Illamående

Jodå, illamåendet har infunnit sig. Kvällen har tillbringats på soffan med balkongdörren på vid gavel. Frisk luft dämpar det värsta. Kylan biter i dock. Det gäller att klä sig.

Det är vår tredje graviditet nu.

Måtte allt gå vägen.

.

Jag hade nästan förväntat mig illamående. De tidigare graviditeterna startade det ca 5 dagar efter plussandet. Den här gången hade jag gått lite längre över tiden (vågade inte testa) och illmåendet kom till skott redan två dagar efter testdag.

Det känns på något vis ändå tryggt. Med Troy kräktes jag 9 månader i sträck.

Jag känner igen tillståndet.

.

Annars är jag trött, obotligt.

Grinig, gräsligt.

Svullen, magen syns redan.

VUL är bokat -

- jag hoppas så innerligt att allt är som det ska.

.

Lilla bubblan - stanna kvar är du snäll.

Vi älskar dig.

En hemlis

Har precis kommit hem från fredagsmiddag med svärföräldrarna.

Svärmor är inte så bra på att hålla hemlisar och därför väljer vi att skvallra även för er...

.

...Bubblan växer...

.

oºO o º O

º o O

º

.

*viskar*

...det är vår tur nu...

Troy ska bli storebror!

mina mobila vänner och jag

min nya kära ägodel, vi är gjorda för varandra

Jag och mobiltelefoner är något särskilt.

Jag köper inte en mobiltelefon, bara för att jag behöver en ny. Det måste liksom finnas ett särskilt band mellan oss. Det måste klicka. Precis som det klickade mellan mig och "svarta pantern" (samsung) och mellan mig och "lila pärlan" (sony ericsson) så klickade nu mellan mig och min "bruna guldvän". Jag hade bestämt mig för att jag absolut ville ha den bruna varianten. Och när vi fick veta att den var på väg ur lager så åkte vi städer runt för att finna min vän. Och till slut. Där. Nu är det vi. Min bruna guldvän och jag.

Nyss kom ett meddelande

"Ditt paket från Kraft & Kultur i Sverige AB finns nu hos ICA Supermarket. MVH Posten"

Härligt va? Det är mina böcker! Nu ska här pluggas. Eller inte. Men böckerna är här.

Plugga ska jag visserligen, men det blir läkemedelsberäkning för hela slanten. Mitt mående har dock gjort att jag pendlat mellan toalett och soffa och därför har jag inte riktigt kommit igång. Snart. Väldigt snart.

Måste också ta tillfället i akt och nämna att jag är så otroligt glad för fina vännens skull! Nu måste det bara vänta en tid av lycka!

Take Care

trevlig kväll

sötaste...NEO

Vilken avslutning på dagen.

Finbesök av älskade söta lilla kusin och underbara faster *HJÄRTA*

Mail från Lycknis, böckerna är postade och beräknas levereras nästa dag. HÄRLIGT!

Mitt 100:e inlägg...med Troy i hjärtat.

läkemedelsberäkning och föräldrarträff

Jag har lite ordstillestånd. Kanske kommer jag igång om en stund.
Jag räknar för fullt. Läkemedelsberäkning 2 på måndag. Jag vill inte påstå att jag förstår allt, men jag förstår iallfall inte ingenting. Det känns bra.

Mina böcker kom inte idag heller. Jag ringde Lycknis och dom säger att dom blivit lite försenade och därför nu är restnoterade. Men hjälp...tentan är om tre veckor och jag har fortfarande inga böcker. Galet! Illa! Helt värdelöst.

Igår var första föräldrarträffen efter jul. För fyra månader sedan satt vi där för första gången. Nydrabbade. Vilsna. Undrande, hur ska i kunna gå vidare. Nu är vi inte längre nydrabbade. Det har gått en tid. Det finns ett perspektiv. Jag vet hur det var och jag vet hur det är. Mycket kan förändras, även om det faktum att ett älskat barn aldrig fick en chans kvarstår.

