hypnotiserad

Det blir en lugn kväll på berget. Den lilla har precis somnat. Jag och N ska fortsätta med ljudboken, perfekt när man inte är så pigg. "Hypnotisören" av Lars Kepler lyssnas på för tillfället.

Detta är för övrigt mitt första blogginlägg med mobilen. Spejsigt va? ;)

mirakel önskas

Ont i huvudet till förbannelse, ont i övriga kroppen, lätt feber och kanske framförallt ont i brösten. Funderingarna kring mjölkstockning finns, men kan man verkligen få det en vecka efter sista amning?

Jättetrist är det iallafall. Jag hade sett fram emot helgen. Och just den här helgen särskilt eftersom jag och min finaste vän L skulle ha en mammakväll helt för oss själva. Jag har inte gett upp än, hoppas på ett litet mirakel tills imorgon.

barn är en gåva

Minns ni leken till nedanstående inlägg?
Man tog upp en näve grus, skumpade den i båda händerna och kastade upp i luften. Sedan vände man snabbt som ögat på händerna och lika många stenar som landade, ja så många barn skulle man få.

Jag minns att jag önskade mig två flickor och två pojkar. Det var lagom. Att jag inte skulle kunna få barn har aldrig någonsin funnits i mina tankar. Inte heller att något skulle kunna hända dem någonting. Barn var ju något man bestämde sig för att få och sedan fick. Bara sådär.

Jag är tacksam över att E än inte vet något om vuxenlivets sorger. Jag är tacksam över att jag inte visste. För jag visste inte. Inte förrän livet drog undan mattan under mina fötter. Då insåg jag att barn inte är något man får. Det är inget man skaffar. Barn är en gåva. En kärlekens gåva som inte ska tas för givet. Det gör mig mycket ont att inte alla kan få den gåvan. Det gör ont att det är så mycket svårare för vissa. Det gör mig ont när barn tas för givna och ses som bekymmer, som hinder för ett annat liv.

Jag tar inget för givet längre. Jag bara hoppas och önskar att vi får behålla vår älskade E här hos oss för alltid och att vi någon gång får chans till fler små guldgåvor.

hur många barn?

omvänd natt

Natten till idag var ingen vanlig natt. Tack och lov. Eira vaknade klockan 22 och med plir i ögonen stod hon och skakade galler när jag kom in i sovrummet för att lägga henne ned igen. Det var här natten började skilja sig från övriga. E tyckte att det var dag. Efter en "sovvägrardag" måste det ha varit helsnurrigt i hennes lilla huvud och därmed tyckte hon att hennes föräldrar var oerhört orättvisa som enträget släckte överallt och med alla medel försökte få henne att somna om. Hon tjoade. Hon pussade. Hon bet. Hon grät. Hon hoppade. Hon flinade. Hon gjorde allt för att vi skulle ge med oss. Klockan var två när vi äntligen vann. Då sov hon med fötterna mot min haka. Gissa hur bra jag sov?

Nåväl. Ordningen verkar vara återställd. E har varit med farmorn idag eftersom både jag och pappaN har jobbat. Hon hade sovit bra (mycket, mycket bra). Nu har hon precis somnat och jag hoppas, innerligt, att det fortsätter i samma anda.

stillestånd i matväg blev succé

Ibland får jag lätt stillestånd i tankeverksamheten när jag ska fundera ut mat till E. Eftersom jag & N äter mestadels högfett är det sällan vi äter exakt samma mat som E. Idag var det ett långvarigt stillestånd. Men så kom jag ihåg att jag, när vi var på smakportionstadiet, hade besökt en sida som hade massor av fina recept. Detta blev det idag, fast med en egen variation.


"150 g färsk skinka i små bitar (E åt skinka till lunch så istället tog jag frikadeller nu)
1 liten squash i små bitar (hade inte hemma utan tog broccoli, morötter och blomkål)
½ msk smör
½-1 msk senap
1 dl vatten (mjölk istället för vatten och grädde)
½ dl grädde
vitpeppar, ingefära
Stek köttet i smör några minuter utan att det får stekyta. Tillsätt grönsaker, senap
och vatten och rör om. Låt grytan koka några minuter. Tillsätt grädde, smaksätt
med peppar och ingefära och värm upp. "


Och gissa om det gick hem. E smaskade och smaskade. Perfekta små bitar som var alldeles plockvänliga.

Och förresten så tillsatte jag lite lite lökpulver och basilika. ;-)

de sista

De senaste dagarna är det en hel del som har hänt för sista gången. De flesta för alltid, några iallafall för en tid.

En av de stora händelserna är att vi har slutat amma. Tacksam är vad jag är över att det fungerat så länge. Det var en av de många saker jag sörjde mest efter Troy. Amningen. Nu var det iallafall E som tog beslutet. Tuttfabriken kan lägga ner. E var mest intresserad av att bita. Hårt skulle det vara. Och det tog jag som ett nej. Sedan har det inte varit saknat. Kanske lite av mamma då förstås, en mysig mamma-dotter stund får nu bytas mot något annat.

En annan väsentlig slutpunkt var mitt sista begärande av föräldrarpenning. Den sista dagen är 29e augusti, sedan är det slut för min del. Ja, för den här gången iallafall.

älvpromenad

Vi hade en härlig dag vid älven. Vi har verkligen fantastisk natur i vår omgivning.

Jag har dessutom kommit fram till att fotografering är kul. Jättekul.

Jag älskar de små detaljerna. Om jag lyckas fånga dem? Allt ligger i betraktarens öga.

helgaktivitet

Såhär fina var älsklingarna när de cyklade, E första gången någonsin. Och ja, bestämt är att den som cyklar med E måste ha hjälm.

Ny vecka, nya äventyr.

vem kan gissa?

Vad har vi gjort i helgen? ;-)

~~

~

Vi har haft en mysig helg. Hela familjen. Det är lyxigt att ha pappaN hemma om helgen, när han jobbar så mycket i veckorna. Förutom det bilden antyder (någon som kan gissa vad det är?) har vi hunnit med en liten utflykt - pappaN fick en ny rakapparat. Igår tillbringades hela dagen utomhus, mestadels längs med älven. PappaN, som med sitt nya jobb får en timmes friskvård i veckan, hade funnit nya smultronställen som han ville visa oss. Eira fick sitta i bärselen och somnade där efter en stund. Mysigt, om än lite tungt. Hon har blivit stor, vår lilla liten.

Idag regnar det, jättetråkigt. Det är dessutom så kallt att det känns som om hösten skulle kunna vara kommen. Jag är nog inte riktigt redo för det. Snälla sommar, stanna ett ögonblick till.

2 födelsedagar

Om livet hade varit rättvist, hade det varit treårskalas hos våra vänner igår. En fin liten Victor.

Vi tänder ljus och tänker.

~

~~

Samma dag, fast ett år senare föddes en liten prinsessa. En fantastisk liten Alva. Hennes mamma, Maria, och jag var beräknade på samma dag - den 28e juli 2008.

Det var med djup ångest i magen jag, via sms, berättade vad som hänt Troy den 21 juli. Då med vetskap att lilla Alva fortfarande fanns i magen. Inte mest för min egen sorg, utan för den chock som skulle följa för mottagaren.

Fina familjen som fortfarande är våra vänner. Det är starkt. Det är äkta.

Lilla prinsessan, fyllde 2 år igår.

~

~~

Sorg och glädje går ständigt sida vid sida.

tävling

Jag har funderat över den dag Eira kommer fundera över sin bror. Och jag har en önskan om att en dag få möjlighet att göra en egen barnbok. För barn, om barn. Tills dess blir jag väldigt glad när jag ser andra människor som tänkt i samma banor.

Tidigare idag fann jag en tävling, där man kan vinna en bok som heter "Jag känner en ängel". Boken handlar om när någon dör och hur livet kan te sig magiskt bland molnen. Flickan i boken har sin pappa i himlen och hon berättar om hur änglar är någon som bott på jorden men som flyttat till himlen.

Jag är med i tävlingen, kanske du också?

vinkar till himlen

ett brev

När jag öppnade min mail fanns ett brev. Jag öppnade det och grät. Länge.

