Mammas dag

Det är min dag idag.

Min och många andras.

Mammornas dag.

Det har varit en fin dag.

Från mina barn fanns en underbar liten present, som väntade på mig när jag kom hem från jobbet imorse.

Presenten - gestaltande två små barn har tagit plats i min fina samling av Willow Tree figurer.

Kvartetten symboliserar något vackert.

Frihet.

Saknad.

Längtan.

Kärlek.

Det är mammornas dag idag.

.

Troy - Lilla liten.

Det är ni som gjort mig till den jag är.

Jag älskar er.

Har jag blivit en bitch?

Med en helg fylld av diverse äventyr är det nu snart slut på helgen och jag och N ska mysa i soffan med två hyrda blu-rayfilmer (jag har fortfarande inte helt insett det underbara med blu-ray, ser väl ut ungefär som dvd;-)). Men medan jag ändå sitter här ska jag med förfäran (?) berätta om min nya sida, bitchen!

Vid tre olika tillfällen under denna helg har jag således blivit kallad bitch. Något som inte direkt tillhör vanligheterna. Iallafall inte så att jag hör det. Vid två av tillfällena handlade det om att försvara en person som inte själv kan tala för sig och då jag ser det som min skyldighet står jag fullt och fast för mina ord och handlingar, även om jag kanske inte själv tycker att det kan bitchklassas.

Den tredje gången var här alldeles nyligen och jag har fortfarande inte 'pulsat ned'. Jag känner fortfarande av adrenalinkicken.

Det börjar alltså med att N för några dagar sedan råkar ringa upp en släkting. Endast en halv signal, vilket medför att N inte tror att det hunnit ringa på andra sidan linjen. Idag ringer fästmön till denna släkting och frågar vem (svordom) jag är och varför jag ringt. Jag förklarar, på ett mycket civiliserat sätt, vilka vi är och att det uppstått ett misstag. Då det är första gången jag pratar med denna släktings fästmö, försöker jag få igång en konversation. Bruden verkar dock tycka att jag är irriterande och slänger på luren i örat. Jag blir mycket upprörd, men behärskar mig och försöker släppa det. En liten stund senare får vi detta meddelande och ja det är sant.

"Kan du förklara nu vem du e.vem fan n e. Vadå sambo.hajjar noll.! O ja,jag e a's tjej.! vad fan ringer ni mej för. . . O låt inte så fruktansvärt kaxig.fan tror du att du e.?!"

Hrrrm. Vad säger man om detta? Av språket att döma är det här någon slags förvuxen fjortis, som har alldeles för lite att göra.

Efter ett sådant meddelande får jag dock lite svårt att behärska mig och jag försöker att ringa upp och förklara mig återigen. Då får jag detta meddelande;

"Pallar inte snacka me nån som har dryg attityd. skicka mess istället e du snäll. . ."

Jag fullkomligt spottade omkring mig när jag ringde upp denna stackars släkting (som förövrigt inte har något att göra med denna "kontrovers") som råkar vara sambo med tjejen, förklarar händelseförloppet och säger åt honom att ringa och tala henne till rätta. Eftersom hon inte verkade tro på mig när jag förklarade vilken relation jag och släktingen har bad jag honom förklara på ett tydligare sätt (något jag tydligen inte lyckats med). Han lovade att försöka.

Sedan dess har det varit tyst. Väldigt tyst.

Jag har lugnat ned mig lite. Även om jag känner att det bubblar under ytan. Imorgon kommer jag troligtvis le åt händelsen.

Och om detta gör mig till en bitch, håller jag gladeligen med.

festival

Det är festival i stan. Människor överallt. Sorlet letar sig upp mellan husen och när jag sitter på balkongen kan jag riktigt känna stämningen. Vi bor i en liten stad där inte mycket händer annars, men en gång om året blommar allt och alla upp.

.

Jag väljer att inte vara en del av det. Under min vilda tonårstid var detta den bästa helgen på hela året. Nu är den för mig inte mer än någon annan. Förutom dofter av sockervadd och brända mandlar. Ljudet av skrattande skrikande barn i karuseller. Och förutom alla chockade miner "Ska du inte ut?". Det är ju folkfest och i det närmaste skandal om man väljer att stanna hemma. Men jag väljer. Soffan. Lilla litens sparkar. Närhet. Hemma.

.

Den första lediga dagen har annars tuffat förbi. Hade storslagna planer på att putsa alla fönster i lägenheten. Pyttsan. Jag orkade ett. Rygg och fogar sade skarpt ifrån. Men ett är bättre än inget. Jag fortsätter en annan dag. Det fanns annat att göra. Tvätt, disk, sortering av milshöga pappershögar. Emellanåt tog jag paus på balkongen. Där har jag utsikt över vårt fina vattentorn. Det var bara någon dag sedan jag upptäckte hur vackert det faktiskt är. Jag har också haft sällskap av gubben i huset bredvid. Spelandes dragspel. "Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng..." Leende vinkade jag lite ibland - som för att bekräfta att jag hörde. Men om sanningen ska fram hade jag hörlurar i öronen, där Roslund och Hellströms tredje bok ljöd. Dragspelandet hördes på långt långt håll...

sista dagen och imorgon öppnas nya dörrar

Ett inlägg värt att fira.

