första advent

Första advent. Jag lever "skulle-livet" idag. Vad skulle vi ha gjort idag? Ibland måste jag få vara där. När "vad-vi egentligen gör - livet" är för tungt och ensamt.

Igår blev våra fina tavlor klara i sovrummet. Amor vincit omnia. Kärleken övervinner allt, så sant så sant. Annars skulle vi inte vara här idag. Kärleken mellan oss, är större än någon någonsin kan ana. Att överleva är starkt, det vet jag inte om vi gjort. Men vi lever iallafall.

Kanske ska vi hämta våra adventsljusstakar nu. Det enda jag sett fram emot med advent. Att tända ljusstaken och stjärnan i kväll. Ett tecken på hopp i mitt skulle-liv.

9 månader

älskade trollboll, 9 månaders total
lycka och kärlek.

9 månaders förlust. Jag förlorade mitt barn och 9 månader av mitt liv. Mitt och N:s liv. Jag minns dagen vi plussade. Den 24 november var det ett år sedan den dagen. Den 24 november i år hade jag hög feber. Kanske finns något samband, kanske inte. Alla dessa datum som får oss att minnas den förlorade tiden. 9 månader har följts av ytterligare 4 månader, fyllda av datum som minner om ett annat liv. Vid den här tiden i fjol mådde jag illa, förfärligt illa faktiskt. Minns den 3 december, då vi skulle åka på julfest med jobbet. Det gick inte, jag fick stanna hemma. De flesta trodde att jag hade magsjuka. Själv var jag så lycklig att det inte hade spelat någon roll alls vad som hänt.


Jag kommer nog inte vara gravid till jul, möjligheterna är förbi. Det kommer vara tungt. Jag vill inte fira, det finns inget att fira. Jag vill vara med N. Det enda jag vill och önskar.


Igår var sista dagen på praktikperiod 1. Skönt men tomt. Tänk att jag inte ska tillbaka dit nå mer nu. Man ska ju aldrig säga aldrig, det kan hända att jag dyker upp i framtiden. Men inom det närmsta kommer jag inte komma tillbaka till BÄ. På måndag drar vi vidare till Fagersta. Ytterligare 6 veckor väntar. Ingen större entutiasm från min sida.

en stormig torsdag i november

Ja, tro det eller ej, det har varit en bra dag idag också. Det är en skön känsla i kroppen. Att liksom ha ork. Ja, jag vet. Jag ska försöka spara lite på krafterna, nu när jag äntligen har några. Inte slösa dem på onödiga, meningslösa ting. Det är lättare sagt än gjort. Jag är de onödiga tingens drottning, jag gör allt, alldeles förfärligt nödvändigt. Det är dumt.

Min glädje idag har varit äkta där
lättnaden och orken har burit mig fram
Jag ska leva i medvinden innan den tynar och hämta kraft
för att orka en liten stund till
Njuta av tiden där mörkret inte kväver mig.

Dagen var faktiskt helt lysande ända fram till handlingen på ICA. Där mötte jag en av de människor jag faktiskt helt igenom hatar. En man som stulit min barndom. En man som förkastade min enda trygghet som barn och som till mycket stor del har gjort mig till den jag är idag (de flesta av mina mörka tankar härstammar från tiden med denne man). Visst har jag klarat mig bra, jag har ju överlevt. Men den prestationen tänker jag helt och hållet hålla mig själv ärad för. Jag tog mig igenom det själv

(och med massor av kärlek från N & hans familj och underbara vänner).

"Finns det någon här som ser
Detta barn som inte ler
Finns det någon här som hör
Detta barn som sakta dör"
(dagboksantecning, juni-97)

sista orden för dagen

Det har varit en bra dag.

Det pirrar i min kropp, det har faktiskt varit en bra dag idag!

några ord om och till mamma

Det är ett år sedan vi trodde att mamma skulle dö. Hela familjen var samlad runt sängen och vi frågade läkarna -är det här det sista nu?

Jag om någon borde vetat att det är en omöjlig fråga att svara på. För mirakel kan inträffa. Jag vet egentligen inte om jag skulle kalla det mirakel. Jag skulle kalla det mamma. För livet kom tillbaka till mamma. Hon fick åka hem och levde knappt en månad till.

