tankar en måndagsmorgon

Det är morgon. Jag vaknar av att en arm studsar på min mage. Ett mjukt "aoueaaa" hörs från min vänstra sida. Där ligger hon. Vackraste av vackra. Och ler. Med hela ansiktet. Och tittar. Ögon, stora. Utforskande. Följer varje steg jag tar. Jag är hennes mamma. Trygghet. Jag älskar. För allt jag är värd. Jag älskar, så innerligt.

Idag är jag trött. I kropp och själ. Känslomässigt utmattad. Det är svårt att hitta en balans. Vacklande.

Jag funderar över bloggens existens. Igen. Min ventil. Bloggen som kom till för att Troy inte lever. Det är därför jag skriver. Kanske hade jag inte gjort det annars. Iallafall inte så här publikt. När Troy kom och vände väcktes ett behov av uttrycka mig. Att förklara mig. Jag är inte som alla andra. På gott. På ont. Tillhör en skara som många vi mött vill hålla på avstånd. (Stackars dom, tack gode gud att det inte hände mig. Undrar om det smittar?!) Mike Tyson har sagt; "Jag har blivit medlem i en exklusiv klubb ingen vill vara medlem i." Det är så. Jag vet att jag inte är ensam. Bland de andra i skaran känner jag samhörighet. Jag är stark. Men samtidigt så svag i det starka. Jag tar åt mig. Fel. Rätt. Jag har svårt att höra vad som menas i det som inte sägs. Kanske andra ser som en självklarhet. Man måste ju förstå att ingen vill illa. Eller? Jag har känslig hy. Vassa ord och armbågar river ofta sår. Som tar tid att läka. Bloggen. Kanske kan det jag försöker förmedla hjälpa andra. Andra i skaran kanske med mina ord också kan känna samhörighet. Övriga kanske kanske får ökad förståelse. Över allt som kan göra ont. Inte menat att silkesvantar alltid är nödvändigt. Men att tänka till, en gång extra.

Den lilla flickan i min famn. Sover och ler i sömnen. Jag undrar vad hon drömmer. En puss, lätt på hennes panna och hon rynkar ögonbrynen. Jag blir alldeles varm i hjärtat. Hon finns. Här. Jag älskar.

Förtydligande,

Jag gillar diskussioner, jag gillar reflektioner, jag gillar goda råd.
Det jag menade i förra inlägget var att jag tycker att det är onödigt att ge råd som man vet att den andre parten redan vet (och detta handlar egentligen inte heller om råd utan mer "nedklankning").
Här på bloggen blir jag så glad när jag ser era kommentarer.
Stöttande, värmande och ibland får de mig att tänka till, en gång till.

tidiga julklappar

Varken jag eller N är speciellt bra på att hålla hemlisar (i allafall inte inför varandra). Framför allt gäller detta julklappar och presenter. Jag vet inte hur många gånger vi firat födelsedag eller namnsdag innan den stora dagen.

Eiras julklappar skulle i år bestå av ett babygym och en åkpåse.

Mamma och pappa kunde dock inte hålla sig, så klapparna fick komma fram på en gång.

En åkpåse från Elodie details och ett "Tummen-babygym".

.

.

Varm och gosig åkpåse. Eira verkar nöjd.

Eira gillar sitt babygym. Kompisen Tummen är roligast.

ogg, ogg

Vi har varit försiktiga. Väldigt försiktiga. Inte vistats ute bland folk i onödan. Och när vi behövt, försökt anpassa det till stängningstider, då det oftast är mindre folk ute. Julhandel har skett med näthandel eller med noggrann planering för att undvika alla risker. Självklart eller inte - risker är som bekant inga vänner och vilken förälder vill riskera sitt barns hälsa.