Det är som att färdas i mörker. Man vet inte vad som är upp eller vad som är ner. Hinder kommer, men färden går bara vidare. Ingen tid att reflektera. Tills gryningen nalkas. Smala springor av ljus letar sig mellan mörka moln. Välj mellan att lyfta ansiktet eller fortsätta springa.

Jag lyfter mina armar mot ljuset. Orkar inte springa mer.

Familjen annorlunda

Jag är rätt så trött. Sådär trött så att ögonen missar att öppna sig i blinkningen. Det hjälper inte att sova.


Ser på tv, reklam för "Familjen annorlunda". Det är vi. Men istället för de många barnen är vi en familj med för några barn. En familj inräknad i en skara ingen vill vara en del av - änglafamiljerna. Familjen annorlunda. Familjen tom famn. Familjen med det osynliga barnet.

Alltid i hjärtat. Saknar dig, älskade pojk!

jobb och drömmar om semester

Santorini '07

Hemma, från jobbet, på en tillfällig visit. Alldeles snart bär det av igen. Har egentligen redan jobbat mitt pass, men ska följa med på länsdans - en fantastisk upplevelse.



För ett par dagar sedan "firade" jag tre år på min arbetsplats. För tre år sedan såg livet ganska annorlunda ut. Tänk vad allt är relativt. Jag trivs med mitt jobb - på många olika sätt. Önskar mig aningen mer i lön, särskilt efter att fått höra vad andra fått som ingångslön. Surt sa räven. Det här med arbetslivserfarenhet och livserfarenhet är en viktig faktor i anställandet av folk - men ibland kan det vara bra att se det ur fler vinklar. Vad är det som säger - per automatik - att en 40-åring är "mer mogen" än en 25-åring. Ja, 40-åringen har levt längre, det är sant. Men om 40-åringen är outbildad och inte har någon erfarenhet inom yrket och 25-åringen är utbildad och uppvuxen med yrket i sitt hem - vem har mest erfarenhet då? Ja, ja. Ingen idé att gräva ned sig i dumma bestämmelser.



Jag och N pratade diffust om semester. Förra sommaren var en väntan på trollboll, med en Göteborgsresa som semestertopp. Kanske vågar vi iväg i år. Vi älskar att resa. Det är en del av vår identitet. Vi pratar om Skåne, bila till Tyskland, kanske Frankrike.
Vi får se - man vet aldrig vad livet har att erbjuda.

en alldeles annorlunda vardag

Tack Linda för denna otroligt fina utmärkelse.
Mamma-Jag. Tänk att jag är mamma till en underbar liten Troy.
Ofattbart ibland.
Men en utmärkelse som den här får mig att le lite extra och verkligen känna mig stolt - TACK!
.
Jag vill alldeles gärna ge den tillbaka till dig, Linda och också till en annan änglamamma, Anneli (Jag vet ju att båda ni fått den, men den här är från mig).
Jag vill också ge "Mammablogg" utmärkelsen till Karin - en stor förebild och fina mamman till två underbara jordebarn.
.
.
Vardagen - som vanligt, men ändå så annorlunda.
På många olika sätt.
Bland annat för att jag nästan är ledig idag. Det är stort.
Egentligen ska jag plugga. Måste förbereda mig inför måndag då vi har fallgenomgång.
Men just idag känner jag för att göra något annat.
Jag och N ska gå ut och äta ikväll.
Mysigt.
Jag ska göra mig fin. Så fin jag kan.
Vi ska åka ut till Troysan.
Tända ljus för en saknad liten pojk.
Ja, det är en vardag. Ungefär som alla andra.
Bara väldigt annorlunda.

.
Nu ska jag leta reda på olika
(vad jag tror är trombosförebyggande läkemedel på FASS och jämföra dessa).
.
Sedan ska jag lägga mig på soffan och bara njuta.

Take Care

ljus

Det lyser där borta. Vägen är lång, men jag ser att det lyser.
Jag har börjat vandringen. Vet att det när som helst kan bli mörkt, men jag går ändå.
Måste våga. Känna tro. Känna tillit.


Det har varit en bra dag idag.

nya dagar & dans

Ok.

