prickig korv

Som en prickig korv känner jag mig nu. Några elaka, mycket kliande, eksemliknande utslag har intagit plats runt om på min kropp. Många, många på magen, handleder, bröst och hals. Jag håller på att bli galen på kliandet. Besök hos BM imorse för fasteprover. Jag tror dock inte att det är något med vare sig lever eller galla - men det är ju bra att det kontrolleras. Säkerligen är det allergi av något slag, som jag ju relativt ofta råkar ut för. Det enda som brukar hjälpa då är kortisonbehandling, något som ju inte är aktuellt nu. Jag hoppas att detta är något som är snabbt övergående när väl bebis hittat ut - vilket jag idag, som alla andra dagar, hoppas ska inträffa SNART.

Älskling är i skolan och pluggar, tenta imorgon. Jag känner mig ensam. Önskar att jag hade kraft och ork att hitta på något, men jag är så trött, så trött. Molande mensvärk som lite extra grädde på klagandet - och pessimistisk som jag är tror jag inte att det kommer leda någonstans.

Det kanske blir en bättre dag imorgon - beräknad födelse. Älskade lilla liten - KOM!

när kommer du?

För fyra veckor sedan talades det i silverbilen;

- Tänk, nu kanske det var sista gången vi åkte härifrån utan bebis.

Nu idag har ytterligare fyra besök lagts till handlingarna och än har vi bebis i magen. Det måste vara ett himla trevligt klimat där inne. Lilla älskade vän, när kommer du?

uppfinning

lånad från adlibris

För att fördriva tid har jag de senaste månaderna lyssnat på en mängd olika ljudböcker (jag älskar att läsa, men ljudböcker är bra eftersom det samtidigt går att göra annat...om man vill).

De senaste dagarna har jag hittat en hel skattkista med böcker. Jag visste nämligen inte att man kan låna (streamad ljudbok) från biblioteket via nätet. Vilken uppfinning! Och alldeles lagligt och gratis.

Den senaste i raden (som också snart är slut) är Tre sekunder av Roslund & Hellström.

Och ja, denna dag har gått minst lika långsamt som de tidigare i veckan. Jag småpysslar lite, drömmer och längtar.

opåverkad

Har egentligen ingen ork att skriva, men uppdaterar med att vi inte är kvar i Falun. Tappen är "opåverkad" och jag kände mig idag inte motiverad till att bestämma varken snitt eller inläggning. Vi räknar timmar och försöker stå ut över helgen.

Lilla älskade liten, vi längtar så mycket efter dig.

pustande

...väntarochkännerochhoppasochväntarochvilarochpustarochväntarochtrorochönskar... .
.

Imorgon är det tappkontroll och ett sista TUL. Jag är så oerhört stolt över mig själv som vågat och klarat att behålla lugnet så här länge och jag vill verkligen lite till. Vi får se.

själar säger aldrig farväl

Bilden är lånad från Kreativ insikt

.

.

Den här fina magneten fick jag av Karin en tid efter Troys död. Tillsammans med det största stöd en människa som finns många många mil bort kan ge. Jag är evigt tacksam. Själar säger aldrig farväl har betytt mycket för mig. Det påminner mig om att själar som en gång mötts aldrig är långt ifrån varandra. Utan dessa ord hade sorgen varit så oändligt mycket tyngre att bära.

.

.

Mitt barn, du är alltid nära.

håller mig upprätt

Än en gång, TACK för alla fina kommentarer som hjälper mig hålla mig upprätt under resans gång och för att ni väljer att följa vår resa.

Ni är så fina!

.

.

PS/ Det blir nog ingen bebis idag heller. Inga känningar iallafall. Har dock vad som skulle kunna vara något irriterande med en muskel i ryggen. Det gör ont att stå, sitta och ligga. Jobbigt läge.

I magen sparkar Lilla liten på och verkar trivas alldeles förträffligt.

på resande fot

Vi är på resande fot.

Vi klev på, en höstig dag för två år sedan. Fulla av förväntan. Vi passerade mål efter mål, så säkra på att nå fram.

Det är så det brukar vara.

Vid resans slut tas steget ut och målet är nått.

Det brukar vara så.

Vi missade avstigningen, eller var det kanske så att vi aldrig kom fram. Vi blev avkastade. I farten. Trasades mot klippiga stenar och föll ned i djupa dalar, medan världen fortsatte snurra. Det tog lång tid innan vi tog oss upp. En lång väg tillbaka. Framåt. Med tungt bagage.

Målinriktade, sköra. Två små, stora människor på ny resa. Modigt. Farligt. Hoppfullt.

