N är bättre i förkylningen, men här sitter nu jag istället och låter som en karl. Hade väl hoppats på (och till och med nästan förväntat mig) att få vara frisk så här på slutet. Skyhögt blodtryck hos BM igår - vilket väl inte är så konstigt när man storgråter.
Liten morfar är dessutom sjuk. Mycket sjuk. Det är tungt. Jag skulle så gärna vilja finnas där, men på grund av infektionsrisken måste jag hålla mig långt bort. Väntan. Oro. Många tankar.
Det fanns ingen extra ork för detta.
Jag känner mig rädd. Vill inte vara rädd. Vill vara stark och förberedd.
3 kommentarer:
Lilla Söta Sandra. Tittar in till dej lite då och då. Väntar med spänning,och önskar er allt gott.
Vill också säga att du är en av de absolut finaste människorna jag råkat på här i blogg världen..
Dina nära och kära ska vara såå tacksamma,såna som du växer inte på trän!!
Jag vet genom din blogg också att du har fina människor runt dej..även om det inte alltid har vait så.
Jag förstår din rädsla,och jag önskar så att den släpper med tiden.Det kommer den att göra..
Snart är "Liten" här och du kan andas ut.Storebror kommer titta ner och glädjas tillsammans med er alla.
Allt gott till dej du jättefina och otroligt ovanligt kloka lilla tej.
klart du är orolig hjärtat. men vi finns där och tänker på er extra mkt nu när det närmar sig!
vet nog ingen starkare än dej!
snart är bebis här, och fasen va ja längtar =))
många kramar
Att vara rädd Sandra är inte gämställt med att vara svag. ATt du faktiskt vågar berätta om dina rädslor och tala om att du gråter och är ledsen tyder snarare på en inre trygghet och styrka.
Tänker på dig!
Kram karin
Skicka en kommentar