De "jobbiga" dagarna är över. Och tro det eller ej, men jag blev inte sjuk!

*peppar peppar, slår hårt i bordet*

Ingen magsjuka, ingen feber, inge ont i kroppen

(med undantag för en inflammerad muskel i axeln - det gills inte).

Inget halsont, heshet eller huvudvärk.

Jag vågar inte säga det högt, men kroppen känns nästan ok.

Dans igår.

Det är bra. Kroppen mår bra av att känna rytmen av musik. Det livnär en ömtålig själ.

"Den dagen jag inte dansar, lever jag inte."

Att dansa behöver inte vara i fysisk form. Det har jag fått erfara.

Dansen har levt i mig, inom mig. I mina tankar, i allt jag förmått göra.

Jag har inte orkat göra pas de boureer, rent fysiskt.

Men i affären, i de långa gångarna vid pastan, har själen och tankarna flygit iväg till kombinationer fyllda av såväl chasseer, pirruetter och pas de boureer.

minns

Utan ord. Det gör ont.

6 månader

6 månader. Jag älskar dig.

Älskade lille plutt, mamma och pappas stora stolthet. Det bästa av två älskande människor. Den kärlek jag känner för dig är större än ord kan beskriva. Vad skulle jag vara utan dig?

"Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig."

Grattis fina bästa Carro till tentan, det är du sååå värd. Love you!!

Bäst, det är vad vi är.

en mörk morgon

Jag har varit vaken ett par timmar. Kan inte sova. Det är den 18:e idag. Den dagen, då för sex månader sedan, då något hände. Den dagen, då mammalycka byttes mot mammasorg. Jag visste att något var fel. Jag visste det, men varför åkte vi inte tidigare? Jag kommer alltid bära de orden med mig. Jag vet att det inte är lönt att ångra sig, att fundera om. Men orden ligger som en smältande isklump i mitt medvetna.


Igår åkte vi på en roadtrip. Handlade kläder i Sågmyra, träffade lillebror och shoppade lite till i Borlänge.
Men alla dessa barnvagnar - överallt. Vi såg våran, den hade till och med lille nicke nyfiken hängande i sufletten, precis som våran. Men det var inte Troy där i. Det var en annan liten pojke, vars föräldrar inte märkte en panikslagen mig som bara ville springa iväg. Vem tog min vagn? Vem tog mitt barn? Vem tog mina drömmar?

Orkar inte orka.

patientfall och saknad efter bebis

Patientfall. Anamnes. Klinisk provtagning. Diagnosantagande och arbetsdiagnos därefter. Undersökningar. Observation. Behandling.

Det är mycket ansvar som ligger på en sjuksköterska. Det kniper lite i magen när jag tänker på allt jag ska kunna när jag är examinerad. Mycket jag måste kunna och mycket som inte får gå fel. Tur att det är 3 terminer kvar (4 med den här). Men det är kul. Eller kul kanske är fel ord i sammanhanget (aldrig kul med olyckor och sjukdomar), men intressant är det. Jag känner att jag kan tillföra någonting. Jag har något att ge. Kanske har jag själen utanpå. Kanske ingiver jag en trygghet för den som är sårbar och utlämnad. Kanske kan jag kan lindra den smärta och rädsla som infinner sig i en utsatt situation. Jag vill. Det är mitt kall.


Bebisar överallt. En jobbig dag ur bebisperspektivet. Det stockar sig i halsen och andningen blir ytlig. Jag orkar inte med familjelycka. Två sidor av verkligheten, den som gläder sig för andra och den mörka avundsjukan. Hur skulle min lille pojk ha varit nu? Vad skulle han ha haft för förmågor? Jag är en mamma. Men var har jag mitt barn?
.
I hjärtat, alltid. Älskar dig.

Smart, eller inte smart

PUH, vilken dag. Borde inte alls sitta här, istället borde jag ligga i sängen. Men men.

