snön är på väg

Så har det då passerat några dagar. Några dagar av evigheten.

VFUn är i full gång. Det går bra. Men det tar på krafterna. Jag vill alltid göra mitt bästa. Jag gör alltid mitt bästa (och oftast mer där till). Jag trivs iallafall. Vänliga människor och jag är en i mängden. Utan historia. Min historia med Troy är det några som vet och det känns bra. Jag vill inte att någon ska smyga på tå. Man behöver inte tycka synd om mig.

Min kropp fortsätter värka. Jag mår inte bra. Hos K i måndags kom svimattacken. Det blev ett himla ståhej. Det brukar gå över bara jag håller i mig och fokuserar, men den här gången gick det inte. Jag har några föreskrifter som jag måste följa nu. Några av dem, vila, vila, vila. Ingen dator efter en hel dags arbete. Bara vara. Bara vila. Jag måste följa det, tror att jag förtvinar annars. Det är nära och det gör ont. Nu har jag ju dock fuskat eftersom jag sitter här. Men jag ska genast återvända till soffan. Har lite svag feber och rusande huvudvärk.


Positivt idag?
Igår fick jag inblick i sjuksköterskornas arbete. Jag har valt rätt. Det är det här jag vill.
Idag ringde de från stenhuggeriet, stenen är klar. Det känns fint, snart är den på plats.

Lights will guide you home

Ok, det skulle kunna vara så att en viss nervositet börjar krypa intill. Hittills har det varit så mycket annat att fokusera på att jag inte hunnit tänka på att praktiken börjar. Men nu är det alltså dags. Verkligen dags!

Jag vet inte om jag är redo för det här, men som vanligt är det väl bara att hålla i sig, för när det väl drar igång brukar det gå fort.

"When you try your best, but you don't succeed

When you get what you want, but not what you need

When you feel so tired, but you can't sleep

Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face

When you lose something you can't replace

When you love someone, but it goes to waste

Could it be worse?

Lights will guide you home

And ignite your bones

And I will try to fix you"

texten är hämtad från "Fix you" med Coldplay

en blåsig söndag

Ok, dagens upplägg.

Efter en mycket dålig natt, ur sömnperspektiv, flög morgontimmarna förbi i rasande fart. Har iallafall hunnit med att, så gott som, skriva klart hemtentan. Möjligtvis någon liten komplettering under dagen.

Efter många om och men fick jag N att spackla lilla toaletten.

Har tvättid idag. Uch så bortskämd man är att ha tvättmaskin hemma. Inte alls kul att springa där nere. Bra iaf är ju att vi slipper boka duschtid, då kan vi duscha samtidigt som vi tvättar och inte riskera att någon annan kommer in=).

Färgning av hår är också en aktivitet som ska fullföljas under dagen.

Jag ska också fortsätta den spännande läsningen av Box 21. Upprörande.


Älskade barnet mitt, idag sörjer jag att jag inte får höra ditt skrik. Ditt sätt att protestera. Jag sörjer att jag inte får vara vaken med dig om natten. Jag sörjer att jag inte får använda min mammakraft att lugna ett ledset barn. Att jag inte får vara trött på morgonen för att jag försökt vagga dig till sömn. Det sörjer jag. Det och mycket annat.

sista lördagen i oktober

Pappa N i Troysans klätterträd

<--------------------

Nästa dag avklarad. Jag räknar dagar, timmar, sekunder. Vet inte till vad. Men räkningen känns viktig. Det närmar sig något som skulle kunna kännas bättre. Kanske sakta men säkert. Samtidigt är jag ju så rädd för tiden som går. Den tar mig ännu längre bort från älskade älskade trollboll. Självklart är vi hos varandra hela tiden. Men närheten. Sparkarna i magen, den stora längtan försvinner längre och längre bort. JAG SAKNAR DIG!

Blöder igen. Men herregud, när ska det ta slut. Måste ta kontakt med läkaren igen. Suck.

Vi var på handboll idag. Tyckte mig kunna se en försvunnen kämparglöd hos vissa.

Tände ljus som vanligt. Det finns ett klätterträd på kyrkogården. Precis vid mammas viloplats. Pappa N hade tänkt att det skulle bli hans och Troysans klätterträd. Nu är det en konstant påminnelse om att någon saknas. Men det är också ett fint minne. Trädet står där det står. Precis som kärleken till Troy och mamma.

