Efter ännu en natt med minimal sömn och ond mage ringde jag så då, om än motvilligt till gynmottagningen här i staden. Då jag var hos BM förra veckan kom vi överens om att jag skulle hålla ut till tisdagen (idag) och om det inte var bättre skulle jag ringa. Nu blev det så och efter rådgivning blev det bestämt att jag skulle komma dit idag.
Jag har nu precis kommit därifrån, men vet inte om oron avtagit något märkbart. En totalt onödig kommentar i början av besöket gjorde mig illa till mods och jag kände mest som att jag hittar på hur det känns och jag kände mig otroligt... i vägen.
-"Sandra, du förstår väl att du inte kan komma hit varje gång du tror att det inte lever."
Det är klart jag förstår. Skulle så vara fallet skulle jag få bosätta mig på gynmottagningen. Vad jag dock står fast vid är att när oron och ångesten är så stark och det dessutom gör så ont i magen att jag inte kan sova, är det faktiskt är rimligt att få bli undersökt och konstaterat att bebisen iaf verkar må bra (och förresten, jag har varit där en gång för ett tidigt ultraljud). Och hur är det med det här psykologiskt bemötande?!
På rådgivningen talades det om att om inga fel kunde ses med barnet skulle en läkartid bokas. Detta var inte aktuellt vid själva besöket. Eftersom hon inte kunde veta vad som var fel gick inget att göra.
Vad är det då som gör så ont?
Min egna teori (utöver en icke levande bebis - vilket nu inte stämde) är att det är ligamentsmärtor. Eller möjligtvis ärrvävnaden från snittet. När livmodern växer hänger inte ärret med vilket kanske kan orsaka spänningar. Detta var något som bm på gynmottagningen också misstänkte, men några direkta svar fick jag inte.
Nej, allt var inte bara negativt.
Jag såg vår lilla bebis. Vår lilla levande bebis. Vinkade, sprattlade och kliade sig. Underbara lilla varelse. Jag älskar dig så oerhört mycket.
Positivt idag är också att RUL-tiden kom. I slutet av april blir alltså ett nytt ultraljud, denna gång på specialistmödravården vilka jag känner betydligt större förtroende för.
tisdag 31 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men fy, vad var det för rötägg till barnmorska..!? Usch vad fult sagt, verkligen inte vad du behövde höra! Hoppas du slipper henne för all framtid...
Jag hoppas dina smärtor ska lugna sig lite snart, kanske kan du söka dig till spec innan rul? Jag har också mkt ont, ligamentsmärtor och endo-ont, men vad det än beror på så ska man väl bli tagen på allvar och bli behandlad med respekt. Det är ju egentligen det minsta efter det trauma vi gått igenom...
Var rädd om dig,
Stor kram
ps, jag kommer imorgon.
Hej Sandra!
Jag blir så ledsen då jag läser vilket bemötande du får, så ska det inte vara!
På vilket sätt har du ont?
Jag hade ont i ligamenten då jag var gravid och det kom ofta plötsligt och "drog" som band från magen neråt benen. Annars förknippar man ju oftast graviditet med mer molande värk.
När det smärtar tycker jag att det är en självklarhet att du ska få åka in och kika att allt är bra!
Vad skönt att höra att bebisen sprattlade på inne i magen. Jag hoppas smärtorna snart ger med sig!
kram
Linda och Alexandra -
Ja, ingen trevlig upplevelse heller. Utöver denna människa har vi ju bar ahaft positiv kontakt med sjukvården. Jag förbannar mig själv lite för att jag ens gick dit då jag träffade henne under grav. med T och fick samma bemötande då. Tyvärr är ju inte utbudet så stort i den här staden.
Jag tänker också att nästa besök får bli i Falun. Hoppas ändå på att klara mig till RUL och att jag får hjälp här hemma av BM.
Alexandra - det är säkerligen ligamentsmärtor. Det ilar och smärtan är knivskarp från bäckenhöjd och ner i benen. Jag hade likanande under förra grav. Men nu är det mer ihållande och att sömnen är så störd gör ju inte saken bättre. Jag har dessutom feber till o från vilket också oroar.
Det enda jag ville veta var ju att bebis mår bra, då kan jag ju stå ut med smärtan, men hade något varit fel vill jag ju inte bara gå och vänta.
Tack för era kloka ord!
Sandra!! Strunta i deras dumma kommentarer!! Hon hade ju en dålig dag och helt oproffslig fick du ta det!! Självklart ska du gå dit så fort du blir orolig! Du måste ju kunna känna dig lugn. Känn dig absolut inte dum eller jobbig när du ringer. Ring hellre än gång för mycket dit. Du känner dig och din kropp bäst! Lita på känslan!!
Många Kramar till DIG
Skicka en kommentar