Ännu en dag i E-tuna. Denna dag föreläsning om skall- och ryggskador samt läkemedelsberäkning 2. Ibland känner jag mig riktigt smart, men så dalar självförtroendet och jag förstår ingenting alls. Jag försöker trösta mig med att det alltid brukar kännas så i början av en kurs. Men nu förstår jag verkligen ingenting.

P och V(F) och V(O2). Någonstans ska det finnas ett = och någonstans ett gånger, men var?
Och varför blir det 1 ml i den totala spädningen? Och varför kan det inte heta flaskvolym?`

Dansgrupperna började idag. Det var ingen bra dag för min del. Kände mig mest rörig. Men jag har saknat att undervisa. Jag har saknat alla barn. Och främst av allt, jag har saknat att dansa.

Nej, nu blir det kväller. God natt.

symfysen?

Jag har ont i mitt ansikte. Verkligen dags att lugna ned sig. Men hur gör man?


Roligast idag, föreläsning i E-tuna (Med. Grundkurs 2).

SW till CS - Du, var sitter symfysen?
CS - Den sitter väl i huvudet!?
SW tittar misstänksamt på tavlan
SW - Är du säker säker på att symfysen sitter i huvudet, varför ska man då kolla svullen buk?
CS - Symfysen?? Jag tyckte du sa hypofysen.

HAHA! Ok, det ser inte lika roligt ut här. Men det var det!

Långresa imorgon igen. Sedan direkt till Fors för start av dansgrupperna. PUH.

försäkringskassan + nåd

Idag blev jag totalt överbevisad - det finns vänliga människor på försäkringskassan. En kvinna ringde och talade om att det var hon som skulle besluta om vi ska betala tillbaka de 6700 kr som vi tydligen är återbetalningsskyldiga. Hon hade under dagen fått ett meddelande om att jag överklagat och hon hade läst på om min situation.

Faktum är att jag inte alls överklagar. Jag ber om nåd. Jag förstår att vi fått för mycket pengar. Jag förstår att det är sådant man ska undersöka när man får pengar och jag förstår att vi måste betala tillbaka.

Varför jag ber om nåd är därför att detta skedde ca 14 dagar efter vår sons död. Vi hade svårt att ta oss upp ur sängen än svårare att ha koll på ekonomin. Därför upptäckte vi inte att fel penning blivit insatt på kontot. Vi öppnade inga brev. Dessutom hade vi ingen som helst kontroll över våra sjukskrivningar, det skötte kuratorerna från Uppsala och Falun (underbara människor). Vilket är ännu en faktor till varför vi inte kontrollerade den felande summan.

Iallafall, kvinnan sa att vi skulle sova på saken, att hon skulle överlägga och ringa på måndag. Tre minuter senare ringde hon och sa att hon talat med sin kollega och att de beslutat att jag skäligen inte kunnat upptäcka den felutbetalda summan. Med andra ord - min nåd blev hörd - vi behöver inte betala tillbaka någonting.

Tack!

Åter till studier, så småningom en paus för Let's dance.

God kväll

en sista dag

Ok, då var sista dagen på praktiken avklarad. Ja, visst känns det lite vemodigt. Trots mina känslor och tankar i början av perioden känns det än en gång lite tungt att lämna det som blivit en trygghet. Det är många människor som satt sina spår i mitt hjärta. Det är många människor som har inspirerat mig. Och det är väl det som är meningen med praktik. Att öppna ögon.

Min kropp är nu en tickande bomb. Det värker i axlar, rygg och huvud. Pressen ligger som ett hölje runt mig. Det är mycket som måste bli klart, väldigt snart. Jag förlänger tiden, använder tid som inte finns. Kraft jag inte har. Det är dumt, jag vet. Men jag hittar ingen utväg. Fast i en labyrint.

Saknar dig Älskade Troy. Min famn värker efter dig. Snart 25 veckor utan dig. 25 veckor. Snart ett halvt år. En evighet. Trots att jag kände dig sparka igår....eller...

tröst och trygghet

"Tröst är en upplevelse av mening och välbefinnande.

Tröst är att inte förneka det onda som är.

Tröst är att uppleva skydd.

Tröst kan vara att bli vaggad och vyssjad.

Tröst är att känna lättnad och ro."

(Texten är hämtad från boken "Sväva mellan liv och död" av Carl-Magnus Stolt)

.

Idag hade vi seminarium - döden.

Det gick bra.

Jag fick fram det jag ville säga.

Min sida av livet, min sida av döden.

.

Nu ska jag bege mig för att hämta hem min älskade från tåget.

Min kärlek, min trygghet.

en solstråle som får människor att gråta

"Jag är en solstråle som får människor att gråta".

Det är konstigt det där, hur jag ser på mig själv och vilken bild andra har. En äldre dam sa till mig här om dagen, -Du är som en solstråle, det smittar och jag blir så glad när jag ser dig.

Jag har svårt att förstå det där, hur jag kan ses som en solstråle när jag känner mig som ett ösregn. Jag känner mig som en blöt, regnig höstdag.

Att jag får människor att gråta, är inget jag gör medvetet eller med avsikt. Jag tror inte att det är jag som person som får människor att gråta, det är nog mer min historia. När jag möter människor för första gången och man precis ska lära känna varandra lämnar jag vissa delar av historien ute. Mest för att det blir för mycket att ta in. Jag är inte lätt att lära känna. För att känna mig helt måste man veta vad alla mardrömsår inneburit. Det är dem som format mig.

Innan dess kanske jag kan ses som en solstråle. Det är min yttre. Det är mitt skydd mot de jag inte känner. Men det är också ärligt och innerligt.

Under mina bottenår har det funnits människor som inte lämnat min sida. Människor som trott på mig och som hjälpt mig upp från alla hål. Bottenåren har också gjort att människor lämnat mig. Lämnat vår vänskap. En del har jag förståelse för. Jag förstår hur svårt det måste ha varit att vara min vän. Jag vet vilka som tvivlat. Jag vet att en del fortfarande inte orkar. Er släpper jag inte helt in heller. Jag vill inte ha medömkan, tyck inte synd om mig.

Ni människor som alltid funnits där, som varit med mig i alla resor. Ni som kommit in under vägen som orkat lyssna och vågat stanna kvar. Jag är medveten om att jag förmodligen aldrig kommer kunna återgälda vad ni gjort för mig. Men ni ska vet att jag skulle göra allt för er. Ni har min kärlek.

Seminariet om döden närmar sig. Boken jag läst heter "Flickan med de röda skorna". En fin bok om livet, dödens närhet men främst vad det är som ger tillvaron mening. Det kommer gå bra, jag vet det.

en sjuksköterskas lärande

Dag två har varit fylld av studerandet av mitt eget lärande. Flummigt? En aning. Jag är, för dagen, aningen fantasilös och har varken lust eller ork att reflektera över något annat än att ligga framför tvn och skratta åt vänner. Vänner är by the way min favoritserie, det var en underbar dag igår med vännermaraton=)

Imorgon är det dags för praktik igen, tidig morgon. Inte helt ok.

God kväll, mina vänner.

Ljusen brinner för alla våra saknade. En stor och varm tanke och kram åt alla föräldrar som har en tom famn.

Take Care

första januari tvåtusennio

Det har gått 19 timmar och 48 minuter av det nya året. Än är jag inte imponerad. Inget känns annorlunda. Men jag antar att jag måste ha lite tålamod. Det kanske blir bättre.

Gårdagen var suverän. Fint sällskap, god mat...hela kvällen var lovely. Tiden bara rusade iväg och vi var inte hemma förrän runt tre. Tror jag. Jag kan inte påstå att jag hade någon större tidsuppfattning just då. Bättre sätt att inleda ett nytt år (som som verkligheten ser ut) hade inte gått att få.

Det här kortet togs på mig och min helt underbara fantastiska vän Carro precis efter det nya året påbörjats (vi kallar det "pruttkortet").

Det lyser glädje.
TACK!

Ett nytt år, nya dagar att fylla med saknad.

Troy jag önskar att du skulle fått vara med igår. Du hade gillat när pappa spelade Guitar Hero, han var bäst. Jag saknar dig, älskling.