Positivt idag?

Allergin har lagt sig något.

Köpt fina hjärtan till balkongen, fint hjärta till hallen och smart klocka till köket.

dagen till ända

Jaha, så var dagen till ända. En lång, händelserik dag.
Föredraget gick bra. Känner att vi lagt ner mycket möda på arbetet och det gav resultat. Jag gillar att känna mig nöjd. En ovan känsla. Jag är nästan aldrig nöjd med någonting.

Jag hade tur på farmakologitentan. Men det känns också bra. Det är ok att ha tur.

Har också hunnit tillbringa en del tid på akuten. En allergisk reaktion. Jag måste verkligen bli mer försiktig. Onödigt av mig. Trots att jag inte riktigt vet var jag reagerat mot. Måste bli mer uppmärksam. Livet är skört. Uppmärksam mot livet. Jag om någon borde veta. Kanske struntar jag i det. Omedvetet. Omedvetet?

Nu är det helg. Och jag tänker vila. Är inte helt klar med hemtentan, men tiden blev förlängd och jag tänker ta tillfället i akt och vila. Skönt. Det är jag värd.

Jag är också värd ett par nya stövlar, vilket jag tänker köpa imorrn *ler fånigt*.

Positivt idag?
Kul att åka bil med tjejerna. Jag gjorde en häftig sväng och Linn höll på att landa i mitt knä. Kanske inte så positivt, men kul var det!

Och kåtaskola, hur kul är inte det?

Kom på...
Positivt igår?
En fin inbjudan med posten. Fina vännen!

jag är inte död

Ut med mina sidor sticker kvistar. Vassa kvistar som hindrar obehöriga att komma för nära. Men långt där inne finns något som gror.

Längtan?

Någonting är det.

Jag är inte död.

lugna ned mig

Okej, nu håller min hjärna definitivt på att ge upp.
De senaste dagarna har jag gått upp runt sju. Gjort mig klar och gått till biblioteket för att plugga. Studerandet har pågått fram till lunch. En kort paus och sedan fortsättning fram till klockan tre. Väl hemma har det blivit datorn igen, för att fortsätta med mitt projekt, hemtentan. Här sitter jag nu, kl 23.06 och skulle egentligen behöva skriva liiite liiite till.
Men nu orkar jag inte mer.
Jag lossar hår värre än en katt, blödde näsblod idag när jag kom hem (andra eller möjligtvis tredje gången i mitt liv) och har hela nacken full i stresseksem. Till en patient skulle jag säga, LUGNA NED DIG! Men hur lätt är det när de gäller en själv?
Ja, ja.
När hemtentan är inlämnad är det lugnt. Ett par timmar iaf. För nästa vecka börjar praktiken.


Positivt idag?

Fick ett hett tips till min "positiva-tanke" som jag följer. Trevligast idag var munken vi fick, GRATIS, till efterrätt när vi hade ätit lunch på stan. Inte illa va?
Positivt var också den extremt goda thaimaten älskling lagade. Gott gott.

Nu blir det iaf sängen. Snart en ny dag. Ny saknad. Ny längtan.

själar säger aldrig farväl

Halsbandet från Karin, "själar säger aldrig farväl" och Troys minnesplats hemma

Idag kom tröttheten. Jag har väntat och vetat att det varit på väg. Jag är sorgsen. I sorgen. Jag känner tröttheten och ensamheten. Oron gnager, när vänder det egentligen?

.
.

Positivt?

Igår kom en av de vackraste saker jag sett på posten. Ett underbart halsband från en underbar Karin, Tack!

tillbakablick

"älskade lilla bebis, som jag längtar efter dig .

läser gamla dagböcker där jag skrivit om längtan efter bebis och väntan på rätt tid.

nu vet jag ju att det inte var rätt tid jag väntade på, utan DIG.

älskade älskade. "

(skrivet den 7/5-08 av angelyne)

.

.

Nej, sannerligen.

Livet blir aldrig som man tänker sig?

Vad är meningen?

.

.

"längtar sååå innerligt efter lille trollboll, tänk så lyckligt lottad jag är!"

