i'm still me

Dag till ända. Trött är bara förnamnet. Det känns som om det är något som saknas i min kropp. Energin är puts väck.
Jag ser fram emot imorgon kväll, då jag ska rymma från kvällsbestyr en stund på promenad med fina M. Vi sågs förresten idag. Äntligen, efter alla sjukor, högtider och vändor. Stortjejerna fick busa i is(lek)parken och småttingarna slumrade. Eller ja, E iallafall. Disa vill ju som oftast vara med där det händer. Så hon satt på min arm tills hon inte orkade längre.
På eftermiddagen var det BVCbesök. Det blev väl liksom mer så att jag uppdaterade dem. Jag vet inte om det gav oss så mycket. Synd att det känns som löpande-band-metoden. Jag hade tusen frågor och hann knappt ställa någon. Jag kände hur det brådskade och vi drog till och med över tiden med en minut. Hela 16 minuter blev det, undrar hur mycket som hinner snappas upp egentligen. Är det bara för protokollet?

Disa har ätit sin medicin i en vecka imorgon. Ikväll gick vi upp på standarddosen. Än så länge har vi inte sett några direkta biverkningar. Ingen större trötthet (vilket i Disas fall annars skulle vara bra eftersom hon inte sover så mycket...) eller oro. Jag hoppas så innerligt att det här ger oss en krampfri liten tjej. Önskar. Önskar!

 

Jag är så fylld av kärlek till alla er som funnits vid vår sida under den senaste tidens prövningar. Några få av er har funnits där jämt. Några har visat sig vara starka klippor att luta sig mot, som vi inte visste att vi hade. Och som vanligt, när vindarna blåser för hårt, har flera också fallit dän. I'm still me. Och även om jag uppdaterar mig här så behöver jag också närhet. Vänskap, öga mot öga.