Men så idag vågade vi oss ned - trots att det är löningslördag, dock närmare stängningstid. Vi behövde leta strumpbyxor åt Eira. Av farmor fick hon ett par perfekta och vi trodde bestämt att hon skulle hinna växa i dem. Men nu börjar det bli lite snärjigt. 62 är fortfarande alldeles för stort och dopet är redan nästa vecka. Det ska till en hel massa mat för ett sådant växtmaraton. Vi hittade dock inga strumpbyxor (det är inte lätt att vara kräsen). Vi ska prova tvätta strumpisarna lite varmare - kanske kan de krympa en aning.

Det här med kommentarer. Och onödiga råd. Det driver mig till vansinne.
Om man nödvändigtvis måste ge råd (vilket torde vara att man tror att den berörde inte redan vet det man ska råda) anser jag att det ska vara av välvilja. Jag skulle aldrig komma på tanken att ge råd, bara för att göra någon upprörd eller visa mitt bättre vetande. Det anser jag vara ohövligt och rent utsagt skittråkigt.

Som gravid tyckte jag att det haglade av kommentarer av både det ena och andra slaget. Råd om hur det borde eller inte borde kännas eller kommentarer om storlek av mage hörde till vanligheterna. Jag trodde, kanske naivt, att allt detta skulle avta när bebisen väl blivit född. Men icke. Det fortsätter hagla. Det verkar bara vara att vänja sig. Eller åtminstone ladda upp för svar på tal - för det anser jag mig vara berättigad att ge när jag får råd som inte är av välvilja!

"det finns inga ord"

"Och i vårt land så får man inte vara förmer.
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser."

Det är väl bättre nu? Ni är väl glada när ni har henne?!
Visst är vi. Så oerhört glada och tacksamma. Visst är det lättare. Men bättre? Han är fortfarande borta.

here we go, positiva tanken

Positiva tanken:
*Idag har hunnits med två promenader. Det är skönt att orken kommit tillbaka, jag orkar längre och längre även om det är en hel del flås.

*Mysig fika-promenad-date med Frida (Greta och Eira sov gosigt i vagnarna medan vi promenerade och pimplade kaffe (inte samtidigt förstås)). Jag är så glad efter varje träff med tjejerna, även om vi har alldeles "för mycket" att prata om. Tiden går så fort!

*Lämnade in bilen på service och fick en gratulationskram av "vår" bilförsäljare. Underbart med människor som inte låtsas som ingenting!

allt om inget

Mina ben värker och ögonen lika så. Hela kroppen längtar efter sängen. Och ändå har jag hamnat här av någon anledning. Det är dock pappastund för tillfället så jag gör bäst i att hålla mig undan en liten stund till. Jag och min matlukt. Eira verkar kunna känna på flera meters avstånd när jag närmar mig och då är det matskrik i högan sky. Ibland tror jag faktiskt att hon spelar lite med oss.

Våra dagar går så fort. Jag har hunnit med att ha mjölkstockning också. Men precis som förra gången, en kortvariant. Ont som sjutton.

Igår var det mätning och vägning på schemat. Lilla, stora liten väger nu 5 kg och är 57,6 cm lång. Oj, var tog den lilla lilla tjejen vägen?

Idag var vi åter igen ned till BVC, idag var det föräldrargrupp. Mysigt. Bestämt blev att vi ska träffas lite oftare än de planerade träffarna på BVC. Vi ska få låna lokal av "Gula villan" för att kunna ha mamma-barn-cirkel. Jättekul verkligen, jag ser fram emot att få komma ut lite.

Imorgon ska vi besöka Frida och sötGreta, promenad är planerat och jag har sett fram emot att träffas hela(!) veckan nu!

Nä, matskriket har redan dragit igång, något tidigare än vanligt, så jag och min matlukt måste nog dra mig in ändå.

Godnatt.

på längden och bredden

Eira växer och växer.

Idag är det hela sju veckor sedan vår underbara lilla liten kom till jorden.

Imorgon ska vi till BVC för vägning och mätning.

Att Eira växt både på längden och bredden ser vi på kläderna. Vi har nu packat ned stl 50.

Några 50/56 hänger fortfarande kvar.