Jag fick ett mail av en person vars livsväg jag korsat. Utan att veta det. Och det betyder oerhört mycket att att få ta del av det.

underbara människor

Och det kan vända. Att umgås med fantastiska människor kan göra livet så mycket lättare.

På förmiddagen hade vi en fikastund med Linda och Alva. Vi lyckades få caféet, som vi brukar besöka, att öppna en timme tidigare. Och efter oss följde en ström att fikasugna människor. Så kan det gå när fikatarmen skriker. ;-)

På eftermiddagen fick vi finfinbesök av Linda, Oscar och Gustav - fina familjen! Vi åt, fikade, busade och svettades. Det är så fint att se våra livs levande barn leka tillsammans. Samtidigt delar vi en sorg som är så värdefull. Två saknade bröder. Två saknade söner. Utan dem hade våra vägar troligtvis aldrig mötts. Att dela är viktigt. Man är inte starkast ensam. Innan familjen åkte hem hälsade vi på hos Troysan.

(Och dumsorkarna har ätit upp den nyplanterade blommar, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Jag svor på kyrkogården. Det brukar jag aldrig göra.)

skriket ur strupen

Det har varit sorgliga dagar.

När jag pratade med min vän Karin, här om dagen, sa jag att jag nog fortfarande inte har förstått vidden av det här. Är han borta för alltid?

På samma sätt som jag inte i mitt medvetande når (eller vågar) tänka en tanke hur det skulle vara att leva utan Eira (jag tror inte att någon föräldrar med levande barn kan nå dit - till fullo) kan jag inte riktigt ta till mig att Troy aldrig någonsin kommer finnas med oss mer.

Det är på nätterna det kommer.

Det är på nätterna min kropp vrider sig i en omänsklig smärta. Det är då skriket borrar sig rivande upp i min strupe. Så som det gjorde då. Jag återupplever. Han dog. Han tog ett sista andetag mellan mig och Niclas. Sedan ingenting. Jag tror att jag håller på att bli knäpp. Han dog. Jag tänker inte fatta. Aldrig. Orkar inte.


Jag är djupt tacksam för alla tankar som skänkts oss i dessa dagar (och faktiskt djup ledsamhet för de som inte ens hört av sig). Ett litet meddelande. Det behövs inte så mycket mer. Alla Ni som tagit er ut till graven. Tack!

Troy kommer alltid att vara vårt barn. Alltid. Och han kommer alltid ha en födelsedag och dödsdag. Hur mycket vi än önskar annat. Iallafall så gör det mig ledsen när han blir bortglömd.

du är en del

~~~

"Och det finns vissa stunder

Jag tänker på varje dag

Som på något sätt

Ändå följt mina andetag

Åh, bortom dessa möten

Som väcktes och som försvann

Lever ändå minnet

Av det som vi en gång fann

~

Du är en del, en del av mig

Och jag är en del, en del av dig

Vi ses igen, om dagen gryr

Vi ses igen, om natten flyr"
~~~

dagen i bilder

2 årsdagen

~

~~

~~~
"Är du en av tusen små?
Är du han dom väntat på?
Du mitt lilla barn,
en ängel givit namn.

Är du jordens dolda skatt?
Jag fått skydda denna natt.
Är det själva himlen
som jag gungar i min famn."

~~~

~~

~

Idag är det kalas i himlen.

En busig, röd- och lockhårig liten pojke skuttar glatt med sina änglavänner.

Älskade lilla vän, vi saknar dig så oerhört här hemma på berget.

Vi älskar dig!

vi skålade

När Troy hade dött visste vi inte riktigt vad vi skulle göra med våra liv. Vi var sjukskrivna i 1 ½ månad och sedan började vi skolan. Men trots att det fanns sådana praktiska åtaganden var vi totalt förlorade i vad vi skulle göra av oss själva. Det blev för mycket. Det blev för verkligt att bara sitta hemma. Därför åkte vi bil. Inte långt. Ingenstans. Bara runt, runt.

Skog. Sjöar. Riksvägar. Städer. Skog.

Idag har vi inte det behovet. Trots att det är och väntar ännu tyngre dagar finns det annat att koncentrera sig på här hemma. Och älskade lillasyster upptar vår tid.