Idag var min sista dag på den tredje terminen.

Det var den sista dagen (hoppas) i denna klass Distans VT08001.

Egentligen avslutas inte kursen förrän imorgon, men idag skickades det sista arbetet in.

Förutom detta faktum - att jag faktiskt har klarat av halva utbildningen "avgår" jag med flaggan i topp.

Jag gör en hole-in-one.

Jag gör en slam dunk.

Jag slår på stort.

Jag kammar hem hela priset.

Jag går och skaffar mig ett VG på "Sjuksköterskan som pedagog".

Och det känns helt underbart!

.

.

Än så länge känns det bara bra, men jag kan tänka mig att jag kommer att känna ett styng av avundsjuka när en ny termin tar form i höst och jag inte kommer vara en del av den.

Vad som väntar mig är ju något ännu bättre. Ett levande underbart barn (hoppas) och det är inget jag för allt i världen vill missa.

Och kanske blir det bra för mig med ett uppehåll.

Att börja på nytt.

Någon annanstans.

Nya perspektiv.

projekt bockas av

Mycket kan man säga om mitt jobb, men det finns en hel hög med fantastiska människor inblandade. Har precis avslutat ett samtal med vår löneadministratör som hjälpte mig igenom de senaste dagarnas ågren. Jag bockar av projekt för projekt på min lista och andas lite mer för varje gång.

Lilla liten lever rövare i magen. För varje dag känner jag hur det växer. Igår var det någon slags kroppsdel som fördes långsamt längs med sidan. Jag tror det är en riktig retsticka där inne. På tal om hur det växer har jag nu också gått upp de första två kilona, vilket visade sig i ett par byxor som inte tog sig längre upp än till höfterna. Denna graviditet följer den förra i viktkurvan. I vecka 24 (förra graviditeten) hade jag gått upp 4 kg. Sedan rasade det iväg. Jag hoppas på en låg viktuppgång denna graviditet, då jag hade en del att gå ned redan innan. Inget spelar någon som helst roll om vi bara åker hem med levande bebis. Men visst vore det skönt att hamna under +15 kg denna gång.

föräldrargrupp del III

Vi har nyligen kommit hem från den tredje föräldrarträffen. På dagens agenda stod psykolog K och papparådgivare R. Jag hade någon slags föraning, men vågade inte riktigt tänka färdigt tanken. Men så gick det iallafall till när vi flyttades från "vi-är-som-alla-andra" till "vi-är-inte-som-alla-andra". Frågan "är det ert första barn", dök upp och det kändes totalt oundvikligt att inte säga sanningen. Oundvikligt och bra (?). Även om det kännts skönt att för en gångs skull vara några som skulle kunna vara vilka som helst har vi väl anpassat oss till verkligheten. Och att nu de andra föräldrarparen vet att vi är andragångsföräldrar och förlorat ett barn efter födseln känns för första gången (?) naturligt. Det är en fin grupp vi går i. Inget ont att säga. Och K & R var mycket professionella och kompetenta, vilket gjorde övergången väldigt fin. Hur fortsättningen blir återstår att se. Vi är ju vi oavsett vad människor vet om oss eller inte.

nedräkning och mardrömmar

Jag känner mig lite sliten. För några (en hel massa) år sedan innebar det att det varit alkohol inblandat. Idag innebär det en envis förkylning, sömnbrist, envisa ångesttankar, onda fogar och en hela massa annat som ligger och "stör".

Nu är det iallafall nedräkning på en mycket hög nivå. Det är sista veckan på tredje terminen, på mitt studerande till sjuksköterska. Och jag känner att jag kommer att gå i mål med flaggan i topp. Det finns några saker som jag liksom är lite extra stolt över mig själv att jag gjort. Detta är en av de sakerna. För det första mina betyg sedan gymnasiet och undersköterskeutbildningen, vilka gjorde att jag kom in på sjuksköterskeprogrammet (och till och med sjukgymnastprogrammet!) och sedan min enorma envishet som ändå tagit mig hit idag. Att fortsätta studerandet en månad efter Troys död, var oerhört tufft. Det har inneburit att jag fått kämpa extra hårt för att få plats att sörja samtidigt som studierna också haft sin givna plats. Samtidigt har det också gett mig så otroligt mycket. Perspektiv. Jag vet vad jag kan, men framförallt var mina gränser går. Jag vet att jag en dag kommer att bli en bra sjuksköterska. Efter denna termin hoppas (hoppas) jag på att kunna ta ett studieuppehåll. Jag och Lilla liten (och N) ska skapa oss en vardag tillsammans. När tiden sedan är redo återupptas studierna. När det blir vet jag inte och jag väljer att inte lägga energi att fundera på det. Jag har lång tid kvar till pension.

