huvud ned?

Vi har, för några dagar sedan, passerat 31 fullgångna veckor. Igår hos BM visade det sig att bebis för tillfället hade vänt sig med huvudet nedåt (något jag faktiskt misstänkt, då magen på morgonen reste sig upp som en strut och något tassande kunde skönjas längs hela sidan). Jag litar dock inte allt för mycket på att lilla liten ens ligger kvar där nu. Eftermiddagen och kvällen igår tillbringades med de kraftigaste sammandragningarna hittills. Nej, lilla liten har nog långt ifrån bestämt sig för vilken position som är bäst. Hjärtljuden var lättlokaliserade till 144/minut och sf-måttet 31 cm. Vikten fortfarande still, nu alltså +10kg sedan plusset.


Älskling ligger och snarkar på soffan, nyligen hemkommen efter långpass på jobbet. Själv har jag sytt ytterligare två uppsättningar av påslakan och örngott och ryggen mer eller mindre kräver att jag lutar omkull mig. Det är underbart att kunna vila när helst jag vill det.

Take Care

snoppkudde

Juli måste vara den längsta månaden någonsin. Det känns som om det aldrig vill ta slut. N har börjat jobba igen och det blir mycket ensamtid för mig och lilla liten. Skönt med vila, men två månader till av detta kommer bli långtråkigt.

Gårdagskvällen/natten tillbringade jag vid min nya bästis symaskinen. Det är aningen klumpigt med en stor mage i vägen och fogarna protesterade en hel del, men med lite pausvila lyckades jag få färdigt ett nytt fint överdrag till amningskudden (som för tillfället fungerar som "snoppkudde" - Ns beteckning på kudden då den har sin plats med stöd mellan mina knän och under magen) samt påslakan och örngott till vagnen. Det blev en hel del tyg över och dagen/kvällens projekt är att få till detsamma till spjälsängen.

Om en timme ska vi dock på BM besök och kanske ska vi försöka få till en storhandling. Något vi inte lyckats få till med sedan vi kom hem från semestern. Det ekar tomt i kyl och frys.

Take Care

Jag har lite beslutsångest...

barnvagnarna har flyttat in

Fler och fler saker tyder på att vår familj ska utökas. Här och var finns spår efter någon som ännu bara satt sina små fotavtryck i våra hjärtan. Älskade Lilla liten. Idag hämtade vi hem vagnen. Ett stort steg. På semestern inhandlades även en sulky som passar till babyskyddet, så det lilla rummet ser numer ut som en barnvagnsparkering. Det inger hopp.

Några fler inhandlingar på Barnens hus i Borlänge blir det dock inte. Surare personal får man leta efter. Med det sagt ska jag inte dra alla över en kam. Men under de besök vi gjort där har vi mest känt oss i vägen och besvärliga (men nog ska man väl kunna få protestera mot att man fått fel vagn utan högljudda suckar och servicekänsla verkar helt saknas hos en del av personalen som helt enkelt genom sin uppsyn verkar avsky allt och alla - särskilt gravida).

På förmiddagen besöktes även specialistmödravården. Lilla liten mättes och verkar, enligt dr A-K må alldeles utmärkt. Bebis följer sin kurva och ligger fortfarande ca 7% över medelkurvan. Bebis har (som misstänkt) placerat sig med rumpan nedåt, men har ännu några veckor på sig att vända sig till rätta. Vi kommer nu gå på mycket tätare kontroller, har tid redan nästa vecka, där det även kontrolleras fetalt hemoglobin. Min vikt har dock avstannat, men svullnaden har lagt läger i fötter och händer.

Efter lunch hade vi även til hos auroraBM I. Jag har svårt att våga tänka på förlossningen. För mig känns det omöjligt att gå över vecka 38, men mitt förstånd säger att det ju inte är säkert att bebis är redo då. Jag förstår mer och mer farorna med igångsättning, även om det är det som i mitt mindre klokare förstånd känns som det bästa.

