Det är inte bara en speciell dag för att det varit kalas idag.
Idag är det också ett år sedan jag, efter påtryckningar av N som tyckte att jag hulkade konstigt, tog ett graviditetstest. Och några timmar innan Eiras 1årskalas fick vi så veta att en liten bebis flyttat in i min mage.
En liten bebis som kom att bli DISA.
Precis som under sommarens månader är det ganska mycket som händer dessa dagar. Mycket som sätter mina känslor i spel.
Jag fungerar inte så bra under stress längre och jag beundrar min man som står ut med mig när stressen ändå får fatt i mig.
Förutom Es födelsedag på tisdag är det imorgon den 3e oktober, vilket är min mammas födelsedag.
Älskade lilla mamma. Åh, vad jag önskar att du var här.
När du var i den åldern jag är nu hade du också fött tre barn. Men du hade också börjat få de första symtomen. Av allt som skulle komma att beröva dig livet.
Ibland blir det så påtagligt. Och då känner jag mig så ensam.
Nu har jag ju min egen lilla familj. KÄRLEK!
Men det är svårt att negligera de känslor som alltid vuxit och funnits inom mig.
Ensamheten. Tomheten. Oälskadheten.
Och även om jag också för min egen skull saknar. Saknar jag kanske mest för mina barn.
Än så länge vet de inte vad de inte har.
Och mormor Marie kommer de heller aldrig någonsin att träffa.
Men det finns andra personer också. Som finns. Men ändå inte.
Jag hyser sådan stor tacksamhet till alla de personer som gör sitt yttersta för att fylla upp de tomrum som lämnats på min sida "släkten". Det betyder mycket för mig.
2 kommentarer:
Vännen!
Det är mycket för dig nu :(
Jag har också jättesvårt att hantera stress, klarar knappt av att tänka då.
Du ska inte negligera de känslor du har i dig, det vinner ingen på. Var den du är för du är underbar, precis så!
Varma kramar till dig!
Varma kramar vännen! Alla dessa känslor, det är klar det blir mycket. För mycket emellanåt. Att bära på sorg och saknad samtidigt som man också mitt i lyckan är svårt. En svår balans.
Håller med Jessica, du är underbar precis som du är! Tillåt alla känslor, när de kommer. Det är okej. Det måste få vara så.
Skicka en kommentar