(skrivet den 12/7-08 av angelyne)

det värsta som kan hända

Så sitter jag och väntar in tiden. Tiden som speglar 3 månader tillbaka. Ett rum på akademiska. Ett rum med många små sjuka barn. Inget barn som dog. Förutom mitt. Mitt skrik. Förmodligen hörs skriket tydligare i Ns öron. Jag befann mig någon annanstans. Inte där. Men jag skrek.

Mitt älskade barn, så du kämpade. Du levde hela 20 timmar och 54 minuter. En evighet räknat. Vi stirrade på din monitor, livrädda att ditt hjärta skulle sluta slå. Hoppet är det sista som överger människan.

Men NU är det 3 månader sedan och mitt hjärta värker. För jag saknar dig. Det var inte så här det skulle bli.

ingen vanlig söndag

Mitt barn. Älskade prins trollboll fyller tre månader. Hur kunde jag glömma? Mina tankar har varit och yrt någon annanstans. Förtränger att tiden går. Vill inte veta, vill inte vara. Vill vara med dig. Undrar hur dagarna skulle sett ut. Vad skulle vi ha gjort? Mamma och Pappas lilla hjärta. Idag firar vi Dig. Vi firar livet vi trots allt fått med dig.

en morgon i oktober

Nähä, nu var det väl ändå dags att ta tag i pluggeriet. Har dragit på det hela helgen nu, men imorgon måste jag ju faktiskt komma med något vettigt. Ingen som känner en same som man skulle kunna få intervjua? Det är verkligen intressant att läsa litteraturen, men allra mest ger det ju om man liksom får höra utifrån verkligheten.

Missade Marcus Birro i nyhetsmorgon. Hade ju till och med alarm på mobilen. Vilket misslyckande av mig. Hoppas och ber till tv4 att de ska lägga ut intervjun. Tänk så mycket det kan beröra att någon annan beskriver ens innersta tankar och drömmar.

Längtan om att få hålla ett levande barn i min famn. Troy kommer alltid finnas med mig, alltid alltid. Troy kommer alltid att vara min förstfödde. Min busige lille pojk, som sparkade så det kändes som om han skulle ta sig ut genom naveln. Som hade sitt eget språk med pappa N om kvällarna. Som jag saknar så att det känns som om jag håller på att gå sönder. I bitar. I flisor. I obefintliga små flagor av sorg. Ja, alltid saknad, alltid älskad. Men det är inte därför jag vill bli gravid igen. Inte för att få tillbaka Troy, det vet jag att jag inte får, någonsin. Jag vill bli gravid, för att längtan efter att få hålla ett levande barn i min famn är så stor, så stor. Och längtan överväger rädslan.

På tal om pluggeri, skulle jag egentligen behöva sova lite. Det blev inte mycket av det i natt. Tror att det är där jag får börja. Sova och sen plugga. På återseende.

en regnig lördagskväll

Har precis glott mig igenom stjärnor på is. Ingen höjdare, tycker jag. Men i brist på annat fungerar det att se. Inbillar mig att jag skulle vara helt suverän på isen.

Tog några stapplande danssteg hemma i vardagsrummet idag. Tänk vad kroppen minns. Jag har så många kombinationer i mitt huvud att jag liksom måste leva ut dem ibland. Dansen känns långt borta, men i själen dansar jag alltid.

Tänder ett ljus på VSFB för min lille plutt.
Pappa har saknat dig mycket idag, älskling.
Länk finns här på sidan (vi som förlorat barn -> tänd ett ljus) för er som också vill tända ljus.

fredag (fortsättning 2)

Har precis kommit hem efter en mycket omskakande upplevelse. Hämtade N från jobbet och på väg hem skulle vi stanna till hos Troysan, som vi gjort så många gånger förut. Ju närmre kyrkogården vi kom, desto tystare blev vi. Jag sa åt N att sätta på helljuset. Men när vi närmade oss kapellet var det som om en tjock vägg kom upp. Båda två fick ilningar längs med ryggraden och lite svårt att andas. Panik! Det blev en tvär vändning, bredsladd och rivstart därifrån. Nej, ikväll var vi inte välkomna in.

en fredag (fortsättning)

Ok. Godkänd på farmakologitentan.
Det kanske kan bli en lugn helg.

en fredag

Vaknar och är förkyld...igen. Eller igen och igen, jag blev nog aldrig riktigt helt frisk.
Sitter här och väntar på att mattläggaren eventuellt ska komma.