Nu väntar lite mat och sedan fötterna i högläge.

bokstäver

Försöker mig på några rader trots den svullnad som intagit mina stackars fingrar. Nyss hemkommen från en kortare shoppingrunda, så jag har inget att skylla på. Fötterna ger ifrån sig samma protest som händerna. Känner mig dock nöjd med shoppingen där jag först och främst fick ett nytt N till mitt "Saboarmband", vilket jag lyckades fastna med precis innan vi for på semester och som gjorde mig hysteriskt ledsen. Unnade mig också en ny berlock, ett T. Inom några månader kommer ännu en bokstav att göra sällskap. Kanske ett L?

Köket är klart. Så gott som. N har slitit som ett djur, tillsammans med morbror min, de senaste dagarna och förutom en del elektriska göromål samt listning är det nu användbart. Hormonstinn som jag är får jag tårar i ögonen varje gång jag entrar köket, det är så fint. Kanske jag bjuder er på ett foto vid ett senare tillfälle.

Nu bär det av på bio. Älskade har övertalat mig att se HP och dessutom får vi sällskap av fina C. Det blir en bra kväll.

Tankar till ängeln V, som idag fyller 2 år.

orken

Orken tog liksom slut. Jag har letat och letat men kommer hela tiden fram till att jag nog behöver vara orkeslös ett tag för att orka. Konstigt? Egentligen inte. Jag tycks gå på reservkrafter hela tiden. Aldrig får jag en chans att fylla på. Det är nu drygt två månader kvar till Lilla liten (hoppas) kommer till oss och tiden fram till dess ska bli min tid. Min och Niclas.

Vad var det då som hände?
Vi åkte på semester för två veckor sedan. En underbar semestertripp med slutdestination Köpenhamn. Ett delmål på vägen var några dagar i Skanör hos morbror. Resan söderut gick bra. Inga större komplikationer. Ett underbart sommarväder väntade på oss i Skåne. Skanör är ett paradis. Samtidigt fick vi chans att umgås med släkten, som ju inte blir så ofta annars. Köpenhamnstrippen var också fin. En annorlunda miljö, men med alldeles för mycket sol och promenader. Efter ytterligare besök i Skanör begav vi oss hemåt och resan blev längre än vad vi beräknat - ca 15 timmar. Morgonen efter vägde jag mig och hade gått upp drygt 6 kg på en vecka. Efter besök hos BM stod inläggning som ett faktum.

Svullnaden står sig och jag antar att det, precis som i förra graviditeten, bara kommer öka. Lilla liten verkar det dock inte gå någon nöd på. Det finns gott om plats att snurra runt på och det är precis som om h*n passar på - det kommer snart bli trångt.

I Falun hade vi i samband med inläggningen ett planerat besök hos Aurorabarnmorskan I. Hon fick mig att se ur andra perspektiv. Vi kom fram till att det verkligen är på tiden att jag börjar fundera på förlossningen. Det är nära. Det knyter sig i magen.

1 år av saknad

Regnet föll mot rutan imorse, precis som det gjorde för ett år sedan. Det är som att alla högre makter protesterar mot det faktum att du inte finns här med oss. Vi saknar dig, natt som dag älskade lille pojk. Döden övervinner inte oss, det krävs mer för att hålla älskande själar isär. Men det gör ont att inte ha dig mot mitt bröst. Det gör så förbannat ont att inte få pussa dina mjuka kinder. 1 år av den största outhärdliga saknaden.




Övrigt
Vi är utskrivna efter konstaterande att det nog trots allt inte rörde sig om havandeskapsförgiftning utan överansträngning och värme. Idag togs prover (fetal hemoglobin för att utesluta fosterblod i mitt blod) samt flödesmätningar och allt är bra med Lilla liten. Inte heller denna gång lämnar vi Falun med bebis i babyskydd. Men vi är trots det tvåbarnsföräldrar. Underbara Troy och efterlängtade Lilla liten. Så skört, så mycket kärlek.

