projekt bockas av

Mycket kan man säga om mitt jobb, men det finns en hel hög med fantastiska människor inblandade. Har precis avslutat ett samtal med vår löneadministratör som hjälpte mig igenom de senaste dagarnas ågren. Jag bockar av projekt för projekt på min lista och andas lite mer för varje gång.

Lilla liten lever rövare i magen. För varje dag känner jag hur det växer. Igår var det någon slags kroppsdel som fördes långsamt längs med sidan. Jag tror det är en riktig retsticka där inne. På tal om hur det växer har jag nu också gått upp de första två kilona, vilket visade sig i ett par byxor som inte tog sig längre upp än till höfterna. Denna graviditet följer den förra i viktkurvan. I vecka 24 (förra graviditeten) hade jag gått upp 4 kg. Sedan rasade det iväg. Jag hoppas på en låg viktuppgång denna graviditet, då jag hade en del att gå ned redan innan. Inget spelar någon som helst roll om vi bara åker hem med levande bebis. Men visst vore det skönt att hamna under +15 kg denna gång.

föräldrargrupp del III

Vi har nyligen kommit hem från den tredje föräldrarträffen. På dagens agenda stod psykolog K och papparådgivare R. Jag hade någon slags föraning, men vågade inte riktigt tänka färdigt tanken. Men så gick det iallafall till när vi flyttades från "vi-är-som-alla-andra" till "vi-är-inte-som-alla-andra". Frågan "är det ert första barn", dök upp och det kändes totalt oundvikligt att inte säga sanningen. Oundvikligt och bra (?). Även om det kännts skönt att för en gångs skull vara några som skulle kunna vara vilka som helst har vi väl anpassat oss till verkligheten. Och att nu de andra föräldrarparen vet att vi är andragångsföräldrar och förlorat ett barn efter födseln känns för första gången (?) naturligt. Det är en fin grupp vi går i. Inget ont att säga. Och K & R var mycket professionella och kompetenta, vilket gjorde övergången väldigt fin. Hur fortsättningen blir återstår att se. Vi är ju vi oavsett vad människor vet om oss eller inte.

nedräkning och mardrömmar

Jag känner mig lite sliten. För några (en hel massa) år sedan innebar det att det varit alkohol inblandat. Idag innebär det en envis förkylning, sömnbrist, envisa ångesttankar, onda fogar och en hela massa annat som ligger och "stör".

Nu är det iallafall nedräkning på en mycket hög nivå. Det är sista veckan på tredje terminen, på mitt studerande till sjuksköterska. Och jag känner att jag kommer att gå i mål med flaggan i topp. Det finns några saker som jag liksom är lite extra stolt över mig själv att jag gjort. Detta är en av de sakerna. För det första mina betyg sedan gymnasiet och undersköterskeutbildningen, vilka gjorde att jag kom in på sjuksköterskeprogrammet (och till och med sjukgymnastprogrammet!) och sedan min enorma envishet som ändå tagit mig hit idag. Att fortsätta studerandet en månad efter Troys död, var oerhört tufft. Det har inneburit att jag fått kämpa extra hårt för att få plats att sörja samtidigt som studierna också haft sin givna plats. Samtidigt har det också gett mig så otroligt mycket. Perspektiv. Jag vet vad jag kan, men framförallt var mina gränser går. Jag vet att jag en dag kommer att bli en bra sjuksköterska. Efter denna termin hoppas (hoppas) jag på att kunna ta ett studieuppehåll. Jag och Lilla liten (och N) ska skapa oss en vardag tillsammans. När tiden sedan är redo återupptas studierna. När det blir vet jag inte och jag väljer att inte lägga energi att fundera på det. Jag har lång tid kvar till pension.

Drömmarna fortsätter nätterna igenom. Många konstiga mardrömmar och jag vaknar med hjärtat i halsgropen. Jag kryper tätt intill N och i vaket tillstånd hjälper närheten. Men tillbaka i drömmarna är det fortfarande lika otäckt. Någon fas i graviditeten kanske?

mina barn

En trött dag, med ett påtagligt illamående. Illamåendet som ju faktiskt annars brukar hålla sig på behörigt avstånd (tack och lov). Fortfarande är morgnarna riktiga rysare, men det känns totalt överkomligt när/om resten av dagen går i de icke-sjösjukas tecken.