Hårt hållande varandra har vi rest. Den långa resan. Mot det högt önskade.

Med en alldeles för liten pojke vakandes.

Ingen fara mamma och pappa. Ingen fara.

Kanske har vi missat mycket på vägen. Det blir lätt så när verkligheten är skrämmande, trots att bättre vetande är att hålla ögonen öppna. Att njuta av varje sekund. Det blir lätt så att små saker blir stora. Att stora saker blir små. Livsperspektivet förändras. På en sekund.

Resan närmar sig sitt slut. Vi trampar otåligt. Sådär som är vanligt när man är på väg mot något nytt. Lyssnar uppmärksamt efter tecken på att det är dags att packa ihop. Packa av. Denna gång måste avstigningen få göras med säkerhet. Inga klippiga stenar. Inga oförväntade vändningar. Vi måste få kliva av i lugn och ro.

För där på perrongen väntar nästa resa och vi önskar så gärna få följa med.

Lilla liten i magen, v.38+4.

På väg mot en ny tid.

vi är redo

Näe, det har inte kommit någon bebis än. Vi väntar och väntar.

I dagarna är det jobbiga datum. 19-20, de värsta dagarna i månaden som vanligt. Det liksom knakar i verkligheten. Spökar i hörnen. Undrar om det alltid kommer att vara så.

Dessutom är det idag 38+3, alltså den dagen i graviditeten med Troy som jag för sista gången kände hans sparkar. Lilla liten kanske känner detta på sig och har rört sig flitigt på morgonen. Imorgon är det följdaktligen 38+4 och det var den dagen som Troy föddes sjuk. Vi har bokat en tid hos BM så att jag ska få höra hjärtat. Jag litar inte riktigt på mig själv.

Kanske är det så att Lilla liten väntar lite med att komma, just för att vi ska passera dessa jobbiga dagar. Det är viktigt att vi har kraft, när det är dags. De ondaste förvärkarna från förra veckan är inte riktigt lika onda nu, vilket gör mig lite besviken. Men jag hoppas att de kommer igen när Lilla liten är redo. Vi är redo. När som helst.

magen sjunker

Idag har jag haft ännu en supermysig fikadate med en av de finaste människorna jag fått möjligheten att lära känna. Utan Troy hade kanske våra vägar inte korsats och jag är så tacksam över att jag får ha fina M i min närhet!

BM-besök. Bebis är fullgången och magen har sjunkit. Dock behöver ju inte det ha något som helst med att förlossningen skulle vara på gång att göra. Men hopp finns. Sf-måttet står still, vilket säkerligen har med magens sjunkning att göra. Vi ligger ändå bra till på kurvan, både SF och tillväxtultraljudet, som gjordes igår. Bebis beräknas väga ca 3300g.

På eftermiddagen kände jag att jag hade ett enormt shoppingbehov och eftersom jag redan i tanken hade tänkt ut allt jag skulle köpa, så var det bara att hämta upp prylarna. Att det sedan inte blev ett dugg som jag tänkt mig när jag väl kom hem, kändes mindre roligt. Imorgon blir det att göra resan baklänges - alltså retur. Ska det vara så svårt att hitta vita romantiska krukor?!

Rökande kärring med hes röst

Onsdagen den 16/9, klockan 15.40. Pip.
Vi var på väg upp för den långa trappen till parkeringshuset efter ett besök på Spec.mvc. Vi stannade till eftersom några tunga sammandragningar inte ville ge med sig.

Rökande kärring närmar sig.
Rökande kärring stannar en halv meter ifrån oss på trappavsatsen.

Rökande kärring med hes röst - Du kanske skulle behöva dricka lite ricinolja.
Jag - Va?
Rökande kärring med hes röst - Ja, det verkar som om du skulle behöva klämma ut den där.
Jag - Ja och det verkar som om du skulle behöva gå här ifrån. Du röker på mig.

Rökande kärring med hes röst avlägsnar sig med stirrande ögon, mumlandes något säkerligen ännu mer opassande.

Jag morrar för allt jag är värd. Fan. Några sekunder senare ploppar det upp 100 stycken bättre svar på tal. Om jag hade kunnat hade jag sprungit efter henne och stångat henne med magen (sådär som den där pappan i Jalla Jalla, eller kanske inte - stackars lilla liten)


På tal om opassande kommentarer till gravida.

bio

Har precis bokat biljetter till Flickan som lekte med elden, på söndag.
Iiih, det kittlas i magen bara av att tänka på att vi faktiskt kanske inte ens kan gå på bio då.

i varje andetag

Snart kan även denna dag läggas till handlingarna. En dag som läggs lite extra på minnet. Hade en mycket trevlig f.m/e.m med en tjej jag inte träffat på evigheter, men som nu väntar liten och precis som oss bara har några veckor kvar. Det finns så mycket att prata om och jag ser fram emot hösten med långa promenader (hoppas) i trevligt sällskap.

