hos BM
* Besök hos psykolog K (som haft semester och som är mycket saknad)
* Besök i Falun på specialistmödravården
* Föräldrargrupp i Falun för föräldrar som förlorat barn (anordnas av Spädbarnsfonden)

Det är kväll och jag har precis kommit hem från showjazzen. Missade lilla gruppen, men imponerades av den stora gruppens färdigheter. Stolt är vad jag är.

Idag avklarades två av aktiviteterna.

Besöket hos K gick bra. Även om jag smått bröt ihop när jag såg henne och när hon med sina varma ögon frågade hur jag mår. Fasiken att jag tror att jag alltid måste vara så stark. Jag måste lägga alla krav åt sidan. Jag klarar ingen press. Kanske blir sjukskrivning min enda utväg.

Så åkte vi då till Falun. Tiden i väntrummet var lång. Dr JW var sen. En halvtimme sen. En av de längsta halvtimmarna i mitt liv. Jag kände hur livet rann ifrån mig.

Men dr JW gjorde plågan kort.
-Vi gör ett UL.
Jag vågade inte titta. Men så hörde jag hur han och N fnissade till.
-Titta, där är det någon som sprattlar.
Åh, underbara lilla vän. Du lever. Jag älskar dig.

Jag är lugn en stund. Tänk om det här kan gå vägen. Tänk om det kanske är vår tur nu.

När jag såg "bebisgadgeten" första gången tänkte jag...när det blir min tur. Om det bara blir min tur, ska jag också ha en växande bebis på min blogg. Många av mina gravida bloggvänner har också en, jag går med i gemenskapen. Ett litet delmål - att våga tro.

delmål på väg

Helgen är över. Det är måndag och med det finns ett underliggande krav på att plugga. Jag har ingen lust. Seminariet gick dock bra i fredags med vissa mindre undantag. Skönt att en lärare äntligen har förstått att det inte går att ha seminarie hela klassen samtidigt. Att det blir för rörigt då. Skönt att bara vara vår lilla Fagerstagrupp. De flesta fick en chans att yttra sig och tog den också.

I helgen har jag jobbat. Natt. Det var ingen större höjdare eftersom jag sover så galet dåligt där. Gårdagen gick åt att sova. Annars gick det bra. Inga plötsliga kräkattacker. Längre promenader undveks, vilket skonade mina fogar.

Den här veckan är fylld av små delmål. OM allt går bra är vi faktiskt en bra bit på väg. Jag är ju faktiskt i vecka 12 nu.

Aktiviteter som ska utföras denna vecka:

* Besök hos BM
* Besök hos psykolog K (som haft semester och som är mycket saknad)
* Besök i Falun på specialistmödravården
* Föräldrargrupp i Falun för föräldrar som förlorat barn (anordnas av Spädbarnsfonden)

Dessa aktiviteter är inte placerade i den ordning de kommer utföras.

Utöver dessa små delmål finns annat som bör göras, annat som i jämförelse med att (förhoppningsvis - väljer tillit) få se en liten levande bebis i magen känns som nödvändigt ont. Till exempel att läsa om fyra vårdteoretiker. De flesta av dem har jag aldrig ens hört talas om, så det blir verkligen till att börja från noll. Men ju mer jag pluggar - desto fortare går tiden - desto mer snart blir det att få åka till Falun. Fint va?

Läsa bok och konstiga kommentarer

Tredje boken nu. Det är lite beroendeframkallande. När jag vet att det finns fler, hur ska jag kunna sluta. Det är skönt att bara få vädra tankarna lite, med någon annans berättelser. Tredje boken, Den inre kretsen - spännande.


Jag har gått ett par dagar och funderat på något jag läst. En kommentar hos en bloggare. En kommentar, huruvida barn får leva i skuggan till ett syskon som inte lever. Personen som kommenterade ansåg det "konstigt" hur t.ex. föräldrar till barn som dog i tsunamnin tog med sina "nya" barn till Thailand och hade minnesceremonier. Dessa barn har ju inte ens träffat sina syskon. Personen tyckte att det kanske var dags att gå vidare. Bloggarens barn avled inte i tsunamnin, utan utav andra anledningar och nu har det fötts ett syskon i familjen.

