en älskad storebror

Jag vet inte vad jag ska skriva. Orden liksom stockar sig i armarna och når inte ut i fingrarna. Tankarna går på högvarv. Tänker och tänker.

Fantiserar om hur den här dagen skulle ha varit, i en annan tid. En levande tid i en magisk värld. Det är inte så och jag kan inte begripa hur jag ska leva. Jag försöker leva med livet - sida vid sida. Jag lever knappast livet, men samtidigt vägrar jag låta livet leva med mig. En liten, liten människa bor inuti mig och det ger mig klarhet i att jag trots allt måste försöka. Jag måste försöka ta mig...framåt.

Tiden läker inga sår. Såret är fortfarande lika öppet och är lika benäget att bli infekterat. Kanske kan jag lindra smärtan ibland. Kanske har jag hittat vägar att lindra smärtan, att ta hand om oss i det onda och ta hand om våra minnen. Det är skillnad. Ibland när lilla, lilla människan gör sig påmind lägger jag varsamt om såret och plåstrar om. Älskade storebror, du fattas oss.

Idag är det din 8månadersdag.

Medan tårarna rinner nedför mina kinder känner jag dina mjuka röda lockar mellan mina fingrar. Du hade nog haft långt hår nu. Kanske hade det varit dags för den första klippningen.

Vi saknar dig, älskade fina Troysan!

Vi ska alltid vara tillsammans - själar säger aldrig farväl.