Skulle behöva skriva på hemtentan, men har ingen lust och har heller inga böcker. Förutom en riktigt tjock på engelska och hur kul verkar det?

Seminariet igår var trevligt, men inte direkt till någon nytta. Vi diskuterade våra PM, vilket utmynnade i nästan exakt samma saker som vi diskuterade under förra seminariet. Vi skulle dessutom hålla i det själva, utan lärare. Vilket inte är det lättaste eftersom man inte riktigt vet hur man ska lägga upp det.

Kursen i sig har varit intressant och väckt många tankar. Men som jag sagt innan har upplägget varit under all kritik.

Positivt idag?
Ska träffa en av de fina med dotter. Mysigt!

Orkar inte nämna något annat just nu, så här avslutar jag.

lugn eftersökes

och ner som en pannkaka...

Jag har inte ens ord att beskriva denna dag. När man tror att man äntligen är på väg upp sparkar någon bort fingrarna från kanten och det är så långt till marken. Och det gör så ont att falla. Så långt, så ont.

Lilla stora morfar, hur ska det här gå? Kommer det gå alls?
Att studera till sjuksköterska är inte positivt i alla bemärkelser. Ibland vill man inte veta.

Badrummet är skit. Vi är lurade. Jag har än en gång fått en fet käftsmäll för att jag är naiv och godtrogen. Vem ska hjälpa oss nu? Hur tar vi oss ur det här? VI ORKAR INTE!!!
(jag slår på tangenterna, som om det skulle hjälpa.)

Så kom också mensen. Det var väl för enkelt att lyckas på första försöket. Det var väl för lyckligt.
SKIT också!

Positivt idag?
Tja, det kom en gubbe och kollade bultarna på balkongen, två bultar från grannarna hade tydligen lossnat. Vår bult hade inte det. Den satt bara lite löst. Positivt? Det kunde ju ha varit värre iallafall.

Nu blir det sängen. Imorgon bitti bär det av till Fagersta för seminarie. Innan det ska jag bestämma mig om jag ska gå ner och duscha i källaren med grannen som tvättar eller om jag ska palta och försöka tvätta håret i diskhon. Nu är det väl nog?

positiva tankar

Positivt idag hittills...

...rörmokaren kommer imorgon och då är det full fart på byggandet av vårt nya badrum. Skönt att äntligen få det klart, även om det krockar aningen med planerna inför veckan.

Känner att jag kommit en bit på väg idag. Kommit till insikt med en del saker och fått hjälp med en del. Det känns bra.

Positivt igår var det fina lyktan vi hittade till mammas grav. Nu lyser det fint även där.

en ny morgon

Jag har sovit bort sjukan!

Iallafall så mår jag bättre idag. Besvikelsen har också lagt sig. Ska ta tag i det när jag orkar. Tills dess ska jag bara koncentrera mig på saker jag mår bra av.

Älskade kusin kommer idag. Mysigt!

Nu ska jag ta mig iväg (i tid?) till grupparbetet.

Tankar till morfar.

ingen bra dag

Hade bestämt mig för att inte skriva. För att min kropp gör ont och för att jag behövde tiden för mig själv. Men här sitter jag ändå.

Jag är ledsen och besviken. Jag känner mig skydig. Jag känner mig hemsk. Jag känner det som att allt är mitt fel. Jag känner som om att jag förstört för en massa människor. Jag känner mig vilsen. Jag känner mig ensam. Ensam och sårbar.

Det är mina ord, mina tankar. Det är så jag känner.

Det som gör mig mest ledsen är att det är jag som måste vara den starka, som måste orka. Det gör jag inte. Jag är inte stark och jag vill inte kämpa mer nu.

Jag kräver inte något av någon.

Lördag

Så ska vi snart ta oss ner på stan. En del som ska inhandlas. Ikväll ska vi ha tacomys med en hel drös (vad är det för ord egentligen?) av fina människor. Mysigt!