Jag blir lite rädd för människor som tror att vi - föräldrar som förlorat barn - skulle bli sämre föräldrar på grund av att vi fortfarande sörjer det barn som inte lever. Att vi föräldrar skulle ställa för höga krav på vårt levande barn då vi pratar om hur efterlängtade de varit. VA?!

Jag blir mållös.

Varför skulle de "nya" syskonen till barnen som dog i Thailand inte få veta att de har syskon? Vore inte det att förneka dem deras historia, deras sanning? Varför får man inte tala om döden? Varför skulle de "nya" barnet/n hamna i skuggan av det syskon som inte lever. Jag trodde man såg sina barn som individer. Föräldrar älskar väl sina barn lika mycket, oavsett var på syskonskaran de föds. Jag kommer älska alla mina barn lika mycket. Troy kommer alltid vara min förstfödde och hans syskon ska få veta att de har en storebror som var och är oerhört älskad, precis som dom.

Visst är det viktigt att ta sig vidare. Men att minnas de saknade är inte att förneka det som finns. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag kände inte att jag ville/orkade gå in i diskussionen där och då. Men här, i min blogg, skriver jag om vad jag vill och för tillfället var det detta som fyllde mina tankar.

En bok

Troys bok är färdig.

Jag har tankat lite kraft. Lite lite. Men jag måste vara ytterst försiktig med vad jag lägger min energi på, för det finns inte mycket att ta av.
Troys bok är färdig. Det känns... Ja, hur känns det egentligen? Tomt. Boken avslutas med hälsningar från många av de som kom på begravningen samt från mig och N. Minnesord. Tanken med boken var att den skulle sträcka sig fram till 1 år. Nu räckte den 9 månader och några dagar. Vissa sidor har varit tunga, kanske är det därför jag dragit på det. Sista andetaget. Att med foton och ord sätta känslan på pränt. Det feta NEJ:et ekar till och från i mitt huvud. Nu finns det i din bok.
Det var en nödvändighet att bli klar. För snart är det dags att börja med Bubblans bok. N kom på här om dagen att vi ju inte tagit några magbilder. Inte än. Vi väntar lite till. Vet egentligen inte vad vi väntar på. Bättre tider? Nästa vecka ska vi till Falun, det kanske är det vi väntar på. Måtte allt vara bra.
Jag har precis kommit hem från stan och en lunch med fina Malin. Malin som allt för väl vet hur det känns att förlora en älskad. Som vet om känslan av maktlöshet, förtvivlan, bomullshuvud och om ilska på livet. Vi har mycket att utbyta. Sorgen är sig lik, var den än tar fäste. Jag hoppas vi kan ses snart igen.
Det gör fortfarande ont överallt. Misstankar på att en hemsk foglossning tagit språng stärks. Nacke, handleder, höfter, knän och fotleder är värst utsatta. Det är svårt att gå. Jag tar mig fram, men tillbaka? Hoppas att detta är övergående. Kanske bara en fas. Hoppas.
Nu ska jag lägga mig på soffan och lyssna klart på min ljudbok (Ja Ullis, Bubblan behöver också litteratur=)). Det är bra med ljudbok, det är bara att ligga rakt upp och ned och lyssna. Inga ömmande handleder efter en alldeles för tung och otymplig bok. Å andra sidan heller ingen underbar, nyöppnad-bok-lukt. Men det är överkomligt.
Take Care

Mörkt

Jag är frånvarande. Fysiskt och psykiskt. Det har legat och grott i omotivation. Och nu har det tagit sig fram som ett strömavbrott. Jag syns inte, finns inte.

Igår kväll började det kännas konstigt. Ont i kroppen, tungt i huvudet, tjockt i halsen. Kanske är det bara en förkylning. Men jag känner mig sänkt. Sorgen tar tillfället i akt att bädda in mig. Jag tänker på min lilla pojk och jag saknar honom så jag går sönder. Döden härjar som flugor i öronen och väser att det kan hända igen. Jag försöker allt jag kan att mota bort. Klappar på den bulliga magen och älskar lilla Bubblan så mycket jag bara kan. N är hemma idag, tack och lov. Det är en jobbig dag och vi behöver vara nära. Nära nära.


På återseende.