Jag är livrädd. Så rädd för att vakna och se en liten kropp som inte andas. Hur mycket jag än försöker, så övervinner jag inte rädslan.
Att hålla Troys, lilla livlösa kropp har satt spår. Fysiska spår och min kropp minns det allt för väl.
Till och från liksom översvämmas jag av kärlek till den lilla som nu finns hos oss. Jag pussar hennes mjuka kinder och luktar mjukt i hennes nacke.
Precis som jag gjorde med Troy.
Men Eira tittar tillbaka.
Hon gapar när jag pussar på hennes lilla mun och hon ler stort med hela ansiktet när jag sniffar henne i halsgropen. När hon blir ledsen spänner hon hela kroppen och färgar hela ansiktet rött. Jag älskar varje liten rörelse hon gör.
Jag är så rädd för att hon en dag inte ska röra sig mer.
Jag kan inte rå för det.
.
En arg Eira (som inte tycker att mamma får fram maten fort nog)
och en trött men lycklig mamma.
5 kommentarer:
Underbar födelse annons,JÄTTEFIN!
Följer din blogg med jämna mellanrum,det är så härligt att titta in.Man blir glad i hela hjärtat..
Din rädsla förstår jag...det spelar ingen roll att hjärnan "talar" på ett vis,när hela hjärtat och kroppen minns....
Det är bara så det är.Man slungas mellan SKRÄCK och TACKSAMHET.Ytterligheter.
Ena stunden är man såå TACKSAM över det man har,för i nästa stund vara övertygad om att man snart förlorar det...
Tiden,min vän är det enda som kommer hjälpa dej.Kärleken.
Om några år kanske skräcken släpper greppet om dej,mattas ner något.
Har man en gång förlorat,så finns det inget logiskt tänkande...man VET att det KAN hända...det som bara händer andra...!!!
Samtidigt måste du också se vilken livskvalite du har mot många andra,idag KAN du fånga dagen,känna tacksamhet över det som många bara tar för givet..
Idag VET du vad som är viktigt i livet.
Underbar liten gullgumma ni skapat,lila fin som sin storebror.
En nyfiken fråga...din man är han släkt med Jonas Pousette?? (Candras fd. sambo)??
Såg ju att han hade samma efternamn!!
Kram från Ingela
Underbart kort. Precis samma reaktion som Gustav :-D Han är en kille med dåligt tålamod. Snabbt ska det gå.
Känner precis som du, rädslan är så stor. Känner förresten igen mig i så mycket du skriver, kanske för att vi följts åt så länge och så lika.
Glad att ni finns! Kram!
Härligt kort!
Det är jobbigt den första tiden, då oron aldrig riktigt ger sig iväg. Och för er kan jag förstå att rädslan känns befogad. Men tids nog kommer du att känna dig lugnare, vet jag. För Eira är hos er, för att stanna. :)
Kramar.
Jag förstår precis vad du menar. Jag är oxå livrädd. Ibland när hon sover riktigt gott så ser hon nästan (ryser i hela kroppen) död ut, fast petar man då lite försiktigt på henne så grymtar hon till och mitt hjärta börjar återigen att slå. På nätterna kan jag vakna alldeles svettig med ett ryck och få för mig att hon inte andas längre. Våra älskade små hjärtan. Kram på dig.
En arg liten goding!! Det är faktiskt ganska kul med lite arga och ledsna kort åxå. Dom tycker faktiskt det är jätte roligt att titta på dom korten sen, för det mesta så ler ju alla barn på kort.
Kramar Bodin
Skicka en kommentar