Jag har tillbringat kvällens sena timmar med att pyssla ihop pekboken om Troy som jag vann för någon månad sedan från lookibooki.
Det är inte så ofta jag tittar igenom alla foton.
Jag har i ärlighetens namn inte gjort det så många gånger.
Mest för att det gör så ont.
Jag skulle vilja. Gå igenom. Tänka tillbaka. Berätta för någon. Minnas.
Orkar inte själv.
På fotot ovan bäddar jag om liten, redan död, pojke.
Kall liten kropp under spets och djungelapor.
Fel, fel, fel.
På alla sätt och vis.
Herregud, jag saknar så intensivt den lilla människan.
Än idag. 3½ år senare.
Saknaden är så stark.
5 kommentarer:
Det fattas ju ett barn och den känslan är så stark..
Saknadewn försvinner ju inte bara för att vi har två levande barn... Även om omgivningen tror det..
Kram..
Jag vet precis...
Många Kramar
KRAM!
Åå Sandra..
Stor KRAM från mig <3
Hannah - Ja, visst är det så. Inget av barnen ersätter ju det andra.
Zandra - Jag är så ledsen över att du också vet. Önskar du inte behövde. Inte någon av oss.
Sofia o anonym - KRAM
Skicka en kommentar