Byxorna på bilden är just den stl och var jättestora när Eira var nyfödd, men sitter nu perfekt.

på turné

Eira sover nu i sin säng - än så länge. Allt väl efter uppvärmning av sängen med vetekudde och lite gunggos med pappa och snuttefilten. Två nätter har passerat utan det hiskeliga magontet och vi hoppas på ännu en. Om en timme ungefär brukar det vara mat igen.

Trots att det är helg och att höjdpunkten är att pappa N är hemma har jag och Eira varit på behörigt avstånd hemifrån. Stackars (eller så går det när man skjuter upp allt i sista sekund) N har hemtenta och vi fungerar inte som något bra stöd för skrivande om vi är hemma. Därför har vi varit "ute på turné". Vi besökte "mitt andra hem", moffa Ida med familj, om än en kortis men mysigt var det. Sedan åkte vi hem till mormis där vi bjöd in oss på fika - vilket ingen verkar ha något emot när skönheten är med. Vi granskade kort från min barndom och kom fram till att Eira faktiskt är mycket lik mig (annars brukar de första och flesta kommentarerna vara att det är pappas flicka). Att vi är lite partiska är möjligt, men nog är det mina bullkinder och surläpp iallafall.

För en stund sedan kom N på att det var dags att baka brownies (klockan 22!!). Det doftar nu ljuvligt i hela lägenheten och jag har svårt att tänka mig att jag ska kunna hålla mig från att smaka.





















En liten Eira som här inte alls har någon surläpp.

back to normal

Uppdatering om natten...

Inatt var vi åter till 00-04-07 amningen. Vilket betyder att Eira äter runt 22, sover till 00 och äter, sover till 04 och äter och sover sedan till 07 (idag 07.30) och äter. Nu sover hjärtat fortfarande men jag gissar på att det är matdags snart. En mycket utvilad familj idag. Inget magont under natten. Jag hoppas att nu detta inte är något tillfälligt. Magont, stay away!

Eira bubblar

Det bubblar verkligen om Eira nu och det är helt underbart att lyssna på alla ljud som kommer från henne - undrar vad det är hon säger egentligen.



Lite knepigt magont om nätterna har gjort att vi tagit lite extra långa sovmorgnar och idag klev vi inte upp förrän 10.20(!)! Lite effektivt fick vi se till att hinna med allt som skulle hinnas med innan det var dags för promenad ner till BVC. Idag var det dock psykologbesök som stod på schemat. Jag känner verkligen att jag blivit starkare, även om muskler som legat i dvala i ca 2,5 år är svåra att väcka till liv. Ibland är det en ynnest att ha en sambo som är så gott som färdigutbildad sjukgymnast, massage och diagnosställande hör till vardagen.


Psykologbesöket gick bra och det är så skönt att få bekräftelse på alla känslor som far. Trots att jag ligger i farozonen för post partum-depression, känner jag mig för tillfället väldigt stark. Vi pratade mycket amning och en del om det magont (eller vad det nu är) som envisas hålla i sig om nätterna. Eftersom jag har ätstörningar i bakgrunden kan det omedvetet bli så att jag överför oro över att E inte får i sig som hon ska. Oro som inte alls är befogad eftersom Eira följer sin kurva perfekt. Iallafall så känner jag att det viktigaste är att jag följer Eiras signaler och vad mitt hjärta säger är rätt. Jag hoppas (och tror) att Eira för tillfället växer en hel del och med det reglerar mjölkproduktionen och i och med att hon äter sväljer hon mer luft - vilket leder till ont i magen.


Vi tränar också för fullt på att äta utan amningsnapp och lyckas nog ungefär 70% av gångerna. Ett annat träningsmoment är att somna själv i vagn och säng (vilket egentligen är betydligt jobbigare för mamma än för Eira). I vagnen är det inga problem, men i sängen går bara om dagarna (och så länge jag finns i närheten). Jag känner dock inte att vi har bråttom. Allt har sin tid och för tillfället mår både jag och Eira bäst av att dela säng om nätterna. Vi följer hjärtat.

