...och så går det ner...

Denna avskyvärda berg-och-dalbana. Idag föll det. Pladask. Hårt och hänsynslöst. Det är inga längre perioder med lugn och ro. Bara korta, snabba, kippande andetag i syrefattig miljö.

Idag har varit en dag med mestadels motgångar. Oro väcker oro och sprids likt en löpeld. Hade till och med lyckats inbilla mig att jag kanske håller på att få diabetes när jag kom till BM. Oron stillades dock när vi kikade över de senaste blodsockermätningarna och vi konstaterade att jag snarare har väldigt lågt blodsocker. Det är skönt att ha möjligheten att ventilera min oro med BM en gång i veckan. Det är ungefär så lång tid jag klarar av att själv hålla oron i styr. Kanske syns det inte utanpå, men inom mig råder en orkan.

Hemska föraningar om en "degradering" på jobbet besannades också idag. Nu vänds allt upp och ner. Kan arbetsgivaren verkligen sänka anställningsgraden utan att meddela arbetstagaren (mig)? Om jag ändå orkade ifrågasätta, slåss för min rätt. Men orken befinner sig i ett annat universum. Jag är verkligen ett läckage. Inte bara att min inkomst under sommaren sänks till plus minus noll, jag kan dessutom bli tvungen att ställa mig som arbetssökande för att (ev.) få havandeskapspenning. Fast jag har min tjänst. En heltidstjänst.

Utöver detta slösades min tid. Av obehöriga. Tid som jag kunnat stanna hemma och dra något gammalt över mig. Det är så det känns.