7 år

Det är nog sista nu. Inte sista året av saknad. Förstås. För är det något jag lärt mig så är det att saknaden efter dig är evighetslång. Det är sista årsbrevet. Allt har sin tid och det här har varit en stor del i min bearbetning.

...jag har känt ännu ett syskons små växande fötter på insidan av mig själv. En människa så oerhört skapad av kärlek. Precis som du. Precis som du. 

...än en gång har jag tittat på de små kläderna som var ämnade för dig. Allt som var så klart. Redo. Vi längtade efter dig. 

...någonstans frös tiden och jag kan aldrig komma därifrån. Jag står där. Och väntar på barnet som aldrig kom. 

...i bilen är jag trygg. Min borg. Där kan man vara på väg utan att vara på väg. En resa i livet som ibland helt står still.

...barnen. De som föddes samtidigt. De ska börja skolan i höst. På listorna där namnen ropas upp finns du inte med, den tomma stolen. Den tomma raden där ditt namn borde vara. 

...några få har stått kvar. Vid sidan, genom allt. Vänner är familjen vi väljer och i olika sammanhang har vi funnit människor som vi delar livet med. Och saknaden. 

...dina kinder var kalla. Ibland fryser jag till is och vill bara blåsa liv i dem. Blåsa dig varm. Men det äter mig inifrån och ut att du inte finns. Verkligen inte finns. 

...hur frågar syskonen och hur ska jag förklara. Att bebisar som är så efterlängtade kan dö, bara sådär.

7 år. I hallen saknas dina skor. I bruset saknar jag din röst. I natten dina kramar och i näsan all din doft. Det kommer alltid vara så. Jag skulle ha gett dig liv men du gav mig så mycket mer. Älskade Troy. Du fattas mig. 

Här finns

6 år

5 år

4 år

3 år

2 år

1 år