Det är månadsdag idag. Älskade lille Troy - du är så saknad.

en saknad som pyr

Det närmar sig årsdagen för mammas död. Som i många andra avseenden har jag också här svårt med tidspersepktivet. Två år. Så lång tid? Så kort tid?

Saknaden ligger och pyr.

Många säger att de förstärkt sin relation med sin mamma när de själva blivit föräldrar. Kanske är det här i saknaden finns. Det som skulle ha varit. Jag undrar vad mamma skulle ha tyckt om Eira. Är hon lik mig?

Jag är ledsen över att Eira inte har några morföräldrar i sitt liv. Kanske är det också i det som saknaden finns. En mormor som inte lever och en morfar som inte vill. Sorgligt. För mig, visst. Men mest för mitt barn.

Mamma skulle ha fyllt år den 3 oktober. Om igångsättningen inte hade stoppats hade Eira troligtvis blivit född på mammas födelsedag. Istället blev det den 4 oktober. På kanelbullens dag.

rädsla

Jag är livrädd. Så rädd för att vakna och se en liten kropp som inte andas. Hur mycket jag än försöker, så övervinner jag inte rädslan.

Att hålla Troys, lilla livlösa kropp har satt spår. Fysiska spår och min kropp minns det allt för väl.

Till och från liksom översvämmas jag av kärlek till den lilla som nu finns hos oss. Jag pussar hennes mjuka kinder och luktar mjukt i hennes nacke.

Precis som jag gjorde med Troy.

Men Eira tittar tillbaka.

Hon gapar när jag pussar på hennes lilla mun och hon ler stort med hela ansiktet när jag sniffar henne i halsgropen. När hon blir ledsen spänner hon hela kroppen och färgar hela ansiktet rött. Jag älskar varje liten rörelse hon gör.

Jag är så rädd för att hon en dag inte ska röra sig mer.

Jag kan inte rå för det.

.

En arg Eira (som inte tycker att mamma får fram maten fort nog)

och en trött men lycklig mamma.

utflykt och fynd

Jag hör små snarkningar från soffhörnet - mina hjärtan. Jag ska alldeles strax göra dem sällskap. Kanske kan jag väcka det stora hjärtat, det var visst någon film vi skulle se.

En fråga som vi ofta får från utomsående är;
-Hur går det för er, det måste väl vara en stor omställning med en bebis.

Nej, faktiskt inte.
Kanske är det för att vi mentalt varit inställda på att vara föräldrar så länge. Vi har varit så förberedda. Måste det vara en omställning?

Om något måste nämnas så hör det ändå bara till den positiva skalan. Vi har någon att slösa vår kärlek på, dagarna i ända. Vi pussar, vi jollrar, vi sjunger, vi myser. Underbara lilla unge.

Om det nu räknas till omställning kräver en bebis lite mer planering för utflykter. Det räcker inte med att vi två ska vara klara. Till det kommer också matad och nybytt bebis (kan ta lång tid). Packad skötväska och lastning av vagn i bil. Detta har dock gjort oss gott. Även om vi kanske inte lägre är lika spontana som vi varit, fyller vi våra dagar med underbara, planerade små ting.

Idag begav vi oss på utflykt. Jag är lite restriktiv med var vi åker, vill gärna inte vara i allt för stora folksamlingar. Därför hamnade vi i Sågmyra. Långt ut i skogen. Vi skulle leta kläder (trots att vi egentligen inte behöver några). Tur, kan man säga, att vi trots allt hamnade där eftersom vi upptäckte en alldeles ljuvlig liten butik (present, heminredning & barn) vid sidan om den stora. Där fanns allt sånt jag bara älskar och där försvann de flesta slantarna. Till Eira hittade vi, till ett oslagbart pris på 59:-, en Fixoni overall (ord. ca 300:-). Och trots att vi måste vara bland de mest kräsna föräldrar som finns, är vi rörande överens om att det var precis en sådan här overall vi letat efter. Nu behöver vi bara en mössa...
Tjaa...inte bara kläder inhandlades - några små hjärtliga saker som bara väntat på att få flytta hem till mig fick naturligtvis också göra det. Dessutom började vi lite smått med julklappar. Kors i taket.
Sa jag att de sålde Villervallakläder i butiken? Till outletpris(!)! Oh, my...