Älskade mamma. Sorgen efter dig kommer nu när snön fallit. Vintern var på något vis vår årstid. Vår hemliga. Den förstfödde dottern och mor. Jag minns det inte själv, men har sett foton från mitten av åttiotalet då du i tighta levisjeans åker pulka med mig i dalen hos mormor. Jag kan nästa höra ditt fnitter i mitt öra. Älskade mamma, livet blev inte som vi ville. Det kan omöjligtvis ha ens kommit i närheten av vad du ville. Vad skulle du säga till mig? Vad skulle du säga om mitt liv? Var är jag på väg, har jag någon chans? Du gav upp, du gav upp livet men livet gav inte upp dig. Jag vill inte att det ska bli min verklighet. Jag måste kämpa. Vill du kämpa med mig mamma?

reflektioner

Troysans nalle


Mnja, känner mig nog lite piggare idag ändå. Hade feber inatt, men vaknade med 37,1 och det kan väl räknas som godkänt när jag tidigare dagar haft lägstanivå på 38,4. Jag har fortfarande ont i kroppen, både lite här och var. Ja, det känns som jag tänker mig att det gör om man springer in i en betongvägg ett par gånger.

Var till banken imorse och fixade det sista med badrumslånet, skönt att det är klart nu. Vi fick tillbaka "en slant" från staten eftersom vi köpt en miljöbil, så lånet blev inte så högt trots allt. Hade lite jobbigt på bankkontoret, både svettades och fick svårt att andas, yrselattacker har blivit vardag. Jag kan inte påstå att jag vet exakt hur jag ska göra för att klara mig ur den där hemska känslan, men idag tyckte jag att det gick bättre än tidigare. Jag lär mig. Det är på tiden att jag lär mig andas.

N är i V-ås, ikväll ska han intervjua mig för ett skolprojekt. Jag är nog ett bra objekt. Jag passar in på det mesta, det finns alltid något att gräva fram.

Ryggsäcken börjar dock bli tung nu. Jag har samlat på mig så många stenar, så många erfarenheter (som ju till trots har lärt mig något), som är så tunga så tunga. Jag måste lätta på trycket. När det blir för tungt får jag feber. Kroppens sätt att liksom sätta sig ned och som ett trotsigt barn bestämt säga, "jag vill inte".

Härom natten drömde jag om ett barn. Det var Troy. Jag såg honom inte, det var en underlig dröm. Men kanske har jag kommit en liten bit längre på vägen nu. Kanske har jag öppnat mitt medvetande lite och kan släppa in drömmarna. Jag hoppas att du kommer igen lille pojken min. Tänk om jag fick snusa dig i nacken, om så bara i drömmens värld. Själar säger aldrig farväl. Vi hittar på varandra, tids nog.


Positivt idag?
Jag som trott att det varit något fel på min "blogspotsida", alla funktioner hade liksom försvunnit mystiskt och allt stod i htmltext. Imorse fick jag en syn att jag vid något tillfälle tänkt "hmm, undrar vad som hände om jag trycker här". Javisst, jag testade att trycka på den knappen igen och VIPS så kom allt tillbaka. Jippi!

Såg en länk till en sida där man helt gratis kan göra om och sätta vattenstämplar på foton, toppenbra!
http://www.picnik.com/app#/home/welcome

feberns framfart

Älskade lille trollboll, hoppas du inte fryser. Du hade ju inga vinterkläder med dig. Ljusen brinner för dig. Mamma saknar dig.


Fortfarande feber, verkar inte vilja ge sig i första taget. Känner mig helt nedklubbad. Blir hemma imorgon också, hoppas på en bättring så jag orkar åka på seminariet på onsdag.

fysiskt bakslag

Så kommer det alltid ett bakslag. Trots det måste jag få tillåta mig att njuta av de bra dagarna. Igår kom febern igen. Kvar idag. Ligger däckad i soffan med lederna ömmande och inbäddad i tre fleecefiltar med duntäcket ovanpå. Vet att bakslagen ofta kommer efter månadsdagen, jag måste acceptera att jag är svagare en period varje månad.

*kryper ned i min varma koja* Snart kommer N hem, min trygghet.

en dag för S

Jag har precis tagit hand om mig själv. Jag skriver det som om det vore något unikt och beundransvärt. Kanske är det det, jag vet inte. Men klart är iallafall att jag nog är rätt så dålig på det.

Slutade idag klockan ett och fick lift med min kära C hem (min livlina i så många olika bemärkelser, hur skulle jag klara mig utan Dig, ja hur skulle jag?). N missade tåget imorse och tog därmed bilen till V-ås. Skönt att komma hem tidigt. Väl hemma och fram till nu har jag bara gjort saker som faller mig in. Inga måsten, inga krav.