Medan lillasyster sov kom ändock en smygande magknip och kreativiteten fick kliva in.

Vi rensade garderoben.

Tråkigt men nödvändigt.

Och tiden gick.

Tillslut vaknade hon igen.

~~

~~

Ingen av oss hade någon vidare matlust och det fina med lchf är att man äter det man vill, när man känner för det. Alltså, eftersom vi åt en stadigare lunch kunde vi ta lite plock till kvällen.

Och gott var det.

Vi skålade.

Makabert.

Vi skålade för vår tvåårsdag som föräldrar.

Vi skålade för våra fina barn.

De som båda finns med oss. Bara på olika vis.

De som vi båda bär,

närmast hjärtat.

~~

Förresten så är min karl inte alls så tokig. ;-)

Igår lyckades han hitta "Snabba cash" på blu-ray i en butik - trots att den inte har dvdpremiär förrän på onsdag. Hoppsan!

Så nu blir det film för hela slanten.

den 18 juli 2008

Den 18 juli 2008

Efter en "vrid- och vändnatt" vaknade jag med ont i halsen. Kroppen värkte och jag var mer svullen än någonsin. Det var trögt att ta sig ur sängen. Jag minns att jag sa till N - Det är något som inte känns bra.

Jag duschade och lade mig sedan för att vila. Kvällen innan hade vi varit på grillning hos vänner och jag var ganska trött. Det var lugnt i magen, men vi buffade lite mjukt på varandra. Han buffade. Mormor och morbror kom på besök. Mormor putsade fönster och morbror K hjälpte N att mäta Troys rum. De åkte sedan för att leta efter passande lister. Jag minns att när jag satt på pallen och tittade på mormor blev så trött. En ofantlig trötthet. Och sedan kom lugnet. Jag vilade. Inget gensvar. N pratade och klappade magen. Inget gensvar.

På eftermiddagen kom min vän U. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade att jag var orolig över att det var lite väl lugnt i magen. "Men det finns ju alltid något att oroa sig över." Vi beställde pizza och jag och U gick till OK för att köpa glass. Jag åt en Magnum och jag tänkte att nu sjutton ska han väl vakna. Glass fick honom alltid att leva rövare. Vi pratade om vilka namn vi valt åt honom och skrattade gott åt att han alltid skulle komma att bli kallad TroyTorsten. Hemma ringde min faster, som bara några månader tidigare också fött barn, och hon sa att hennes förlossning också hade börjat med att allt blev lugnt. Kanske det skulle vara på G. Ja, det verkade troligt.

Sent på kvällen försökte N buffa. Inget svar. N hämtade toarullen och försökte lyssna. Inget ljud. Ingen rörelse. Vi skulle sova. Jag vaknade med panik i bröstet. Klockan två. Då var jag hungrig och därför gjorde jag ordning kaffe och mackor. Jag låg och tänkte på om det verkligen kunde vara så att han inte levde. Man hade ju hört att små bebisar kunde dö i magen. Trots hela graviditeter. Det hade jag hört. Men inte velat förstå. Jag slumrade. Klockan nio var jag utom mig av oro och ringde förlossningen. -Kom in, sa de. Kom in så fort ni gjort er klara.

Det var den 18 juli. Det var 2008. För två år sedan vändes hela min värld upp och ned. För två år sedan förlorade jag en bit av mig själv. Jag förlorade en bit av mitt liv. Den 18 juli 2008 började livet rinna ur min son. En stor och mycket kraftfull blödning, där mitt barns blod överfördes till mig, tog fart. Och vi visste inte. Förstod inte. Ville inte.

tusen nålar

Jag har ont i hela kroppen. Det är liksom tusen nålar. Överallt. Det märks att, trots att jag ibland inte orkar tänka, kroppen ändå vet. Flera olika åkommor som jag hade efter förlossningen med Troy har nu rotat sig. Förra året var vi inlagda. Kanske var det också en åkomma. Annars hade vi kanske blivit tokiga. I år blir vi inte tokiga. För vi har Eira. Men lik förbannat gör det ont. Så jävla, jävla ont. Det finns en tom plats i min famn.

trevlig helg

tävling hos muppsan

"Jag är med och tävlar om en valfri namntavla
från anna f. konst och design på Muppsan´s
blogg, var med du oxå"

Wow, vad jag skulle vilja vinna en sådan tavla, det skulle vara perfekt till Eiras rum!

marodörskan i farten - igen!