Nej, nu var det film. Stora hjärtat har slutat snarka och grymtar nu något knappt hörbart om att jag är tråkig.

Eira i tidningen

En liten Eira i tidningen (AT, finns att se på avestatidning.com också) idag.

rasande tempo

Plötsligt var det kväll. Dagarna fortsätter i ett rasande tempo. Det känns som om vi knappt hinner kliva upp om dagarna innan det är mörkt igen. Snart är vi i mitten av november och december är snart ett faktum. Andra advent är dopet inplanerat och planeringsfreak som jag är kliar det smått i paniknerverna över allt som inte är klart och allt jag inte kan styra över. Att titta på Eira får mig dock lugn. Det finns inget som är viktigare än henne. All planering och panik känns bara onödigt - så länge hon är hos oss.

Det är första gången, första året på länge. Ja, kanske till och med någonsin som jag känner någon slags magisk längtan efter jul. Jag har alltid avskytt högtider såsom jul och födelesedag, kanske det blir extra tydligt då när det är något som saknas. Förra julen var hemsk. Den första med Troy - utan Troy. I år blir den andra, men samtidigt också Eiras första. Precis som Troysankulan förra julen hängdes i granen ska nu en Eirakula tillverkas och hänga upp. Pirr i magen. Jag ska göra allt jag kan för att Eira ska få den bästa första jul man kan tänka sig (även om hon troligtvis inte kommer att uppleva dagen som något utöver det vanliga detta år).

Idag har vi haft finbesök av Frida och lilla Greta, supermysigt och som vanligt gick tiden alldeles för fort. Flickorna hann dock med att äta, sova och använda sina röstresurser medan mammorna hann med lite fika och snack.

Nu ska jag försöka baxa in pappa N och Lilla liten i duschen, sedan blir det pyjamas och godnatt (nåväl, ätandet brukar pågå till midnatt, så det dröjer några timmar innan godnatt).

änglatofflor

Idag har vi besökt BVC där läkarbesök stod på schemat. Lite nervöst, trots allt. Vilket var obefogat då lilla Eira följer sina kurvor och har alla reflexer man ska och god ledrörlighet i höfterna. Nu för tiden är det en lilla liten som väger 4500 och ståtar med 56 hela cm. BVC-sköterskan frågade om E någonsin är ledsen, eftersom hon inte visat en tendens till tårar på besöken. Och visst kan hon gråta och skrika lilla damen, men allt som oftast är det en nöjd och glad tjej. Innan vi gick fyrade hon av ett av sina helt underbara leenden och fick givetvis stående ovationer.

Vi promenerade till och från BVC och sedan tog vi en tur ned på stan för att hämta ett efterlängtat Lundmyrpaket. Eira, som brukar sova skönt i vagnen låg vaken hela vägen och tittade och tittade. Allt är spännande. Särskilt mamma och filuren som hänger i vagnen. Underbar.

En nyduschad liten Eira, med änglatofflor på fötterna. Änglatofflorna (inhandlade i Thailand) som väntat på små fötter ända sedan augusti 2006 då vi bestämde oss för att vi var redo för barn. En lång resa.

/

Solvända + uppdatering

Tusen tack till alla som hört av sig angående artikeln om Spädbarnsfondens Solvända.
Tyvärr vet jag inte om artikeln finns på nätet, jag har letat men inte hittat. Rättare sagt finns den för de som har inloggningsuppgifter men jag väntar på svar från redaktionen - kanske kan artikeln läggas upp i efterhand och då på den publika sidan.