Har duschat, inte bara för att göra mig ren som jag brukar, utan verkligen duschat. Kännt strålarna följa min kropp. Min kropp som jag än i dag inte vågar betrakta helt och hållet i spegeln. Min kropp som bär ett bevis på det ofattbara som hänt. Vattenstrålarna vet inte och tar ingen hänsyn till mitt ärr. Vattenstrålarna förnekar ingenting utan hjälper mig tillbaka till en kroppsuppfattning där jag känner att skinnet de faller mot är mitt skinn. Jag känner mig ny.

Ofta får jag ångestkänningar när jag inte vet vad jag ska göra, när jag liksom är oplanerad. Idag har jag klarat mig från det. Har, i omgångar, stått vid Troys minneshylla, tittat på hans bekymrade lilla ansikte och bara varit. Bara varit Troys mamma.

Nu sitter jag och väntar på N. Han är på väg hem från V-ås och vi ska åka vidare till hans föräldrar och bli bjudna på mat. Fredagsmys. Jag längtar efter N, det är vår kväll ikväll.


Positivt idag?
Har finally provat Ns nya leksak, Guitar Hero. Måste säga att jag är rätt bra, för att vara nybörjare. Gitarrfingrarna fungerar fortfarande. Får flashbacks och ler vid minnet av mina och Idas gitarrbravader. Två blonda tvillingar med alldeles för stora gitarrer på turné. Det var tider det.

minnesdag och tenta

Vid överdosering av Heparin bör behandlingen ske under kontroll av APT-tid, Hb, serumelektrolyter och trombocyter (FASS.se).

Sitter och skriver det sista på farmakologin. Tentan handlar om ett fall, där en studerande iordningsställt fel dos Heparin. Intressant och livsfarligt. Tänk så fel det kan gå och vilka allvarliga konsekvenser det kan ge.

Ledig dag idag, skönt. Har fått en del gjort, bla skrivit klart tentan. Har även varit hos K, vilken tur att jag hade en tid inbokad en tung dag som denna. Träffade sedan C med dotter, mysigt.

4 månader sedan älskling lämnade oss med sina andetag. Tungt. SAKNAD!!




Positivt idag?
Vår kaktus blommar, sist den gjorde det var i november -07 och då blev jag gravid *hoppas*.

Till mitt barn

Till mitt barn.

4 månader av mörker. 4 månader av total saknad och tomhet.
Älskade pojken min, mamma har haft en jobbig dag idag. Idag är det din 4 månadersdag. Hur skulle livet ha varit med dig? Hur skulle du ha sett ut? Hur skulle du ha gråtit? Hur skulle du ha skrattat? Hur skulle du ha sovit? Hur skulle du ha vaknat? Hur skulle vi ha tagit promenader i den fallande snön? Hur skulle du ha vilat mot pappas bröst? Hur skulle våra ögon mötts med strålande kärlek emellan?

Jag orkar inte leva utan dig. Orkar inte. Men ändå gör jag det på något konstigt vis. Jag visar en styrka utåt som rasar om kvällarna. Då rasar jag och blir till trasiga skärvor. I varje bit finns du Troy och jag älskar dig.
Mamma älskar Dig!

4 månader, 9 timmar, 20 minuter.




Niclas och mina underbara vänner, Tack för att ni hjälper mig med mina skärvor. Tack för att ni håller ihop mig men ändå låter mig vara trasig ibland.

Nya tag

Ok. Måndag. Ny vecka, nya tag.

Jag har kommit över det värsta efter det ovälkomna besöket i torsdags. Nu är det en vecka kvar till äl, nya tag alltså. Jag är livrädd att det drar ut på tiden. Att jag aldrig någonsin kommer bli mamma till ett levande barn, för att jag gett upp innan. Jag vill inte ge upp, jag vill kämpa. Men allt känns så avlägset. Jag vågar inte se på någon längre framtid. Förstår inte hur jag ska klara julen utan att vara gravid. Förstår inte hur jag ska klara någonting utan att vara gravid. Dagarna rullar ju trots allt på och jag försöker att bara leva timme för timme, på sin höjd dag för dag. Känner att det är svårt att planera, oftast är det något jag glömmer. Jag lägger all min kraft åt att klara praktiken, så därför känner jag mig rätt disträ privat. Men tillåter mig att vara det. Just nu har jag inte kraft till annat.