Det är inte för intet vår dotter går under smeknamnet marodörskan. Här är ännu ett bevis. Snabb som en vessla är hon när posten kommer. Och vips är allt trasigt. Var hon tog vägen sen? Jo, det räckte inte med att riva sönder, lite trycksvärta på vita vardagsrumsbordet är heller inte fel. Älskade fröken bus!

~

Förutom att hispa inför hösten har vi idag hunnit med en hel del. Imorse mötte vi upp Mia och Alvisen i lekparken. Först lite bus och sedan gav vi oss ut på en "liten" (som som vanligt slutade i lång) promenad medan flickorna sov i sina vagnar. Härligt!

~

E hade därefter inte en av sina bästa dagar. Med all rätt! Ytterligare två gryn är på väg ner nu. Inte undra på att det gör ont. Efter alvedon blev det lite bättre och när pappaN kom hem blev allt så mycket bättre. Pjuuh tyckte mamman.

inför hösten

Har precis fått veta vfuplatser inför höstens studerande. Det känns inge vidare, alla placeringar i Västerås. Dessutom tycker sambon i huset att jag ska åka tåg - precis som han gjort - vilket för min del skulle innebära hemifrån runt 4 om morgnarna.

Jag är bra på att stressa upp mig. Alldeles för bra.
Det måste lösa sig.

projekt viktminskning - första målet avklarat!

Mitt första mål i "projekt viktminskning" var att minska de kilon som satt kvar efter Eira. Och jag kan, rätt så stolt, säga att det målet nu är nått. Härmed har jag ätit bort 9 kg!

Jag är alltså nere i inskrivningsvikt nu.

Tyvärr är just det inte så mycket att hurra för eftersom det inte var någon idealvikt.

Iallafall så är jag för tillfället mycket nöjd med viktnedgången.

Nästa mål är att gå ned till inskrivningsvikten med Troy.

var ska jag börja?

Åhåjaja, jag vet inte riktigt var jag ska börja... Ännu en "minnesbankdag", check!

05.00 - E tycker att det är morgon. Mamma tycker det inte.
05.30 - Somnar om.
07.00 - PappaN åker till jobbet och E är definitivt vaken.
07.30 - Mamman försöker packa ordning skötväska och mat & badkläder.
08.00 - Mamman försöker fortfarande packa. E river lägenheten. Typ.
09.00 - E är badad, mamman duschad, väskor är packade och vi är frukostätna.
09.30 - Vi har packat in oss i bilen och styr kosan mot en större stad några mil bort.
10.30 - Anländer till den större staden och besöker en stormarknad. När vi kommer ut har det läckt någon vätska från bilen. En snäll karl förbarmar sig över den "på-alla-fyra-stående", smått hysteriska mamman och talar om att det troligtvis är lite kylarvätska. Ingen fara på taket.
11.00 - Vi kommer fram till våra finaste finaste vänner Linda och Gustav.

Barnen leker. Vi lagar lunch. Promenerar ned till vattnet, barnen sover och mammorna plaskar. Traskar hem för att hämta badkläder och fika. Får stanna hemma då stora bautaåskvädret drar in. Äter mellis hemma. Mammorna kommer på att shoppingtarmen är sugen. Väntar in pappan i familjen som stannar hemma med G. Åker till shoppingcentrat. Shoppar och dricker kaffe latte. Drar en megadusch i det fullkomliga hällregnet när vi ska springa ut till bilen. Vi snackar alltså blötare än efter en dusch. E får en kallsup. Lämnar av fina L (tack för en underbar dag!). Livrädd mamma spelar musik på högsta volym för att splippa höra åskan som dundrar en halv sekund efter blixten.

20.00 - Parkerar bilen hemma på gården där marken är näst intill torr.

Som sagt. Visste inte riktigt var jag skulle börja så ni fick hänga med hela vägen. ;-)

härliga dojor

Jag måste bara visa er dessa härliga dojor som E fått av sin farmor och farfar

- hela vägen från Englandet. ;-)

ett underbart möte

Å, vilken dag vi har haft. Det är så härligt när man går till sängs med massor av nya minnen att lägga på lager.

På förmiddagen och eftermiddagen träffade vi Eiras gammelfarmor S och pappaNs kusiner med föräldrar. Eira var lite försiktig men spanade trånande mot de stora barnen som busade. Hunden Baccus fick sig dock några påhälsningar. Han verkar tycka att E är en mycket märklig figur.

På eftermiddagen hämtade vi upp pappaN, åt mat med farmorn och farfarn och åkte sedan till Lillsjön för att träffa Karin och Christian med barn. Karin och Christian har kommit att betyda väldigt mycket för oss i tiden efter Troy. Vi är dem evigt tacksamma för allt stöd de gett oss, trots alla mil oss emellan. Vi badade iallafall, jag för första gången utomhus i Sverige på tre år och Eiras första gång någonsin - vilken höjdare. Efter bad och lite fika bar det av till Troysan. Och underbara familjen F hade en present till T. En fin liten vindsnurra som ska blåsa pussar till himlen.

viktig artikel

...jag vill ge er länken till Aftonbladet där fina Lisa medverkar idag. Hon berättar om sin kamp för dottern Jessica, som valde att lämna det här livet för snart tre år sedan och om den upprättelse när kammarrätten äntligen gett kuratorerna (som mycket bristfälligt följt sina skyldigheter för en säker vård) en erinran. De har tidigare fått erinran av HSAN som upphävts av förvaltningsrätten. Nu får Jessica äntligen upprättelse.

Starkt av Lisa!

rödtjut och inga badkläder

Pjuh. Helgerna går i rasande tempo. Alltid. Undrar hur det kommer sig egentligen.

Det här var för övrigt vår sista lediga helg tillsammans innan pappaN börjar jobba på heltid igen.

Den sista helgen som mamman visserligen passade på att jobba. Men, men.

~~

I fredags kom Troy och Eiras faster. På kvällen grillade vi och drack rödtjut. Och jo, jag smuttade lite jag med.

~~

I lördags drog vi iväg till Furuvik. Vi hade en härlig dag. Tyvärr hade vi inga badkläder med oss så vi fick gå och svettas i hettan. Ett dopp hade inte suttit fel.

~~

Och så idag jobbade jag. Tungt i värmen.

Nu ska jag passa på att mysa med karln i huset, innan det är dags att säga godnatt.

juli är lika med saknad

Juli är en tuff månad. Så många änglar som lämnat så många familjer i sorg och saknad. Juli bär på så mycket smärta.

Idag är det 13 år sedan min fina vän M somnade från livet. I 13 år har hon inte funnits här. Lika lång tid som hela livet. Jag känner en samhörighet med andra föräldrar som också har saknade barn. En samhörighet som inte kan beskrivas i ord. Den finns där. Så påtagligt. Jag tänker på er.

Jag ska, medan E tar en powernap, åka till graven. Besöka mina tre. Mamma, M och Troy. Några minuter av stillhet.

mitt i skratten kommer gråten

Vissa dagar är värre än andra.

De dagar då jag vaknar och inser att jag lever. Men min pojke gör det inte.

De dagar då döden ligger som en mantel över mig och hånfullt viskar mig i öronen.

De dagar då jag inte förstår hur jag kunnat överleva det här.

Han dog.

Jag vill skrika all världens svordomar.

Som om det hjälpte.

Hur kunde han dö?

Har jag inte förstått?

Ångesten porlar inom mig när tankarna närmar sig det faktum att jag aldrig, aldrig någonsin får hålla honom igen. För han finns inte kvar.

Jag slår bort.

Rasande

Det är så.

Mitt i allt finns sorgen.

Alltid.

svårsövd

Fina Linda och Alva

Onsdag idag och vi har haft en härlig eftermiddag ute med Linda och Alva. Eira var dock inte på lekhumör så efter att ha stått och gungat kring mina ben somnade hon skönt i vagnen. Hon vaknade lagom till det var dags att promenera mot stan.