Bjudna på mat blev vi av svärföräldrarna när N kommit hem för dagen och vips så sitter jag nu här och funderar på att gå och lägga mig. Ju fortare denna dag tar slut, desto fortare nalkas nästa - vilket onekligen innebär tid närmre lilla liten. Kärlek.

Vi pratar mycket, lilla liten och jag. Eller kanske är det mest jag som pratar. Jag talar om att vi väntar och längtar och att det snart är dags att komma ut till oss. Lilla liten buffar och puttas. Kanske som ett tecken på medhållning. Kanske inte. Det värker lite i mig att inte veta. Både av spänning och av oerhörd rädsla.

Troy finns med mig i varje andetag. Samtidigt som jag känner den växande kärleken för liten i magen känner jag kärleken för den son som inte fick stanna. Orättvisa värld. Men den lille pojken förde så mycket med sig. Så mycket han gav.

sista bilden med Troy i magen, v. 37+6

liten trollboll, 3DUL v.28

skrämmande spännande

Det vände. Helt plötsligt blev det lite lugnare. Lite ljusare. Jag tar vara på den tid det varar. Samlar kraft.

Förkylningen var av dunderkaliber, men snabbt övergående. Förutom lite tät näsa är jag så när som återställd. Helgen passerade lite för fort som vanligt. N är tillbaka i skolan. Jag försöker att ha något att se fram emot varje dag - utan att det går till överdrift. Dagarna går så långsamt, så långsamt.

Ute bland folk känner jag mig som apan i bur. Människor tror att deras blickar inte syns, men det gör det mer än väl. "Stackar'n, hon ser ut att spricka när som helst." Det är inte diskret. Man skulle väl kanske kunna tycka att jag vant mig vid dessa blickar, viskande, pekande och allt för ofta kommentarer i samma stil "Men guuuud, nu måste du ju ha gått över.", särskilt eftersom jag fått höra det ända sedan vecka 20. Men nej, jag vänjer mig inte. Vad är det egentligen som får folk att tro att det är fritt fram att glo och kommentera gravida hur som helst? Hormonmonster eller inte, min mage är min borg - där i finns det finaste i världen.

Vi närmar oss vecka 38, skrämmande spännande. Men bebis är fullgången och vi har plan B.

gungande nätter

Nope, ingen sömn natten som var heller. Istället satt jag uppe i gungstolen och filosoferade. Lilla liten gungade i takt. Jag försöker att känna tillit. Tillit till min kropp och till mina sinnen. Jag känner bebis röra sig. Det är inte längre en dag i taget. Det är minut för minut.

TENS

Fortsatt förkylt läge även idag. Verkar ändå vara en hyfsat lindrig variant, så jag hoppas på en vändning snart.

Bebis verkar ha något fuffens för sig där inne och verkar inte ha en lugn stund. Vilket inte heller mamma då har. Natten tillbringades i vaket tillstånd (sammanlagt ca 3 timmars sömn) där lilla liten tumlade runt för fullt - ovetandes (?) om mitt ojande. Molande ihållande mensvärk har hållt i sig och kommer till och från fortfarande. Vi har varit och hämtat TENS-apparaten och ska se till att vi har koll på alla funktioner. Annars? Vi väntar och väntar.

så många tårar

En riktigt usel dag igår. Så många tårar. Jag vaknade inatt av att jag grät. Hela jag känns som upp och ned - med hormonerna rusande.

N är bättre i förkylningen, men här sitter nu jag istället och låter som en karl. Hade väl hoppats på (och till och med nästan förväntat mig) att få vara frisk så här på slutet. Skyhögt blodtryck hos BM igår - vilket väl inte är så konstigt när man storgråter.

Liten morfar är dessutom sjuk. Mycket sjuk. Det är tungt. Jag skulle så gärna vilja finnas där, men på grund av infektionsrisken måste jag hålla mig långt bort. Väntan. Oro. Många tankar.

Det fanns ingen extra ork för detta.

Jag känner mig rädd. Vill inte vara rädd. Vill vara stark och förberedd.

bättre dag imorgon

Det är tungt och jag är trött.
Hoppas på en bättre dag imorgon.

katastroftankar

Vissa dagar ligger katastrofen och lurar bakom hörnet. Då blir verkligheten något annat än vad den egentligen är. Trots att jag vet. Jag vill bara få hem dig lilla liten. Levande. Jag vill bara hålla. Aldrig släppa.