Det är en sorgsen dag idag. Jag vet varför, men känner att jag varken vill eller kan sätta ord på det.

På sätt och vis vill jag bara att tiden ska skynda på. Jag vet inte var jag vill vara, men jag vet att jag inte vill vara här. Men jag vet ju också att det är här jag behöver vara. Jag behöver vara i min sorg. Behöver få den här tiden med Troy. AHH. Vill ju bara att DU ska vara här. Vill att allt ska vara annorlunda.



(En bra sak igår förresten... vi hittade tacoskal på ÖB för 10:-, man får vara glad för det lilla.)

Att vara, men ändå inte

Min älskade vill kolla på indiana jones. Jag ska baaara skriva liten stund, sen ska jag vara troget filmsällskap. Vi har precis kollat på Idol. Sådär tycker jag. Verkligen bara sådär.
.
Igår var vi på vårt andra möte för Spädbarnsfonden. Tufft att släppa på trycket. Men värdefullt att få prata och bli lyssnad på. Jag har många som vill lyssna runt omkring mig, det är fint. Men att höra andra berätta om hur deras värld stannade är så otroligt berörande och spänningslösande. Vi är inte galna. Det vi går igenom är som det ska. Det vi går igenom är som det ska - HELL NO! Det är så långt ifrån, som det ska vara, som möjligt. Så här ska det aldrig vara. Men i situationen vi befinner oss i just nu, långt ned under ytan...är det ok att känna såhär.

Ja, dagen idag har varit lång och tung. Artikelgranskning på förmiddagen och seminarie på eftermiddagen. Konstigt är att lärarna som undervisar på distansutbildningen inte verkar ha datakompetens. 16 olika språkrör (med ca 3-4 studiekamrater med sig) som samtidigt ska försöka få fram sina åsikter via en chatt... goddag yxskaft. Det är toppen med distans, men ibland är det skrämmande hur oorganiserat det är, inte konstigt att vi lyckas överarbeta allt.
.
Just det, igår lämnade vi Troys sten till stenhuggeriet. Bra bemötande. Det kommer nog bli som vi vill. Lite oro finns ju förstås att man ska ångra sig, det finns ju så mycket som skulle stå skrivet. Men det blir nog bra. Det blir bra!

"Sitting here alone with my memories
Staring at a picture of you and me
They say I look fine but if walls could talk
They’d tell you all about how much I break apart"

(Texten är hämtad från "Empty room" med Sanna Nielsen)

Egentligen hade jag bestämt mig för att inte öppna någon studielitteratur förrän på måndag, men så är jag ju som jag är. Orden är det som ger mig ork att andas. I Katie Erikssons bok (Den lidande människan, s.94) (och ja, jag är besatt av "referenslära" =)) läser jag...

.

"En människas livssituation kan förändras på många sätt. Ett fysiskt lidande och en svår smärta inverkar förlamande på hela människan. En plötsligt påtvingad förändring av människans livssituation strider mot det naturliga, och människan behlöver tid för att finna ett nytt meningssammanhang."

.

Så sant, så sant. Jag känner mig förlamad. Min kropp lever i nuet. Men mitt sinne, mina tankar bor kvar i det förflutna. Ibland blir jag osäker på verkligheten. Jag minns dina sparkar. Jag minns hur fint jag bäddade i den nyköpta vagnen. Jag minns Ns kämpande med den sista tapeten. Jag minns hur vi sov med snutten för att du skulle känna igen oss på utsidan... Jag har inte funnit ett nytt meningssammanhang. Jag gör det jag ska, för att jag måste. Tro inte för en sekund att jag funnit meningssammanhang. Nej, jag vill inte dö. Men utan mitt barn vill jag inte leva.

loving you

don't you dare die, i'm not finished loving you.

älskade barn, älskade älskade barn. jag saknar dig så.

UPPRÖRD

Idag är jag upprörd. Upprörd över det mesta känner jag.

Främst upprörd över hur otroooligt många falska människor det finns. Upprörd över att jag är en av de många människor som alltid tror alla människor om gott och som känner att alla förtjänar en andra chans. Jag vill inte bli misstänksam och stänga av min öppna sida. Men efter den här dagen tror jag att jag måste omvärdera mitt tankesätt en aning. Jag ska också lära mig att vara tyst...i vissa situationer iallafall.