Kylen och frysen är igång igen. Efter två dygn av (tur att svärmor & svärfar inte är hemma så att vi kunde låna deras ;-)) verkar de nu vara ok. Tydligen var detta ett fabrikationsfel så reparatören ska ändå komma och montera dit/bort en bit. Det går på garantin. Som tur är.

Eira har ganska plötsligt blivit väldigt svårsövd. Det är en envis dam som hela tiden står och skakar galler i sängen. Det spelar ingen roll hur trött hon är innan läggdags. Så fort vi lägger henne är hon uppe igen. Ikväll gav vi oss inte. Det spelade ingen roll hur hon stod och steppade, hon fick ändå inte komma upp igen. Allt som allt tog det en timme. Pjuuh.

Nähä, hänga tvätt lite Valrhona och sen är det nog dags för dans.

Eiras topp 3-lista (9 månader)

Topp 3 leksaker

1. Converseskon
2. Köksredskap (eller ja allt som inte är leksaker egentligen...)
3. Böcker och väskor (packa i, packa ur)
   

Topp 3 sovställen

1. Sin säng (fortfarande i mamma och pappas säng på morgnarna)
2. Vagnen
3. Bilstolen, som nu inte längre är ett babyskydd
   

Topp 3 färdigheter

1. Att resa sig upp och stå och gunga (släpper sedan taget trots att balansen för att stå själv inte riktigt finns där)
2. Krypa
3. Finmotorik såsom spela på läpparna, blåsa, trycka på knappar osv.
   

Topp 3 musik

1. "Klapp-låtar"
2. "Puss-låtar"
3. "Prutt-låtar"
   

Topp 3 att inte gilla

1. Att inte få som man vill (inte få klättra, pilla, äta skräp)
2. Vatten på huvudet
3. Ligga still på skötbordet
   

Topp 3 ansiktsuttryck

1. "Glad-att-se-dig-smilet"
2. "Jag-har-fått-syn-på-något-och-inget-ska-få-hindra-mig-uttrycket"
3. Nyvaken och jätteglad
   

Topp 3 läten

1. Do-do-do-do-do-do
2. Alla "ord" - mamma, pappa, batte, fafa, titta, tiiittu...
3. Klicka med tungan i gommen

Topp 3 lekar

1. Tittut
2. Nu tar jag dig
3. Sparka pappa i rumpan
   

Topp 3 mat

1. Frukt och bär
2. Välling och bröstmjölk
3. Pasta och kyckling
   

Topp 3 bus

1. Toapapper, dra ut papper från rullen och äta
2. Tidningsstället, att riva
3. Skostället, riva ner och tugga på skor

Topp 3 aktiviteter

1. Spatsera omkring med gåstöd utomhus eller rida på axlarna
2. Gunga
3. Åka vagn
   

HÄR finns 3-månaderslistan och HÄR finns 6-månaderslistan

vackert

Det är vackert. Vackert utan ord.

tävling

"Jag är med och tävlar om ett silversmycke
med mitt barns fingeravtryck värde 450:-
från Lillfinger.com på Muppsan´s blogg,
var med du oxå"

problem

Nej, tyvärr. Det har kommit in fler kommentarer under dagen. Men så fort jag ska läsa dem så försvinner de i tomma intet. Märkligt.

Jag såg hos Linda att hon har samma problem, så kanske är det något med Blogspot.
Jag finns att nå på facebook eller mail (lilla_angelyne@hotmail.com) tills vidare.

slutat frysa

Hoohoo...jag hade fått tre kommentarer, men när jag skulle läsa dem var de spårlöst försvunna. Så snälla, skriv igen vettja!


Morgonen är lite ur fas. Eftersom det regnade fick vi skjuta upp den dagliga morgonpromenixen. Eira blev lite sur och somnade i protest i soffan. PappaN har nu kommit hem från jobbet. Det finns en hel del att stå i. Bland annat att ringa hit en reaparatör. För mitt i sommarhettan slutade frysen att frysa. Suck. Olämpligt, javisst!

Igår hade vi iallafall en underbar dag hos våra vänner Frida och Greta. Vi lunchade, promenerade och drack latte (jag blir som vanligt helt otroligt bortskämd). Jag fick dessutom en helt underbar födelsedagspresent. Jag ska visa den för er en annan dag, när den är på plats.