Ni som följer oss, hjälp oss gärna att sprida budskapet (såsom Martina gjort) och om ni inte redan gjort det, köp en Solvända här.


UPPDATERING
Nu har jag fått svar från journalisten som skrev artikeln och tyvärr har de inte publicerat artikeln på den publika sidan och att publicera artikeln på ett annat forum var tydligen inte tillåtet (besviken).

Viktig artikel

På minnesgudstjänsten i Torsång under Allhelgonahelgen hörde vi för första gången talas om "Solvända" och det grep tag i våra hjärtan.

Såhär står skrivet;

.

.

"I samband med Allhelgonahelgen 2009 går startskottet för Spädbarnsfondens riksomfattande kampanj. Solvända. Då tänds tusentals ljus runt om i hela Sverige, ljus som får symbolisera att hoppet aldrig försvinner. Hoppet om att fler barn ska få se solen gå upp, hoppet om att fler mammor och pappor, systrar och bröder ska slippa sänka ned en liten kista i mörkret. Att de ska slippa leva i sorgen efter en älskad liten son, dotter, syster eller bror.

Kampanjen kommer att synas på olika sätt i media och en omfattande försäljning av kampanjnålar kommer att ske. Dessutom sker bland annat uppvaktningar av politiker och andra beslutsfattare. Kampanjen sker i samarbete med Luleå hockey, ett helt unikt och annorlunda samarbete med ett enda syfte, nämligen att rädda liv.

Intäkterna från solvända går till Spädbarnsfondens forskningsfond för perinatal forskning."

.

Vilket fantastiskt initiativ. Nålar inköptes givetvis på plats och när vi kom hem begav vi oss till den lokala tidningen för att be dem sprida budskapet. Givetvis talades det även en del om Troy och om lillasyster som fanns med i vagnen. Resultatet blev en artikel (om än kort) i fredagens tidning.

Läs mer om Solvända och Spädbarnsfonden. Och stöd kampanjen genom att köpa en kampanjnål.

tillbakablick

Jag tänker tillbaka på förlossningen. Vilken resa. Vi startade på onsdagen. Inget hände, mer än elaka, onda värkar. Inget hände på torsdagen. På fredagen testades en ny metod och en timme innan avslut (ballongen skulle tas ut) lossnade den av sig själv. Vattnet togs. Värkar resten av fredagen, natten, hela lördagen, natten och sedan till slut föddes den vackraste stjärnan äntligen klockan 6.32 på söndag morgon.

-Skrik då lilla älskling.

Jag minns.

Jag minns rädslan för att det inte skulle komma något skrik. Det tog evigheter. N säger att det tog sekunder. Sedan kom skriket och lyckan vällde upp. Lyckan och tröttheten. Allt släppte.

Eira hade 9, 10, 10 i apgarpoäng.

Troy hade 0, 0, 2. Han skrek aldrig.

Eira skrek och det var underbart.

Nu har det gått mer än en månad och minnena från förlossningen kommer och går. Berättelsen finns nedskriven, från början till slut. Allt finns i kroppen och ibland lyser tröttheten igenom. Fortfarande. Men återhämtning pågår. Vår lilla flicka, den lindrande.
Eira betyder lindrande.

Bästa, älskade N. Grattis på fars dag.

fuskfirande

Tiden går så fort. Vi försöker ta vara på varje liten sekund, men det känns som om dygnet har alldeles för få timmar för allt underbart vi vill hinna med. Särskilt på helgerna då hela familjen är samlad.

Idag har jag tagit mig ett par minuter för att fixa lite med scrapbooken som jag började med under graviditeten. Bland annat fyllde jag i namnen på Eiras kompisar från föräldrargruppen som vi träffade i tisdags. Jättespännande var det att få höra allas förlossningsberättelser och att få se alla små minimänniskor. Tre flickor och tre pojkar. Alla har namn som börjar på A eller E.