Drömmarna fortsätter nätterna igenom. Många konstiga mardrömmar och jag vaknar med hjärtat i halsgropen. Jag kryper tätt intill N och i vaket tillstånd hjälper närheten. Men tillbaka i drömmarna är det fortfarande lika otäckt. Någon fas i graviditeten kanske?

mina barn

En trött dag, med ett påtagligt illamående. Illamåendet som ju faktiskt annars brukar hålla sig på behörigt avstånd (tack och lov). Fortfarande är morgnarna riktiga rysare, men det känns totalt överkomligt när/om resten av dagen går i de icke-sjösjukas tecken.

Inatt har mina barn hållt mig vakna (det pirrar fint i min mage när jag titulerar mig själv som flerbarnsförälder). Från drömmens värld vaknade jag 03.30, alldeles kallsvettig. En dröm om saknad liten pojk. Jag såg honom, men kunde inte röra. Jag hörde honom men nådde inte ända fram. Fortfarande kan jag vakna och inom de första sekundrarna inte riktigt veta vad som hänt. En vaken mamma innebär också, oftast, en vaken Lilla liten. Sparkarna är ju än inte så starka att de håller mig vakna av anledningen att det gör ont. Nej, imorse var det den underbara förälskelsen som höll mig vaken. Mitt barn där inne rör sig och talar om för mig att allt är bra. Att det är vi, och att vi tillsammans klarar allt. Amor vincit omnia.

alltid i mitt hjärta

Jag vaknade av att Lilla liten tog sin plats. Kanske får jag lite skäll för gårdagen som tillbringades i sittande läge från morgon till sen natt. Älskade Lilla, underbar är du!

Det var, som väntat, en oerhört fin kväll igår. Vi samlades och än en gång infann sig känslan av "hemma" så starkt att det värkte i mitt hjärta. Vi samtalade om var vi börjat, var vi är och hur vi tror att livet kan se ut om några år. Med tårar i ett träd, vår egen fina skiva spelandes i bakgrunden, ätandes tårta firade vi våra vackra barn som vi inte får möjligheten att ha hos oss. Men som ändå är så närvarande och levande i våra tankar och hjärtan. Vackra fina föräldrar satt i en ring och tände ljus för sina små. Starka, modiga, helt fantastiska mammor och pappor. Vi som kanske aldrig skulle ha mötts, i en annan värld, men vars öden har fört oss samman. Vi som nu har en länk mellan oss -

Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Tomhet

Jag har suttit här i flera timmar och liksom väntat på att orden och känslan ska finna mig. Det är en tung dag idag. Liksom det varit den 20e varje månad. Jag har två dagar i månaden där sorgen gör sig extra påmind. Svårt för andra att veta. Svårt för andra att hantera. Kanske skulle jag vilja bära sorgeslöjan just dessa dagar. Oftast finner jag känslan direkt när jag vaknar. Men idag är jag bara tom. Tomhet är kanske också en känsla. Tomheten känns tom och obekväm.

Det är den 20e maj och det är 10 månader och drygt sex timmar sedan vår lillkilles hjärta slutade slå. Liten älskad trollboll. Om jag kunde ge dig liv igen...


Dagen avslutas på ett fint sätt, terminsavslutning med spädbarnsfonden. Det skänker lugn och jag ser fram emot att träffa alla fina föräldrar.

10 månader

En älskad, efterlängtad, underbar liten pojk har 10 månaderskalas i himlen idag.

Livet tog en vändning jag aldrig kommer förena mig med. Jag vägrar. Jag kommer alltid vänta på och längta efter Troy. Sorgeåret är snart över, men sorgen över en saknad pojk finns hos oss varje dag. Lite extra påtagligt vid minnesdagar som denna.

Jag har svårt att förstå att tiden har runnit iväg. I magen finns ett lika efterlängtat och älskat syskon. Jag vet att Troy vakar och ser efter oss. Jag vet att det är sant. Sorgen och glädjen går hand i hand. Smeker mina kinder. Det är svårt.


Jag har fortfarande svårt att vara den som håller kontakten. Än är vardagen något vi kämpar oss igenom. Mina krafter går åt att bara vara. Kanske syns det inte utanpå, men sanningen bär på tunga stenar. Många människor har försvunnit under dessa månader. Några jag aldrig trodde. Några har inte orkat med vår sorg. Det är svårt för oss att låtasas som att vi orkar. Vi är här och vi är allt vi kan och förmår. Några få värdefulla har visat sig vara livsviktiga. De som orkar bära oss när vi inte har kraft nog. De som inte gett upp när vi inte svarat, utan förstått vikten i att fortsätta ringa - inte bara en gång, utan igen och igen. De som haft tålamodet när humöret inte räcker till. De som förstått när vi behöver tid för oss själva utan att ta illa upp. Underbara älskade.

lilla liten på utsidan

Lilla liten, v.20+4