Läser journalen som kom från UAS till Falun,

"Vid ankomst till Uppsala i respirator, anemi HB 50 efter blodtransfusion därefter piggare och kortvarigt i CPAP, åter försämrad, intuberas. Utvecklad metabol acidos som ej svarar på buffert och adrenalin. Avlider i föräldrarnas famn."


Tänk om allt sett annorlunda ut;
Min dröm---->
"Vid ankomst till Uppsala i respirator, blodtransfusion höjt HB, piggare, CPAP. Utvecklad metabol acidos men svarar på buffert och adrenalin. Vårdas på 95F i två veckor och förs sedan tillbaka till Falun för att efter ytterligare veckor åka hem med sina föräldrar."

Älskade Troy. Jag saknar dig så hjärtat brister. Jag somnade med dig på min näthinna igår kväll och vaknade med händerna på magen. Allt är upp och ner, jag saknar dig så!

Nu drar det ihop sig till jobbartid. Ska fixa matlåda och ladda upp.

Positivt idag?
Igår blev lilla toaletten också klar. Vi hade en mysig pysslardag. Jag och N är ett bra team. Jag älskar Dig, N.

TACK

tackannons införd i AT

Tack för allt, fantastiska vänner!
Tack för alla fina kommentarer här i bloggen, Ni är underbara!

Så har då tredje praktikveckan passerat. Idag har jag känt mig lite loj. Det var fruktansvärt jobbigt att stiga upp. Jag kommer inte bli en "heltidare". Min kropp fixar det inte och det finns så mycket annat som är värt min tid. Det känns skönt att jag inser det nu så behöver jag inte bli besviken sedan.

Vårt fina badrum är klart nu också. Ska inviga duschen ikväll, tänker jag. ÄNTLIGEN!
Skulle vilja åka till Ikea i helgen för att inhandla lite prylar till den andra toaletten, så att båda är klara. Men vet inte hur det blir med den saken, tar en dag i taget.

Har egentligen inget vettigt att skriva så jag avslutar här och hoppas på skrivlust senare i helgen.

Positivt idag?
Träffat fina vännen med dotter som är så söt, så söt!
BADRUMMET!!!

skit

Nope, idag känns det inte bra.

Igår, när det faktiskt kändes bra sa K... "tänk på att det kommer gå upp och ned. Det är ok att vara ledsen." Jag tänkte att det nog kommer dröja innan nästa dip, för jag kände mig peppad. Idag känns det inte alls bra. Jag är ledsen, men kan inte känna att det är ok. Kanske kan bero på huvudvärk. Kanske kan bero på trötthet (jag sitter ju här trots att jag borde vila dessutom, fyyy mig). Kanske kan bero på längtan efter helgen. Det beror med säkerhet på att jag idag fått mens. j---a skit!!!

Det är skitjobbigt att se gravida, det tänker jag inte hymla med. Det ska vara min tur nu. Jag ska inte tänka på andras graviditeter. Bara koncentrera mig på att det snart ska vara vår tur, snart.


Positivt idag?
Jag hade halvtidsbedömning på praktiken. Det gick bra.

Spädbarnsfondens möte igår. Fint. Så mycket smärta vi delar, ingen kan förstå.

Dr J

Precis kommit hem efter en lång dag utanför stadens gränser. Det känns i kroppen, den har varit på helspänn.

Läkaren J är fantastisk. Jag blir så varm i mitt hjärta när jag möter människor inom vården som inte är helt avpersonifierade. Dr J är ödmjuk. Han visar känslor och han har tid för oss. Vi gick igenom obduktionsprotokollet. Vår lille kille var helt frisk. Det visste vi visserligen redan. Men nu har vi det på papper och vi fick förklarat det som kunde väcka funderingar. Troy var helt frisk och det finns inget vi hade kunnat göra för att något skulle kunnat gå annorlunda. Det finns inget som tyder på att något skulle gå fel vid en kommande graviditet. Min pojke var frisk och jag gråter. Hur kan livet vara så orättvist?? Troy blödde ihjäl. Han förblödde och han slogs för sitt liv. Älskade lille kämpen.

Vi tackade Dr J. Så innerligt tackade jag honom för allt han gjort för oss. Hans sista ord innan vi gick...

"...jag är ledsen att det inte räckte."

saknaden äter

Måndag idag. I vanlig ordning har helgen bara rusat förbi.