Idag fuskfirade vi lite på Fars dag hos farmor och farfar eftersom farmor jobbar imorgon. Massa god mat. Har varit (första gången på länge, hmm till och med år) så sugen på vin och fick idag suget stillat av ett underbart alkoholfritt vin. Och ost och kex. Mmm.

Imorgon firar vi pappa N. Andra farsdag. Med barn, med barn. Förra året var allt annorlunda. Tungt och mörkt. Ingen Troy. Ingen Lilla liten i magen. Precis i denna sekund hör jag Eira vakna. Hon har sovit på pappas bröst och som varje kväll vaknar hon vid denna tid för det sista kvällsmålet. Att se hennes lilla kropp på i trygga pappas famn får mig att smälta. Mina underbara människor. Ni är min kärlek.

hipp hipp hurra

Älskade lilla Eira, idag fyller du en månad. En månad fylld av den största kärlek. Du kom med ljuset i vårt liv. Du kom med lyckan. Älskade lilla liten, så efterlängtad. Dagen du kom började vår långa resa och jag är så oerhört lycklig över att få vara din mamma.

Dagarna går så fort. Eira växer och gör framsteg. Det är en framåt tjej som verkar vara tidig med det mesta. Men vi har inte bråttom. Allt har sin tid. Men leendet, fokuseringen med blicken och rullarna gör mig medveten om tidens framfart. Idag har vi planerat dop. Vi har en fantastisk präst. Jag trodde aldrig att vi skulle komma hit och att planera något glädjefullt är lite ovant. Det har funnits så mycket sorg i vårt liv. Glädjen är vacker. Storebror ska vara med på ett hörn. Det känns fint. Hela familjen samlad. Till slut.

ny storlek

Många ljus brann hos Troy i helgen.

I fredags var vi på bvcbesök. Lilla liten har nu passerat 4kilosgränsen och är lång och ståtlig på 54,3 cm. De allra minsta kläderna (kläder inhandlade i London av farmor med stl upp till 3,5 kg) är lite tighta och trots att det känns lite i hjärtat blir de nog undanlagda efter tvätten. Lilla liten växer.

Imorgon ska vi på vår första träff med föräldrargruppen, efter bebisarnas födelse. Det ska bli så spännande att få se alla små knyten, som ju alla är minst en månad äldre än Eira - eftersom hon dröjde så...

Finaste älskling i helgstassen.

Tidigare ikväll när pappa N och Eira duschat och precis skulle till att byta om till pyjamas hörde jag N inifrån skötbordet;

-Älskling, har du varit här inne och satt igång speldosan?

Det hade jag inte, eftersom jag var i full färd med att skriva det tidigare inlägget.
Kanske var det storebror som ville ge sig till känna. Hoppas. Önskar. Tror.

fyra veckor

Alla ljus tända för saknade små barn.


Helgen då Eira fyller sina första fyra veckor är snart till ända. Jag har svårt att förstå att det har gått fyra veckor. Det känns så nära. Vi vaknar varje morgon med den största tacksamhet över älskade lillasyster - att just Du kom till oss.

I helgen har vi haft besök av min fina faster N och underbara lilla kusin. Myspys. Och vi fick massor av fina och användbara presenter.

Förmiddagarna har en tendens att bara rusa förbi. Eira har sina långa vakenperioder då, samtidigt som de längsta amningsperioderna. Kanske är det därför tiden rusar. På eftermiddagen sover hon oftast flera timmar i sträck och idag tillbringades de på minnesgudstjänst i Torsång och spädbarnsfondens regi. Vi tände ljus för våra fina saknade barn. Saknaden är så påtaglig. Ont. Det gör ont. Lilla Eira satt mot pappas bröst. Tryggt.
Mysigt att träffa alla fina från änglagruppen.

Såhär på kvällen ammas det också ihärdigt. Lilla liten älskar att ligga och mysa & tutta. Somnar emellanåt mage mot mage. Snart blir det sängen. En ny vecka väntar.