N har varit hemma från skolan, med förkylning. Sedan några dagar har jag också ont i halsen. Jag hoppas att det stannar där. Det finns nog med saker att oroa sig för.

oönskad

Jag ser på N och vet att han kommer att bli världens bästa pappa. Jag ser hans längtan. Jag ser hans kärlek. Det lyser.


Jag vet att jag kommer att göra allt för att ge mitt barn den grundtrygghet jag själv saknar. Jag vet att det kommer att krävas mer av mig som förälder, men det finns inget i världen som skulle kunna stoppa mig. Min kärlek är oändlig. Kärleken jag känner för det barn som inte än är fött är så stark att jag ibland själv blir rädd. Jag tänker på vad jag har att förlora. Allt. Jag tänker på vad jag har att vinna. Ännu mer.

Jag har haft en lång tid i ensamhet för självreflektion. Att finna mig själv. I djupet. Avsaknaden av grundtrygghet är vad som ställt till det mest för mig. Jag känner mig lite sorgsen. Men det gör mig samtidigt så fast besluten över hur mitt framtida liv ska se ut att jag sakta men säkert har byggt upp en ny grund. Grunden för min familj.

Jag blev till genom ett misstag. En ödesdiger natt som startade upp en lång och förnekelsefull resa. Jag var oönskad. Graviditeten med mig måste ha varit hemsk. För alla runt omkring. Jag undrar vad mamma innerst inne kände - vad hon inte sa. Vad var det som gjorde att hon ändå valde att tro på mitt liv?


Jag är uppvuxen utan föräldrar. Många, alldeles för många svek. Jag är uppvuxen med fraser som inte lämpar sig för växande små öron. Öron som bär med sig ord hela livet. Som speglar. Som river. Fega vuxna människor som aldrig tagit ansvar. Som ansett att ansvaret en dag skulle komma att ligga på barnet. Det oönskade barnet. Ja, jag är arg. Med all rätt. Jag kan välja att tycka synd om mig sjäv eller att använda ilskan och styrkan på ett kreativt sätt. Jag väljer det sistnämna. Jag reflekterar över mitt liv och har sedan länge bestämt mig för vilken väg jag ska vandra. Styrkan är min styrka.

Idag ser jag tillbaka och det är med kärlek jag väljer ut vilka som ska få finnas i min närhet. Det finns de som inte gjort sig förtjänta av det. Ibland får jag dåligt samvete. Vad har jag för rätt att döma? Men vad hade de för rätt att stjäla min barndom, min trygghet? Vad hade de för rätt att lägga grund för mitt liv som de ändå bara förkastat? Därför väljer jag. Med omsorg. För min skull. För min familjs skull.



Det finns människor som trott, som lyft, som sett, som orkat. Som krigat. För ett oönskat barn.

Mormor. Vad vore jag annars? Var vore jag annars? Hur vore jag annars?
Mina älskade svärföräldrar. Som utan tvivel gav mig en chans att leva i en familj. Utan tvivel. De största av förebilder.
Men framför alla,
Niclas. Kärleken till dig är större än allt. Ditt hjärta är det varmaste av alla. Du är min hjälte. Pappan till mina barn. Du räddade mitt liv. Och du stannade kvar, trots allt. Du gav inte upp. Du ger aldrig upp. Jag älskar dig.

är du redo?

Lilla liten i magen v.36+3

Oj, oj, oj så vi längtar efter dig. Idag har dina rörelser varit så kraftiga att vi på allvar funderar på om du letar alternativa vägar ut. Hoppas det är ett tecken på att du snart är redo.

Om en vecka och några dagar räknas du som fullgången (38+0).

Viktig artikel

Nej, egentligen skulle jag inte hamna här. Men så läste jag denna artikel där fina, starka Anneli berättar om sorgen efter lille prinsen Linus som dog i magen. Så otroligt viktigt! Att våga prata om. Barnen som finns, som aldrig får glömmas.


Här är artikeln & Här är länken "Till minne av Linus"


I artikeln finns några tips för anhöriga och de runt omkring. Jag tycker det är så väl och bra beskrivet att jag gärna framhäver dem här.

• "Skippa klyschor som "tiden läker alla sår" eller "ni kan få fler barn". Det är ingen tröst utan förminskar bara sorgen.
  


• Våga fråga om barnet och sorgen. Det är fint att få frågor som bekräftar barnet och dennes existens.
  


