Det har varit sorgliga dagar.
När jag pratade med min vän Karin, här om dagen, sa jag att jag nog fortfarande inte har förstått vidden av det här. Är han borta för alltid?
På samma sätt som jag inte i mitt medvetande når (eller vågar) tänka en tanke hur det skulle vara att leva utan Eira (jag tror inte att någon föräldrar med levande barn kan nå dit - till fullo) kan jag inte riktigt ta till mig att Troy aldrig någonsin kommer finnas med oss mer.
Det är på nätterna det kommer.
Det är på nätterna min kropp vrider sig i en omänsklig smärta. Det är då skriket borrar sig rivande upp i min strupe. Så som det gjorde då. Jag återupplever. Han dog. Han tog ett sista andetag mellan mig och Niclas. Sedan ingenting. Jag tror att jag håller på att bli knäpp. Han dog. Jag tänker inte fatta. Aldrig. Orkar inte.
Jag är djupt tacksam för alla tankar som skänkts oss i dessa dagar (och faktiskt djup ledsamhet för de som inte ens hört av sig). Ett litet meddelande. Det behövs inte så mycket mer. Alla Ni som tagit er ut till graven. Tack!
Troy kommer alltid att vara vårt barn. Alltid. Och han kommer alltid ha en födelsedag och dödsdag. Hur mycket vi än önskar annat. Iallafall så gör det mig ledsen när han blir bortglömd.
tisdag 20 juli 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hej! jag vill bara säga att du skriver så fantastiskt fint. Det du skriver om dina barn berör, och varje gång jag läser om dina tankar och känslor om din lilla pojke, så krampar sig mitt hjärta. Mina tvillingar fyller 1 år imorgon och jag kan inte ens föreställa mig den sorg det innebär att förlora ett barn.
Tack för en fin blogg och ha en fortsatt underbar sommar! Maria
tänker på er
stor kram
Hej, Sandra.. Jag svarar på din fråga här..
Först så hade jag tänkt mig att läsa till röntgensjuksköterska, sen så ändrade jag mig till operationssjuksköterska men insåg snabbt att det inte var ngt för mig.. Sen så slog det mig att jag vill läsa till ögonsjuksköterska, men tror inte heller det passar mig. Men jag kan inte söka än till en specialistutbildning. Jag har varit klar med skolan sen 2008 i juni,men har jag bara jobbat 10 månader som sjuksköterska sammanlagt. Så när jag börjar i januari igen, så ska jag tänka igenom noga vad det är jag vill läsa vidare till.
Jag har även börjat starkt fundera på att lämna vården och läsa något som gör att jag kan söka cheftjänster.. Skulle vara helt underbart att slippa helger o kvällar nu när Adam finns.. Men det visar sig vad som händer.. Det finns ett par bra ledarskaputbildningar på MDH, som tar 2 år att läsa på halvfart..
Jag tror att barnsjuksköterska kommer att passa dig bra.. Det var ngn som en gång sa till mig att jag skulle passa som det för det som hände med min J. Hon menade nog med att jag kunde förstå föräldrarna bättre.. Men jag tror att man måste vara född för att få bra kontakt med andra barn. Det jag har läst av det du skriver så tror jag du är helt rätt person för att jobba med barn.
jag kan inte fatta att det är 2 år sedan han föddes och försvann. Jag kan fortfarande inte förstå att det hände er, vill inte.. Det gör så ont att aldrig få träffa honom utanför din mage, allt som inte blev men som skulle ha varit. Det gör ont att ni inte fick ha kvar er underbara pojke, det är så djävulskt orättvist och fel. Han är så älskad, saknad och aldrig nånsin bortglömd, fina prins trollboll <3 p.s kan inte förstå hur någon kan glömma hans dag..
Smyger in och säger i efterskott Grattis till lilla Troy..Tänker på er..Kramar
Håller med dig om att nätterna är värst,det är när natten kommer tankarna kommer..Det är då tårarna inte går att stoppa,det är då smärtan i själen gör så ont..
Jag tror ofta att jag håller på att bli knäpp men jag tror att vi är normala,situationen är inte normal,den är inte okej men vi är normal och jag hoppas att jag en dag kommer vara okej..Kramar
Skicka en kommentar