Nähä, tvätt var det här.

semestern i bilder

Ja det var en härlig minisemester vi hade. Lilla familjen.

Eira var mycket nöjd med allt folk hon hade att titta på.

Båten var perfekt med heltäckningsmattor = mjukt att landa för en dam som tror att hon kan gå.
Vi hade strålande solsken och dagen i Helsingfors var jättetrevligt.

Vi strosade omkring och hade egentligen inget särskilt planerat.

Tokiga mamman fick dock dille på att leta efter nappar (vi hittade en jättefin på gatan (som vi givetvis inte tog) som vi letade som tokiga efter, utan resultat dock).

Vi lyckades dock fynda en hel del på rea, åt oss allihopa.

Det märks tydligt hur vana våra magar blivit att klara sig utan kolhydrater (samt gluten).

Jag hade magknip från en annan värld efter varje frukost, trots att vi inte direkt valde kolhydrater.

hemma

Vi har haft en helmysig liten semester i Helsingfors. Vi kom hem tidigare idag, men direkt bar det av till farmorn och farfarn där vi tillbringade eftermiddagen och kvällen genom att bli bjudna på mat samt umgås med gudfar Stefan, Frida, gammelfarmor och hunden Baccus (som E förtjust har pussats med). Nu är vi trötta och ska mysa ned oss i soffan lyssnandes på "Den förlorade symbolen".

9 månader

Idag, rättare sagt imorse klockan 6.32, var det 9 månader sedan vår älskade lilla stjärna kom till världen.

9 månader i magen, 9 utanför.

I 9 månader har du andats och berikat vårt liv.

Lilla grynet som fylld av så mycket lycka kom skrikande in i vårt liv.

Jag fumlar lite på bokstäverna när jag ska försöka att i ord beskriva den kärlek jag känner.

Det räcker inte till. Orden räcker inte till.

~

För 15 månader sedan var det Troys 9 månadersdag. Min "utan-Troy-dag".

Jag undrade var han behövdes bättre, om inte hos mig.

~

Idag gläds jag att det finns ett litet liv, en älskad liten dotter, just precis här hos mig.

Jag är så oerhört tacksam över den tiden jag får tillsammans med henne.

Varje liten sekund är den vackraste gåva.

Jag är så tacksam över att Eira behövs hos mig.

Att jag får vara hennes mamma.

mammafika och semester

Dagen har tillbringats mestadels utomhus. Efter lunch mötte vi upp våra fina vänner Linda och Alva för en fika vid Carl Jularbocaféet. Flickorna lekte sig trötta på filten och sov sedan skönt i vagnarna medan vi fikade och slutligen gick mot stan. Våra mamma&bebisträffar brukar sluta i shopping och idag var inget undantag. Finfina Eirakläder blev det.

Väl hemma hade pappaN varit lite (inte så lite) impulsiv och bokat en resa, så ganska snart ska lilla familjen ut på semester. Spännande!

I det Eirapeiriska hemmet råder inget lugn. Inte så länge fröken bus är vaken iallafall.

Imorse mutade jag henne med majskrokar för att jag skulle hinna på toa. Jag hann nästan klart innan det blev oroväckande tyst.

Såhär kan det se ut när det helt plötsligt blir tyst.

trevlig kväll med fina vänner

Igår blev vi bjudna på mat av jobbet. Jag har verkligen ett gäng härliga arbetskamrater (några fattades igår). Det är tråkigt att jag är där så sällan att jag knappt träffar någon av dem. En trevlig kväll var det iallafall. Vid huvudrätten lyckades jag hålla disciplinen och undvika kolhydraterna men det kan nog hända att en och annan marängsviss slank ned till efterrätt. ;-)

Carro kom förbi mig en stund innan det var dags att gå till restaurangen och vi passade på att smutta lite vin. Det var första gången för mig på...hmm...cirka 19 månader. PappaN och Eira höll hus hos farmorn och farfarn och jag och min bästa C hann med att skvallra om både ditt och datt.

Älskade vän, vad vore jag utan dig?!