• Fortsätt att hör av dig. Det går inte att passa över bollen med orden "hör av dig när du orkar", för i sorg orkar man inte.
  


• Kom ihåg viktiga datum som till exempel födelsedag, det är omtanke som värmer.
  


• Låt så många nära anhöriga som kan träffa barnet, det är svårt att sörja någon man aldrig träffat".

kraftfull dag

Känner mig effektiv idag. Jag vaknade med lite mer kraft än vanligt och har därmed lyckats med bedriften att tvätta i tvättstugan (låter kanske inte avancerat - men med onda fogar och stor mage är det nog så krångligt att bära tvätt i hundraelva trappsteg). Dessutom har det städats och fejats. Mitt på dagen bar det även av till BM, vilket var ett skönt avbrott. Magen hade, som väntat, ökat en hel del centimetrar - följer dock kurvan finemang. Vikten står och gungar på ca +12 kg - helt ok.


Det är tomt här hemma när N är i skolan hela dagarna och jag känner en aning pirrande i magen nu när han snart är hemma och är min i två dagar.

Dagen avslutas på bästa sätt på resturang med finaste, bästa svärföräldrarna.

cirkuskonster

Troy kan cirkuskonster

Lilla liten kan också cirkuskonster

Båda barnen har blivit "tokiga" om något ställts på magen, vilket naturligtvis förevigats på bild (dock något dålig kvalitet).

Små, små människor med så mycket styrka.

Hmm... när jag sitter fäktar bebis ned på mina lår.
Stor mage?
Skulle tro det.

ny kontroll

Så kan då dagen 35+6 snart läggas till handlingarna. Tänk så viktig tideräkningen är ändå. I sorgen efter Troy har det varit en hjälp att räkna timmar, dagar, veckor och månader. Vid passerandet av årsdagen försvann det yttersta behovet. Ett år är lång tid - det är ett konstaterande. Kanske blev det då ännu viktigare att räkna ned månader, veckor, dagar, timmar till den dag då vi äntligen får hålla vår lilla liten. Sorg och lycka hand i hand.


Idag har vi återigen varit i Falun för kontroll. Egentligen var det inte riktigt dags för ännu en viktuppskattning, men drJW gjorde en ändå och bebis växer på sig - dock väldigt svårt att veta exakt eftersom det svänger väldigt vecka till vecka. Det optimala är kontroll med två veckors mellanrum. Vi vet dock att vi nog med stor säkerhet passerat 3kg-sträcket. Älskade älskade lilla liten. Undersökning av det onda revbenet och ja, det verkar med största sannolikhet vara orsakat av en liten människas starka fossingar.

Den stora anledningen till dagens besök var den fruktade förlossningsplaneringen. Så här i efterhand känns det ändå bra. Det måste bara gå bra. Vad som blev bestämt håller vi nog lite för oss själva, ett tag till. Helst önskar vi att bebis vill komma ut själv, men blir det långdraget har vi en plan B - skönt.


Förresten - det börjar dyka upp fler och fler "lilla liten". Spännande.

...små, små saker tyder på en ny tid...

gungstolen står redo

byrån är laddad med små, små kläder

present från farmor, passar bra i djungelrummet

andningslarm för lugnare nätter

lycka med levande barn

""Men GUUUD va kul,,,, ni måste ju vara så glada nu när ni har en av varje,,,"

Jag tänker inte tala om varifrån citatet är taget, men det handlar om en kommentar angående en familj som utökats med ett litet barn - en pojke. I familjen fanns en liten flicka sedan tidigare.

Jag undrar i mitt stilla inre hur personen med kommentaren tänkte. Borde man vara extra glad om man får två barn med olika kön? Kommentaren får mig att känna det som om att det inte hade varit lika roligt om bebisen varit en flicka.
Hade det då bara varit värt ett grattis?

Jag kan inte låta bli att fundera kring hur det kommer att bli för oss. Kanske faller vi utanför ramarna även här - då vi ju inte har en levande pojk hemma hos oss.
Vi vet ju att han, i vissa ögon, inte riktigt räknas.

Hur kul kommer det vara för oss, om vi får en flicka - ska vi då vara glada att vi har en av varje?
Eller räknas det bara om barnen lever?

Eller om lilla liten är en pojke - är det mindre roligt för oss då eftersom vi redan har en pojk - eller kanske extra kul eftersom vi då får "den pojken vi aldrig fick" (jodå, tro mig, den kommentaren har förekommit)?

Jag kan inte låta bli att fundera.
Varför kan det inte bara vara lycka nog att få ett levande barn?