allt möjligt i solens sken

En händelserik dag, trots att vi lite drygt nått eftermiddagen.

Kroppen är fantastisk på många sätt och vis. Även om den, i mina svaga perioder, känns som en dödsfälla (är det möjligt att min kropp klarar att föda ett levande barn?) fungerar den allt som oftast alldeles utmärkt och nu när jag med lite hjälp från underbara K lärt mig känna igen kroppens signaler kan jag inte låta bli att förundras. N har varit lite ledig. Jobbar nu ett pass till innan semestern. Skönt. Vi sover och sover. Trots att vi lägger oss i tid om kvällarna vaknar vi trötta och sover därför en stund till. Det är skönt. Att faktiskt få tid att lyssna på kroppen.

Morgonen tillbringades hos BM. Vi fick journaler utskrivna inför vår resa nästa vecka. Allt annat såg bra ut. Lilla liten är dock inte så samarbetsvillig när det kommer till lyssnandet med doptonen. Har vi tur lyckas vi få in räknandet via navelsträngen, men allt som oftast väljer h*n att vända och vrida sig bort. Protesterar också vilt med rätt rejäla sparkar mot BMs händer och också mot själva doptonen. Det är en bestämd lilla liten.

N har precis kommit hem efter att på något vis lyckats ringa till sig hjälp att kapa de enorma bänkskivor vi inhandlat till köket. Så nu börjar bostaden återigen att se ut som en byggarbetsplats. Kakelplattor är dagens projekt. Svarta, ljusgråa, mörkgråa?

Ikväll sker den sista (?) handlingen inför lördagens partaj. 125årskalaset á la 50-tal. Månader av planering har kommit till sin ända. Hoppas på en mycket trevlig kväll.