Troy 1 år

Älskade älskade Troy.

Idag är din födelsedag. Din första.

19 juli 2008.

Ett år har passerat.

Mitt hjärta värker över att du inte är med oss, det är så orättvist!

Kanske är det kalas för dig idag i himlen, alla himlens änglar firar lille Trollboll.

Idag gör det för ont för att tänka på allt som inte blev.

Allt är så påtagligt.

Tårarna rinner över den glädje vi känner över att ha fått och fortfarande får vara med om dig.

Men också över den saknad som tycks smula sönder oss, bit för bit.

.

.

Älskade lilla pojken min. Finaste älskade.

Grattis på din födelsedag.

Mamma älskar dig!

.

.

Övrigt

Har för tillfället permission från sjukhuset där jag är inlagd för övervakning av eventuell havandeskapsförgiftning. Läget är dock stabilt och hoppas på att bli utskriven inom de närmsta dagarna. Det är dock jobbigt att vara där vi, precis på året, började denna helvetiska resa.

Lilla liten firar sin bror med att sparka på alla barnmorskor som försöker närma sig med diverse utrustning.

Under omständigheterna mår vi bra.

Ja, jag lever.

Uppdatering inom kort.

Take Care

12 år av saknad

Det är idag 12 år sedan finste vännen somnade in.
Hemska överjävliga cancer.
Jag minns det som igår.
Jag minns Dig som igår.
Hur vi turades om för att hålla sig sällskap på toaletten,
så att du inte skulle vara ensam.
Hur vi viskade hemlisar i din vilosoffa i klassrummet.
Dina mjuka händer. Jag minns dem. Jag minns Dig.
Jag minns hur alla ville vara i samma lag som dig, för du var
landhockeyns drottning.
Jag minns våra skinnväskor. Hur avundsjuk jag var på
dig, för att du hade den finaste.
Jag minns våra tipspromenader.
Jag minns solnedgången i Pellbo.

Vi var barn.
Jag minns det.
Jag minns vår vänskap.
Jag minns vårt sista möte.
Fina underbara M.
Du är så saknad.

Idag tänker jag på dig och din familj.

dansens magi

Det finns få saker som kan påverka och beröra mig så mycket som dans kan. Dansen har i fler olika avseenden räddat livet på mig. Utan förmågan att uttrycka mig med min kropp hade jag dött inifrån. Så kom älskade N in i mitt liv och dansen blev mitt sätt att visa den kärlek jag inte kan beskriva med ord. Än idag har dansen en stor inverkan på mitt liv. Jag fullkomligt älskar att skapa dans och att se glädjen i de ögon som upptäcker dansens magi.

So you think you can dance är ett av mina favoritprogram. Tisdagar och onsdagar är numer veckans bästa och jag och N sitter laddade inför varje nytt program. Förra säsongen var de bästa någonsin och jag har svårt att tänka mig att något ska slå den, men för varje säsong tycks nya stjärnor dyka upp och jag hoppas att det blir en lika stor upplevelse denna gång.

Nedan följer två av mina absoluta favoriter från förra säsongen (både dansare och koreografier). Den ena (Katee & Joshua) vet jag att jag såg knappt en vecka efter Troys död och den, DE beskriver den smärta och outhärdliga maktlöshet jag kände då. För övrigt är Mia Michaels och Wade Robson överlägset de bästa koreograferna! Se och njut.

optimistsakerna

Åter tillbaka till den lugna vardagen. Åtminstone för min del. Dagen har tillbringats i återhämtande-av-sömnens tecken. Jag har kommit halvvägs genom "Män som hatar kvinnor" (ja, det är möjligt att jag är lite seg), vilken varit underhållningen för dagen, mellan lurarna.

