I början, när Eira föddes, var jag mycket noga med att påpeka att hon var en lillasyster. Men ju längre tiden gick desto mer försvann känslan att jag var tvungen att hävda. Eira är visserligen lillasyster, men hon är främst Eira - en egen person - och på sätt och vis är hon ju också störst och äldst. Vi har en ovanlig, annorlunda syskonskara. Nu när Disa är född påpekar vi heller inte hela tiden att hon är lillasyster. Hon är ju en liten människa. Som förtjänar att uppmärksammas för sin person, inte för sin ställning i syskonskaran.
Hemma hos oss finns många foton framme på Troy. Och det i vardagsrummet, det största svartvita, gillade E att titta och peka på när hon var yngre. Vi talade om för henne. Utan att lägga någon särskild vikt vid orden. Att det var hennes storebror. Och vi sade ofta hans namn. Vi har också varit vid graven. Ibland ofta och ibland långt mellan gångerna. Men vi har försökt att göra det till en mysig stund. Det är ok att busa med Troysans saker. Småsystrar brukar busa med sina bröder. Ibland tittar vi i minneslådan och Ts album. Precis som vi tittar i flickornas album finns också ett för honom. Och det faller sig naturligt. E tittar och begrundar. Jag svarar när hon frågar och pekar.
Men det har varit lite konstigt. För hur kan vi vinka till Troysan i himlen, samtidigt som han är under stenen? Och mormor, varför får hon busa med Troy men inte vi. Ibland kan jag se hur det snurrar i ett litet huvud. Med tankar som är alldeles för stora. Men vi har inte gjort så mycket mer än så. För hur kan vi svara, när vi inte ens vet själva? Vi har talat om att Troysan var en sjuk liten bebis som inte kunde stanna hos oss. Och som bor i himlen nu, men som har en sten dit man kan lämna saker. Ibland blåser vi bubblor. Som han och mormor kan busa med. Kanske sparka fotboll.
Senare kanske det kommer en annan dag. Då vi får andra frågor. Större funderingar. Men det tar vi då.
 |
| Sommaren 2010 |
0 kommentarer:
Skicka en kommentar