Inatt har mina barn hållt mig vakna (det pirrar fint i min mage när jag titulerar mig själv som flerbarnsförälder). Från drömmens värld vaknade jag 03.30, alldeles kallsvettig. En dröm om saknad liten pojk. Jag såg honom, men kunde inte röra. Jag hörde honom men nådde inte ända fram. Fortfarande kan jag vakna och inom de första sekundrarna inte riktigt veta vad som hänt. En vaken mamma innebär också, oftast, en vaken Lilla liten. Sparkarna är ju än inte så starka att de håller mig vakna av anledningen att det gör ont. Nej, imorse var det den underbara förälskelsen som höll mig vaken. Mitt barn där inne rör sig och talar om för mig att allt är bra. Att det är vi, och att vi tillsammans klarar allt. Amor vincit omnia.

alltid i mitt hjärta

Jag vaknade av att Lilla liten tog sin plats. Kanske får jag lite skäll för gårdagen som tillbringades i sittande läge från morgon till sen natt. Älskade Lilla, underbar är du!

Det var, som väntat, en oerhört fin kväll igår. Vi samlades och än en gång infann sig känslan av "hemma" så starkt att det värkte i mitt hjärta. Vi samtalade om var vi börjat, var vi är och hur vi tror att livet kan se ut om några år. Med tårar i ett träd, vår egen fina skiva spelandes i bakgrunden, ätandes tårta firade vi våra vackra barn som vi inte får möjligheten att ha hos oss. Men som ändå är så närvarande och levande i våra tankar och hjärtan. Vackra fina föräldrar satt i en ring och tände ljus för sina små. Starka, modiga, helt fantastiska mammor och pappor. Vi som kanske aldrig skulle ha mötts, i en annan värld, men vars öden har fört oss samman. Vi som nu har en länk mellan oss -

Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Tomhet

Jag har suttit här i flera timmar och liksom väntat på att orden och känslan ska finna mig. Det är en tung dag idag. Liksom det varit den 20e varje månad. Jag har två dagar i månaden där sorgen gör sig extra påmind. Svårt för andra att veta. Svårt för andra att hantera. Kanske skulle jag vilja bära sorgeslöjan just dessa dagar. Oftast finner jag känslan direkt när jag vaknar. Men idag är jag bara tom. Tomhet är kanske också en känsla. Tomheten känns tom och obekväm.

Det är den 20e maj och det är 10 månader och drygt sex timmar sedan vår lillkilles hjärta slutade slå. Liten älskad trollboll. Om jag kunde ge dig liv igen...


Dagen avslutas på ett fint sätt, terminsavslutning med spädbarnsfonden. Det skänker lugn och jag ser fram emot att träffa alla fina föräldrar.

10 månader

En älskad, efterlängtad, underbar liten pojk har 10 månaderskalas i himlen idag.

Livet tog en vändning jag aldrig kommer förena mig med. Jag vägrar. Jag kommer alltid vänta på och längta efter Troy. Sorgeåret är snart över, men sorgen över en saknad pojk finns hos oss varje dag. Lite extra påtagligt vid minnesdagar som denna.

Jag har svårt att förstå att tiden har runnit iväg. I magen finns ett lika efterlängtat och älskat syskon. Jag vet att Troy vakar och ser efter oss. Jag vet att det är sant. Sorgen och glädjen går hand i hand. Smeker mina kinder. Det är svårt.


Jag har fortfarande svårt att vara den som håller kontakten. Än är vardagen något vi kämpar oss igenom. Mina krafter går åt att bara vara. Kanske syns det inte utanpå, men sanningen bär på tunga stenar. Många människor har försvunnit under dessa månader. Några jag aldrig trodde. Några har inte orkat med vår sorg. Det är svårt för oss att låtasas som att vi orkar. Vi är här och vi är allt vi kan och förmår. Några få värdefulla har visat sig vara livsviktiga. De som orkar bära oss när vi inte har kraft nog. De som inte gett upp när vi inte svarat, utan förstått vikten i att fortsätta ringa - inte bara en gång, utan igen och igen. De som haft tålamodet när humöret inte räcker till. De som förstått när vi behöver tid för oss själva utan att ta illa upp. Underbara älskade.

lilla liten på utsidan

Lilla liten, v.20+4

förkylningen ligger och lurpassar

Sista kursens andra vecka, av tre. Skönt.
Dagens studerande bestod av två föreläsningar. Den ena om det korta samtalet. Hur jag som lyssnare ska visa patienten att jag lyssnar och inte lägger in några egna värderingar.
I materialet fanns denna sekvens av Hjalmar Söderberg och den fick mig att fundera över människor runt omkring mig.

"Ett barn vill bli älskad
i brist därpå beundrad
i brist därpå föraktad
i brist därpå fruktad."



Idag känner jag mig trött och lite hängig. Har jobbat helg och dessförinnan även ett extrapass i veckan, utöver studierna och det känns i kroppen. Tror dessutom att det är en förkylning som ligger och lurpassar i kroppen. Det kommer alldeles säkert lagom till skolans slut.

