6 år

Jag minns. Då som nydrabbad, nyförlorad. Jag minns hur jag inte kunde förstå hur tiden skulle fortsätta gå. Hur skulle jag kunna fortsätta leva. Jag trodde inte. Jag visste inte. Ännu ett år har passerat. Du är lika saknad. Och varje dag lite till.

...förut slog saknaden hårt och ofta. Och jag tänkte, det kommer alltid vara såhär. Men åren går. Du är fortfarande inte här och saknaden värker inom mig varje andetag. Men det stora, det hårda, det som får mig tappa andan kommer bara ibland. Jag saknar dig inte mindre. Det blir inte bättre, bara annorlunda.

...jag och pappaN pratar om saker vi tänkt göra med dig. Ser de andra familjerna. Som, om livet varit annorlunda, kanske varit de vi träffat mest. Ser de andra barnen. Som snart ska tappa sin första tand. Som cyklar utan stödhjul och som lärt sig simma. Allt det vi inte kan se.

...året som gått. Så tungt av sorg. Flickor som lämnat. Alldeles för tidigt. Alldeles så vansinnigt fel. Min tröst är att du finns där. Någonstans tar du dem i handen och ni har varandra. Barnen som glänste för mycket för denna värld.

...lillasyster fotar himlen, i hopp om att förstå. Hon vet att du är med oss överallt. Men ibland, i leken, bygger du bo i himlen. Tillsammans med flickorna hoppar du studsmatta på molnen och när det regnar, vattnar ni jorden där uppifrån. Det tröstar lite. Mig med.

...jag hittade en journal. Från tiden då du levde. Från tiden då du slutade leva. Det står "mor vill ej ta smärtstillande". Jag minns inte riktigt. Var det så? Att jag ville att den fysiska smärtan skulle överbygga den psykiska? Smärtan i operationssåret var så mycket lättare att handskas med än smärtan av att förlora dig.

6 år. Du kommer alltid att fattas mig. Alltid att saknas. Vår familj är stött i kanterna. Filade och sårbara. Men mitt i allt har styrkan tagit fäste. Utan dig, vad vore vi då? Att du är en del av vår familj är en grundsten. Du lär oss att älska, mer för varje dag.

Här finns

5 år

4 år 

3 år

2 år 

1 år