Har haft en jobbig natt. Värre än vanligt. Det började med smärtan i ärret och sedan kom allt över mig. Jag vill inte att det ska vara sant. Snälla kan ingen väcka mig.
Idag åker vi till Falun och återbesök hos läkaren som förlöste mig. Kanske därför natten var jobbig. Jag ställer mentalt in mig på vad som komma skall. Vet att det kommer vara jobbigt.

Efter missfallet -07, när vi åkte hem efter skrapningen sa jag till N, "nästa gång vi går igenom 'besökshallen' ska vi ha ett barn med oss hem".
Det har varit allt för många gånger nu vi behövt passera, utan ett barn i vår famn. Det enda jag vill, det ENDA jag verkligen vill är att vara gravid. Att veta att det inte finns något annat att göra än att vänta äter mig. Jag äts upp inifrån av längtan. Saknaden efter barnet jag inte får hålla. Mitt barn. Längtan efter barnet jag ännu inte har. Mitt barn.

Jag är arg på världen. Arg på livet. Arg på allt. Jag vill inte vara utvald att klara detta. VILL INTE!


Positivt idag?
Hade en mysig singstarkväll i fredags med fina vännen. Länge sedan jag skrattat så mycket att jag nästan kissat på mig. Tack.




Följ min blogg med bloggkoll

en fredag, i saknad

Igår på "Sjukhuset", på 3:an, visade de en bebis som behandlades med hypotermi. Precis som Troy gjordes. Den här lille pojken överlevde och fick komma hem till sin mamma och pappa. Allt kommer tillbaka. Det finns där hela tiden, men ibland kommer de så smärtsamt fram och allt känns så närvarande och som om det precis hänt.

Den lilla "nätmössan" och alla slangarna från den lilla bleka kroppen.

Du låg mot mitt bröst älskling, och jag kände dina andetag. Du var så levande. Så sjuk, men så levande. Jag förstod inte vad som skulle hända. Det kunde ju inte hända. Men så kom ögonblicket då du tog ditt sista andetag.
Älskling, älskling. Så det brast inom mig. Det brister bara av att tänka på det. Att tänka på att det inte bara var något som hände, det händer varje dag och jag kommer få leva med det resten av mitt liv.

På söndag är det Fars dag. Vår första Fars dag, med barn. Utan barn. Jag känner mig misslyckad. Så mycket jag vill och önskar. Ingenting blir. Längtan efter ett barn i min famn är så enormt stor, och längtan efter att se vårt barn i Ns famn är enorm.


Positivt idag?
Läkemedelstentan kändes bättre än förväntat.

Stenen kom på plats igår.

en applåd för S

Smyger in här trots att jag borde vila efter en lång dag.
Måste iallfall berätta om ett väldigt lyckat seminarie. Jag känner verkligen att jag har lyckats med min del. Jag fick till och med en applåd när jag var klar. Den enda i gruppen. Jag suger åt mig, men känner också att ribban höjs för mina mål. Jag ska försöka att bara suga åt mig. Jag är ju faktiskt rätt bra. =)

kärlek

Och jag älskar N!

Älskade Älskade.

ny månad, november med kyla

Ännu ett stopp har passerats på vår långa resa.

Blev riktigt sjuk i torsdags natt. Hög feber och yrsel. Inget jobb på fredagen. Besökte istället vårdcentralen och blev väl omhändertagen av kära svärmor. Skönt att inte vara ensam. N var på praktik i Malmköping.

.

.

Igår mådde jag lite bättre. Ingen feber på hela dagen, dock fortsatt yrsel och nackont. På kvällen åkte vi till kyrkan. Fin minnesgudstjänst. Det gjorde ont att höra Troys namn. JAG SAKNAR DIG, älskade plutt. Ett sus gick genom kyrkan. Trodde det bara var jag som hört det, men det var inte inbillning. Det gjorde ont att höra mammas namn. Snart har du varit borta ett år. Älskade mamma. Och Rolf. Ns mormors man, dog i februari. Tre anhöriga inom ett år. Det har varit ett tungt år.

"In my dreams

I'll always see you soar above the sky

In my heart

There always be a place

For you for all my life

I'll keep a part of you with me

And everywhere I am

There you'll be

And everywhere I am

There you'll be"

texten är hämtad från "There You'll be" med Faith Hill

.

.

Idag har jag mest ont i huvudet. Har dock varit duktig och sovit mycket. Idag ska jag förbereda mitt seminarium. Kanske plugga lite läkemedelsberäkning om jag orkar. N kanske vill hjälpa mig.

.

.

Positivt idag?

Det var så många ljus tända hos Troysan. Det värmer mitt mammahjärta.