Förra veckan kom en tid till Spec. mödravården och vår läkare JW. Det är dags för det första tillväxtultraljudet. Vi har känt en viss oro över att behöva träffa en annan läkare då det blir sommar, semester och allt vad det innebär, men nu verkar allt iallafall ordna sig till det bästa. Om två veckor finns även en tid på MVC för diskussion om eventuell sjukskrivning, det kommer att vara svårt att arbeta fullt ut i sommar, utan att det ska gå ut över någon på arbetsplatsen då det finns en hel del arbetsuppgifter som är svåra att utföra som gravid. Det viktigaste för mig är att Lilla liten mår bra.

Konsten att vänta barn

Vi har gjort något läskigt. Något jag kanske trodde att jag inte skulle bli redo för denna graviditet. Något som många runt omkring oss sagt - men vänta med det där den här gången.

Vi har beställt vagn.

När vi väntade Troy hämtade vi hans vagn en månad innan han var beräknad (vad som blev 19 dagar). Vi körde omkring med den i vår lägenhet, bäddade den, fällde ihop och fällde upp. Vaggade och vyssade. Troy fick en egen vagn och det, i efterhand, känns otroligt fint. Vad vi dock kände när Troy lämnat oss var att vi absolut inte ville ha den hemma, att stå och vänta. Det var Troys vagn och om inte Troy får ha den kunde vi lika gärna lämna tillbaka den. Det var tufft. Vi gjorde det inte själva. Svärmor och svärfar fick göra den tuffa överlämningen och det var inga problem från butikens sida. En sak att påpeka är att trots att det var jobbigt, var det en droppe i havet av den oerhörda sorg som finns efter vår son. Nu, snart 10 månader senare är jag otroligt glad att vi ändå hann ha Troys vagn hemma hos oss den tid vi hade. Det är inget som skadat.

Därför beslutade vi oss för att beställa vagnen, trots att det är lång tid kvar. Dels för att fabriken stänger över sommaren och att färgerna börjar ta slut. Och dels för att vi måste få ta små små steg framåt. Vi har gått halvvägs i graviditeten och vi måste våga närma oss tanken på att vi faktiskt väntar ett barn. Vårt älskade barn. Vagnen är beställd och vi hoppas att Lilla liten kommer att trivas bra där i.

I samband med beställningen fick vi en bok av butiken, Konsten att vänta barn. En underbar liten bok som gör det lätt att dra på smilbanden.

Hör (se) bara här,

"Att vänta barn är ett mirakel. Den gravida kvinnan är jordens centrum och det lilla barnet är ett underverk. Det är därför inget konstigt att den blivande modern behöver särskild omsorg. Det kan exempelvis yttra sig i hastigt påkomna behov av smultron - trots att det är januari och mitt i natten. Då fnns det bara en sak för en blivande fader att göra...

...Just det, skaffa smultron!"

overkliga verklighet

Det där ljudet. Det där isande ljudet man tror endast existerar i filmer. Det existerade i vår verklighet. Vår overkliga verklighet. Ett streck. Ett streck och ett ilande ljud. Det var då jag gick vilse. En bit av mig dog med dig. Älskade barn. En bit av mig följde dig, när du slutade andas.

saknaden i vardagen

Vet egentligen om jag har så mycket vettigt att skriva om, men lik förbannat envisas jag med försöka. Skriver, suddar. Tänker. Skriver.

Dagen har fortlöpt enligt följande;
illamående, slummer, tipsoptimiststress, fika på stan, biltur till IKEA (jisses vilka stammisar vi är), shopping, biltur hem igen, matlagning, seriösplugg, seriösplugg och lite mer seriösplugg.

Det hade kanske varit bättre att ta det i en annan ordning (förutom illamåendet då, det hade gärna kunnat skippas). Iallafall, så är nu sängen så gott som klar. En nack(?)del med mig och N är att vi är otroligt impulsiva. Och när vi bestämt något har vi väldigt svårt att liksom ta det som det kommer. Helst ska det vara klart igår. Iallafall, så kommer den gamla sängstommen _förhoppningsvis_ säljas imorgon. Den nya, egenhändigt byggda, sänggaveln står redan på plats och sängbord inhandlades idag. Toppen. Nu finns det gott om plats för Lilla litens säng på min sida av sängen. Jag slipper dessutom störa mig på den totala "omatchningen" av eksäng och underbart slipat, original, furuträgolv.

Jag saknar Troy. Jag saknar livet med Troy. Jag känner mig vilse. Var har jag varit, var är jag nu och var är jag på väg? Var tog vi vägen? Kärleken mellan oss är oändlig. Men döden stal vårt liv. Jag vill vinna över döden. Jag vill bevisa att kärleken övervinner allt. Lilla liten ska komma levande till oss och kärleken ska vinna över döden. Men det kommer, i vår familj, alltid saknas en son. En liten pojke har satt sina små mjuka fingrar runt våra hjärtan och vi kommer alltid, alltid sakna vår Troysan.