en solstråle som får människor att gråta

"Jag är en solstråle som får människor att gråta".

Det är konstigt det där, hur jag ser på mig själv och vilken bild andra har. En äldre dam sa till mig här om dagen, -Du är som en solstråle, det smittar och jag blir så glad när jag ser dig.

Jag har svårt att förstå det där, hur jag kan ses som en solstråle när jag känner mig som ett ösregn. Jag känner mig som en blöt, regnig höstdag.

Att jag får människor att gråta, är inget jag gör medvetet eller med avsikt. Jag tror inte att det är jag som person som får människor att gråta, det är nog mer min historia. När jag möter människor för första gången och man precis ska lära känna varandra lämnar jag vissa delar av historien ute. Mest för att det blir för mycket att ta in. Jag är inte lätt att lära känna. För att känna mig helt måste man veta vad alla mardrömsår inneburit. Det är dem som format mig.

Innan dess kanske jag kan ses som en solstråle. Det är min yttre. Det är mitt skydd mot de jag inte känner. Men det är också ärligt och innerligt.

Under mina bottenår har det funnits människor som inte lämnat min sida. Människor som trott på mig och som hjälpt mig upp från alla hål. Bottenåren har också gjort att människor lämnat mig. Lämnat vår vänskap. En del har jag förståelse för. Jag förstår hur svårt det måste ha varit att vara min vän. Jag vet vilka som tvivlat. Jag vet att en del fortfarande inte orkar. Er släpper jag inte helt in heller. Jag vill inte ha medömkan, tyck inte synd om mig.

Ni människor som alltid funnits där, som varit med mig i alla resor. Ni som kommit in under vägen som orkat lyssna och vågat stanna kvar. Jag är medveten om att jag förmodligen aldrig kommer kunna återgälda vad ni gjort för mig. Men ni ska vet att jag skulle göra allt för er. Ni har min kärlek.

Seminariet om döden närmar sig. Boken jag läst heter "Flickan med de röda skorna". En fin bok om livet, dödens närhet men främst vad det är som ger tillvaron mening. Det kommer gå bra, jag vet det.