Pink ladies
(Anna är fotograf på fotot t.v och saknas därför)
.
Så igår smällde det. De fem pink ladiestjejernas 125-årsfest. Det var en underbar kväll. Bättre än jag någonsin kunnat hoppas på. Tack alla som var med och förgyllde vår dag.
Kroppen höll dessutom långt längre än jag trott, även om sista timmen mest gick på vilja. Klockan tre stupade jag och N i säng som slagna hjältar. Idag är vi myggbitna och möra, men trots den hiskeligaste av hiskeliga träningsvärk/foglossning/svullnad känns det ok. Minnen för livet väger upp.
.
Lilla liten höll sig på sin vakt igår. Kanske blev det en chock. Jag som nu varit sjukskriven i en månad och bara gjort sådant som fallit mig in och i ett mycket avslaget tempo, vistades nu i en miljö där ljudnivån var betydligt högre än min mages knorrande. Dessutom klappade de flesta på magen och ville gärna ha ett ord med liten där inne. Dansade gjorde jag tills benen inte bar och det blev en hel del springande (läs snabbt vaggande) fram och tillbaka med diverse saker. Tja, det vildaste älskade lilla liten kanske någonsin kommer uppleva (iaf innan sin egen 25-årsdag) =). Jag trodde att natten skulle innebära en hel del protesterande, med sparkar både här och där, men vi sov gott allihop. Idag har det dock varit fart. Älskade liten, vi längtar efter dig.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar