Jag känner mig mer eller mindre som en vattenballong. Rund och mycket orörlig (läs sprickfärdig). Det känns som om jag mest klagar över mitt tillstånd, men hur mycket jag än älskar att vänta barn är det här med graviditet sannerligen ingenting som passar min kropp. Jag har aldrig känt mig sådär pigg och strålande som vissa andra gravida pratar om.
De senaste dagarna har ett obeskrivligt tryck satt sig i nedre delen av magen, ner mot ljumskarna. Samtidigt hugger det till med jämna mellanrum så fort jag rör mig mer än inomhus. I morgon är det nytt ultraljud och dr JW är tillbaka. Jag hoppas han ska kunna förklara för mig vad som händer. En egen gissning är ju förstås att bebis inte vill ligga still och med sina konstanta vändningar tänjer på livmodern och därmed också ligamenten.
De senaste dagarna har fina svägerskan varit här. Mysigt, med tanke på att N tillbringat mer tid på jobbet än hemma med mig. Sin enda lediga dag tillbringade han ändå i arbetandets anda då han listade lilla rummet. Fina!
Svärmor och svärfar har nyligen också kommit hem från en Londontripp och idag fick vi ett litet paket med de underbaraste små bebiskläderna. Denna gång fick de följa med oss hem, och optimistlådan är onekligen fylld till bredden. Kanske är det just dessa små kläder som får följa med till BB.
tisdag 4 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
Det du skriver om hur du kände hur magen blev slapp, är något jag så väl känner igen...Min lilla pojke var så rörlig efter vecka 20, att jag bara visste när magen blev slapp och ingen bebis rörde sig. Men jag ville inte tro på att något var fel. För jag hade varit gravid i över 39 veckor, inget fick bara gå fel.. Sånt händer ju bara inte. Det som gjorde att jag åkte upp till förlossningen var att mina värkar satte igång..Jag åkte in för att föda, och när läkaren sa att bebis hjärta inte slog, så blev det bara dimma... Inte hjälpte det mig heller att det är mycket ovanligt att bebisar dör av navelstängen stryper dom, det gjorde ju inte Jonathan mer levande...
Hoppas så att det kommer att gå bra denna gång för både dig och mig...
Kram Hannah....
Skicka en kommentar