en sista dag

Ok, då var sista dagen på praktiken avklarad. Ja, visst känns det lite vemodigt. Trots mina känslor och tankar i början av perioden känns det än en gång lite tungt att lämna det som blivit en trygghet. Det är många människor som satt sina spår i mitt hjärta. Det är många människor som har inspirerat mig. Och det är väl det som är meningen med praktik. Att öppna ögon.

Min kropp är nu en tickande bomb. Det värker i axlar, rygg och huvud. Pressen ligger som ett hölje runt mig. Det är mycket som måste bli klart, väldigt snart. Jag förlänger tiden, använder tid som inte finns. Kraft jag inte har. Det är dumt, jag vet. Men jag hittar ingen utväg. Fast i en labyrint.

Saknar dig Älskade Troy. Min famn värker efter dig. Snart 25 veckor utan dig. 25 veckor. Snart ett halvt år. En evighet. Trots att jag kände dig sparka igår....eller...