Igår läste jag en tråd på ett forum där det diskuterades om MS. Trådstartaren hade skrivit om sin oro inför sjukdomen och var rädd att hon skulle dö. De flesta hade då svarat att MS inte är en dödlig sjukdom och att man kan leva sina liv nästan precis som vanligt. BULLSHIT! MS kan visst vara en dödlig sjukdom, dock inte för de flesta. Mamma drabbades av MS i tjugoårsåldern och avled i sviterna för snart ett år sedan. De sista femton åren var hon rullstolsbunden (jag är medveten om att det kan vara ett inkorrekt ord för en del, men mamma var verkligen bunden till rullstolen och därför använder jag uttrycket). De sista 10 åren hade hon förlorat tal. De sista 5 åren var hon blind. De sista månaderna hade hon problem att andas. Hon hade aldrig en chans att leva sitt liv som vanligt, hon hann aldrig börja leva sitt liv. Att inte få möjlighet att få ta hand om sina barn var det som knäckte henne, som var avgörande för hennes kämpande. MS är en förödande sjukdom, icke att förringa. Glädjs att forskningen gått så mycket framåt att många kan fortsätta sina liv som innan sjukdomens utbrytande men att säga att MS INTE är en dödlig sjukdom är, för mig, att förneka hela min mammas existens. Naturligtvis skrev jag inte detta till trådstartaren, jag skrev ingenting alls (jag har i dagarna lärt mig att vissa saker måste hållas inombords). Jag vill inte skrämmas och söker inte efter medlidande. Jag tycker att det är bra med yttrandefrihet, men ibland skär yttrandefriheten som en kniv i hjärtat.

Idag fick jag veta att det finns människor som är rädda för mig. Människor som inte vågar konfrontera mig med sina åsikter om mig utan går och pratar bakom ryggen på mig. Jag säger inte att jag är en ängel som jämt är rak och ärlig. Men jag står för det jag säger och är inte rädd för att ta kritik eller att ändra mig om jag har fel. UPPRÖRD blir jag när människor som glider runt på räkmackor i oändlighet tycker sig ha rätt att tala om vad som är rätt och fel. Ha lite perspektiv på tillvaron, snälla Ni.

Oj oj oj, det finns så mycket mer jag är upprörd över, men jag ska ge mig för den här gången.

Ska, som ett tips från en mycket god vän försöka att varje dag komma på någon positivt eller glädjande som har hänt.
Positivt idag har varit att byggubbarna lagt igen hålet i badrummet och att kaklingen snart kan påbörjas. Positivt är också att alla människor inte är falska, utan bara helt underbara!

en vanlig söndag

Så var jobbarhelgen slut igen. Lite segt att börja en ny studievecka utan någon dags ledighet, men på något vis ska väl det också gå. Liten sovmorgon ska vi ta iallafall. Min arbetsplats är bra. Jag trivs och det ger mig perspektiv på livet.

I veckan ska vi på vårt andra öppna möte (spädbarnsfonden). Det känns konstigt att säga, men jag ser fram emot det. En känsla av "hemma" och förståelse.

Har tänkt byta gardiner i flera veckor nu, men det har inte blivit av. Kanske skulle ta och göra det nu...man kan ju kolla på tv samtidigt.

tomma dagar

En tom dag har passerat. Egentligen inte helt tom. Har jobbat långpass så det har ju hänt en del. Men det har varit en dag då jag känner att allt legat undanpressat. När det väl kommit upp till ytan har det gjort ont. Riktigt ont. Åh, lilla älsklingen min så jag saknar dig. Jag vill pussa dina mjuka kinder, lukta och gosa i din nacke. Jag vill se dina fina ögon och höra dina underbara ljud. Hur ska jag kunna acceptera att det aldrig kommer hända? Hur ska jag kunna acceptera att du aldrig någonsin kommer finnas i mina armar.


Jag har blivit rätt lättirriterad. Det är inte så att jag tycker att andra människors känslor och åsikter inte spelar någon roll. Men ibland känns det som att människor borde har någon slags varningslampa på magen. När det lyser rött skulle man kunna hålla för öronen så man slipper höra alla dumma kommentarer. För chansen att den röda lampan skulle fungera som en varning för personen i fråga, så att denne skulle hålla tyst, är inte så stor. SUCK.