N föll tillbaka i boandet och har nu på kvällskvisten rivit ned i stort sett allt kakel. Jag är nervös att vi snart får besök av någon missnöjd granne. Nervös blir jag också av köket som definitivt ser ut som en sophög. Det blir till att använda skygglappar ett tag. Troligtvis hinner vi inte få upp något nytt innan vi åker på vår lilla (ganska långa) roadtrip. Men det blir nog bra.

Igår visade fina svärmor en hel liten hög med underbara små optimist-bebis-saker. Fantastiskt. Än har vi inte vågat plocka fram något. Men vi har siktat in oss på en deadline. Tills dess får vi njuta av optimistsakerna som nu finns utspridda lite här och var.

Nu är det åter dags för lite aloe vera på de tusen betten som för var minut tycks föröka sig. Det kliar. Och kliar. Och kliar. Och kliar.

125 år!

Pink ladies

(Anna är fotograf på fotot t.v och saknas därför)

.

Så igår smällde det. De fem pink ladiestjejernas 125-årsfest. Det var en underbar kväll. Bättre än jag någonsin kunnat hoppas på. Tack alla som var med och förgyllde vår dag.

Kroppen höll dessutom långt längre än jag trott, även om sista timmen mest gick på vilja. Klockan tre stupade jag och N i säng som slagna hjältar. Idag är vi myggbitna och möra, men trots den hiskeligaste av hiskeliga träningsvärk/foglossning/svullnad känns det ok. Minnen för livet väger upp.

.

Lilla liten höll sig på sin vakt igår. Kanske blev det en chock. Jag som nu varit sjukskriven i en månad och bara gjort sådant som fallit mig in och i ett mycket avslaget tempo, vistades nu i en miljö där ljudnivån var betydligt högre än min mages knorrande. Dessutom klappade de flesta på magen och ville gärna ha ett ord med liten där inne. Dansade gjorde jag tills benen inte bar och det blev en hel del springande (läs snabbt vaggande) fram och tillbaka med diverse saker. Tja, det vildaste älskade lilla liten kanske någonsin kommer uppleva (iaf innan sin egen 25-årsdag) =). Jag trodde att natten skulle innebära en hel del protesterande, med sparkar både här och där, men vi sov gott allihop. Idag har det dock varit fart. Älskade liten, vi längtar efter dig.

allt möjligt i solens sken

En händelserik dag, trots att vi lite drygt nått eftermiddagen.

Kroppen är fantastisk på många sätt och vis. Även om den, i mina svaga perioder, känns som en dödsfälla (är det möjligt att min kropp klarar att föda ett levande barn?) fungerar den allt som oftast alldeles utmärkt och nu när jag med lite hjälp från underbara K lärt mig känna igen kroppens signaler kan jag inte låta bli att förundras. N har varit lite ledig. Jobbar nu ett pass till innan semestern. Skönt. Vi sover och sover. Trots att vi lägger oss i tid om kvällarna vaknar vi trötta och sover därför en stund till. Det är skönt. Att faktiskt få tid att lyssna på kroppen.

Morgonen tillbringades hos BM. Vi fick journaler utskrivna inför vår resa nästa vecka. Allt annat såg bra ut. Lilla liten är dock inte så samarbetsvillig när det kommer till lyssnandet med doptonen. Har vi tur lyckas vi få in räknandet via navelsträngen, men allt som oftast väljer h*n att vända och vrida sig bort. Protesterar också vilt med rätt rejäla sparkar mot BMs händer och också mot själva doptonen. Det är en bestämd lilla liten.

N har precis kommit hem efter att på något vis lyckats ringa till sig hjälp att kapa de enorma bänkskivor vi inhandlat till köket. Så nu börjar bostaden återigen att se ut som en byggarbetsplats. Kakelplattor är dagens projekt. Svarta, ljusgråa, mörkgråa?

Ikväll sker den sista (?) handlingen inför lördagens partaj. 125årskalaset á la 50-tal. Månader av planering har kommit till sin ända. Hoppas på en mycket trevlig kväll.

gone too soon

Det behövs inga ord. Musiken talar för sig själv.