den 18 juli 2008

Den 18 juli 2008

Efter en "vrid- och vändnatt" vaknade jag med ont i halsen. Kroppen värkte och jag var mer svullen än någonsin. Det var trögt att ta sig ur sängen. Jag minns att jag sa till N - Det är något som inte känns bra.

Jag duschade och lade mig sedan för att vila. Kvällen innan hade vi varit på grillning hos vänner och jag var ganska trött. Det var lugnt i magen, men vi buffade lite mjukt på varandra. Han buffade. Mormor och morbror kom på besök. Mormor putsade fönster och morbror K hjälpte N att mäta Troys rum. De åkte sedan för att leta efter passande lister. Jag minns att när jag satt på pallen och tittade på mormor blev så trött. En ofantlig trötthet. Och sedan kom lugnet. Jag vilade. Inget gensvar. N pratade och klappade magen. Inget gensvar.

På eftermiddagen kom min vän U. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade att jag var orolig över att det var lite väl lugnt i magen. "Men det finns ju alltid något att oroa sig över." Vi beställde pizza och jag och U gick till OK för att köpa glass. Jag åt en Magnum och jag tänkte att nu sjutton ska han väl vakna. Glass fick honom alltid att leva rövare. Vi pratade om vilka namn vi valt åt honom och skrattade gott åt att han alltid skulle komma att bli kallad TroyTorsten. Hemma ringde min faster, som bara några månader tidigare också fött barn, och hon sa att hennes förlossning också hade börjat med att allt blev lugnt. Kanske det skulle vara på G. Ja, det verkade troligt.

Sent på kvällen försökte N buffa. Inget svar. N hämtade toarullen och försökte lyssna. Inget ljud. Ingen rörelse. Vi skulle sova. Jag vaknade med panik i bröstet. Klockan två. Då var jag hungrig och därför gjorde jag ordning kaffe och mackor. Jag låg och tänkte på om det verkligen kunde vara så att han inte levde. Man hade ju hört att små bebisar kunde dö i magen. Trots hela graviditeter. Det hade jag hört. Men inte velat förstå. Jag slumrade. Klockan nio var jag utom mig av oro och ringde förlossningen. -Kom in, sa de. Kom in så fort ni gjort er klara.

Det var den 18 juli. Det var 2008. För två år sedan vändes hela min värld upp och ned. För två år sedan förlorade jag en bit av mig själv. Jag förlorade en bit av mitt liv. Den 18 juli 2008 började livet rinna ur min son. En stor och mycket kraftfull blödning, där mitt barns blod överfördes till mig, tog fart. Och vi visste inte. Förstod inte. Ville inte.