Idag var det två personen som vände och tog en omväg när de såg mig. Orkar inte kommentera. Jag antar att det är så här det kommer att vara. Där är hon som förlorade sitt barn. Hon orkar nog inte prata, vi tar en annan väg. DUBBELSUCK.

mor lilla mor

HURRA HURRA HURRA!
Älskade mamma fyller år idag. Tänk att snart har det gått ett år. Den 20 december flyttade lilla mamma till änglarnas land. Jag är ledsen att jag inte har fler "friska" minnen. Jag är ledsen att jag inte har så många minnen alls. Ibland kan jag höra din röst mamma. Jag kan höra dig fnissa hysteriskt, precis så som jag gör. Ett fniss som gör att hela kroppen skakar och man liksom måste ställa sig med benen i kors för att inte kissa på sig. Jag är nog ganska lik min mamma. Trots att jag vet att jag skiljer mig från allt hon gjort. Idag tröstar jag mig med att du inte är ensam. Troysan är inte ensam. Ni har varandra. Älskade älskade. Ett ljus för mamma. Ett ljus för Troysan och hans mormor.


Träffade en av de fina idag, med sin lilla dotter. Så glad jag är att få vara en del av andra människors liv, av andra människors historia. Vårt liv passerar inte bara obemärkt förbi. Vårt liv uppmärksammas av andra och vi får lov att ta del och uppmärksamma andra. Det betyder mycket, oerhört mycket.

och så upptäckte jag...

...att jag missat. Jag har missat tiden. Jag har upplevt den. Upplevt varje sekund av smärta. Varje minut av saknad. Varje timme, dag och vecka av outgrundlig längtan. Men jag har missat tiden. När jag tittade ut genom fönstret är det höst. Men min kropp, min hjärna, mitt inre väntar fortfarande på den 28e juli. Min väntan är fortfarande på Troy. När ska du komma och berika våra liv, älskade pojken min?

Hösten är här och snart har det gått 11 veckor sedan livet stannade upp och liksom aldrig kom igång igen. 11 veckor av den största smärta som inte går att föreställa sig, inte ens för mig som är mitt ibland den. Visst lider jag med människor som förlorar sina barn. Men det är ju sådant som inte händer oss. 11 veckor kan läggas till av de 9 månader som tillhör en försvunnen tid. En försvunnen tid som gav det vackraste världen kan åstadkomma. Den vackraste.

Jag har en trygghet. Tryggheten ligger på soffan och snarkar. Tryggheten har en doft som väcker pirr i min mage. Tryggheten håller mig fast och får mig att känna att jag fortfarande lever. Älskade N, du ger mig allt.

det stora kallet

Föreläsning i Eskilstuna idag, väldigt intressant. Min kropp är inte riktigt lika intressant. Det gör ont mest överallt och jag är så trött. För en sekund vill jag bara ge upp. Jag är ju ingen människa som ger upp, men ibland tänker jag att nog det vore enklast.

På fredag skulle mamma ha fyllt år. <3 Samma dag är också ett år sedan bf för vårt lilla russin. Vilken sorg det var att få missfall. Trots det som hänt nu kan jag inte säga att min sorg då var lätt. Men om jag vetat vad som skulle hända... Ibland är det tur att man inte vet vad framtiden har i beredskap.

Vad jag undrar är varför vissa människor blir så otroligt utsatta. Varför kan vissa bara "glida" igenom? Allt är relativt (måste jag intala mig för att inte bli knäpp), något jag anser som något att inte ens bry sig om kan vara nog så svårt för någon annan. Men i mitt liv, vårt liv händer inga saker man kan ta sig igenom någon lättare väg. Det är alltid den tyngsta vägen.

Jag hoppas att jag som sjuksköterska i framtiden får möjlighet att finnas för människor, finnas på ett sätt så att de känner att jag finns på riktigt. Inte bara för att det är mitt yrke. Sjuksköterskan (Helena) var en sådan människa. Om hon bara visste vilken trygghet hon ingav, vilken medkänsla och vilket stöd. Underbart.