jag önskar er

Gott nytt år kära vänner!

Här hemma har den sista dagen på årets spenderats genomförkyld sittandes vid datorn, frenetiskt skrivande på de hundra (5) tentorna. Ingen vidare kul sysselsättning att avsluta året på, men jag vet att det snart är över.

Och nytt år. Underbara nya år. Det måste bli bra.

Hoppas ni får en fortsatt fantastisk kväll och ett lika fantastiskt 2011.

ljus brinner

Från början.

Jag fick tag på en studievägledare. Hon sa att det kommer att ordna sig. Pjuh!

Halvtidsbedömningen gick kalas. Jag fick för andra gången ett riktigt hedersomnämnande. Kul!


Men såhär på kvällen finns mina tankar hos en vän som förlorat en av sina nära. Orättvisa värld!


- Mobilbloggen

rockbruttan

Har ni sett armbandet?

Eira fick en "rockutstyrsel" av farmor och farfar i julklapp och gissa om hon är cool.

Hon är beyooond cool!

kontrollfreak

Ikväll är jag äntligen hemma. Å, jag längtar så tills detta är över. Jag vet, jag må låta en hel del bitter. Men det finns stunder av ljushet också. Och jag tycker att det är spännande att lära mig nya saker. Jag. Är. Bara. Så. Trött. Efter morgondagens pass är det tre veckor kvar. Om jag lyckas hålla mig frisk, vill säga. Imorgon har jag också halvtidsbedömning. Jag hoppas och tror (faktiskt) att det kommer gå bra. Jag behöver tro det iallafall.

I bakhuvudet ligger en liten (ganska stor) oro och gror. Det är relativt sällan jag inte har kontroll på saker och ting. Kontrollfreak som jag är har jag mentala listor för allt. Och för att förstärka det hela har jag oftast också skrivna listor (inte bara för mig själv utan för alla andra som kan tänkas glömma) (ja, jag vet att det inte är helt friskt). På min lista innan jul stod att anmäla sig till vårens kurser. För trots att jag utbildar mig på ett program krävdes det helt plötsligt en ansökan för termin 5's kurser. Och antagen var jag. Jag skulle alltså bara tacka ja. Men när jag klickade in mig för att bekräfta hade redan anmälningsdagen gått ut. Jag har missat att anmäla mig! Vad gör jag om jag inte får läsa vårens kurser? Och hur löser jag detta? Hmm. Ja oron gror. Ingen finns att få tag på på skolan förrän efter alla helger. Typiskt.


I dagarna firar jag och min älskade årsdag. Vi har därmed kilat stadigt i 9 hela år. Tänka sig. Nästa år blir det stort jubileum. Här om dagen passerade vi en stor snöhög. På samma ställe som vi för första gången lite hemligt pussades. Den var lika stor då. Och jag minns pirret. Vi var ute på promenad och vi gick omkring i flera timmar. N frågade, "-Vilket håll". Jag svarade "- Alltid vänster. Om man inte vet, alltid vänster". Fortfarande, när vi inte vet vilket håll vi ska åt, åker vi vänster. Alltid.

förevigade klappar

Som jag nämnt tidigare fick vi helt otroligt fina julklappar. E kammade hem storpotten i "paketmängd". Några av dem har jag hunnit föreviga på foto.

"Ruben little" från gammo & gammelmorbror  och "Bobby Car" från farmor och farfar.

Sötaste små ballerinorna från farmor och farfar.

Några av alla böcker (från gammo och gammelmorbror, Gustav m. familj, farmor & farfar och mig & N) och storvovven från mig och N.

 

Av min fina fästman (hihi, det är inte vad jag vanligtvis kallar honom) fick jag bland annat den här snygga klockan. När praktiken är slut och jag kan återgå till "mitt normala" ska den bli flitigt använd.

Underbara klockan jag fick av min älskade.



natt iallafall

Godkväll!

...eller iallafall kväll. Det var en tuff kväll på praktiken. På flera plan. Och jag hade verkligen behövt komma hem.

På hemmaplan har N gjort sitt sista pass på "gamla" jobbet. Nu väntar mer pappaledighet tills E börjar på förskolan i slutet av januari - då N börjar på nya stället. Härligt!

Tack och lov gör jag kortvecka denna vecka = 1/3 avklarad.

Nu sova. Godnatt!

...eller natt iallafall.


- Mobilbloggen

ljus

Jag hade egentligen velat åka ut till graven ikväll, men orken tog slut. Ljusen här hemma har fått brinna istället och så hoppas jag att det fortfarande brinner.

På julafton, hade många ljus tänts hos T - det värmer mitt mammahjärta!

den sista dagen

Så är snart den sista juldagen slut. Vi har haft en mysig jul. 

Eira har varit i sitt esse med all uppmärksamhet och hon vet precis hur man charmar för att få alla på gott humör. 

Vi firade i vanlig ordning hos min mormor på förmiddagen och hos mina svärföräldrar på eftermiddagen. Vi tillbringade även natten där och bland det bästa jag vet med det är att vakna på på juldagen och slippa all "julaftonstress", som det har en tendens att bli.

Jag älskar den långa julfrukosten som hela familjen sitter ned för att äta. 

Den bästa på hela året.

E träffade tomten för första gången i sitt liv. Kanske var det vi vuxna som hade de höga förväntningarna, för E brydde sig inte märkvärt om den skäggbeprydde karln. Det första paketet var skoj att hämta, men sedan lockade allt annat mer.

Alla (oj så många) paketen var dock helt till belåtenhet och idag när vi hunnit gå igenom allt har hon inte vetat vad hon ska leka med först. "Bobbycaren" är en höjdare. Och den stora hunden. Och alla böcker. Och dockan. Och traktorn. Och...

Ja, även jag och N fick fina klappar. Bland annat en köksassistent som är något som vi bara önskat oss i vildare fantasier. N har gjort färskpressad juice för att inviga.

Som vanligt har saknaden varit stor och kanske mer påtaglig än andra dagar. En stor liten pojke har en tom plats. Men ljusen brinner.

Kl 15 på julafton tändes ett ljus för alla våra saknade.

Jag hoppas att ni haft en fin jul.

fridfull helg

Det är jul.

En högtid, som många andra.

Saknad. Kärlek.

Livet.

Jag önskar er alla en fridfull helg.

på plus

Jag lever. Orken har inte funnit mig helt, men efter dagen har pluskontot fyllts på. Med råge.

Bäst av allt?
Min älskade var på arbetsintervju igår och trots fler sökande (många), ringde de idag och sa att han fått det. Heltid. Fast. Helt, helt, helt underbart! Det är han så värd! Kärlek.

Eftersom jag är kvar i "praktikstaden" även idag passade jag och vännen S (som för övrigt gör praktik på samma avdelning) på att göra stan. Vi shoppade och avslutade med middag på grekiska. Jag fyllde på med positiv energi och hoppet om att orka resterande tid väcktes inom mig.

Lilla miraklet påminner mig om livets under och ger mig pirrande lycka när sparkarna blir starkare och starkare. Här om dagen kändes första sparken på utsidan.


Imorgon far jag hem till familjen och sedan väntar äntligen lite ledighet.

Hoppas ni tar hand om er!


- Mobilbloggen

någongång

Orkar bara inte...

Sover hemma inatt trots dagpass imorgon (= mycket tidig morgon), så det blir sängen för mig nu.

Och jag hoppas på bättre dagar. Någongång.

sjuksnack

Ja, en hel del sjuksnack har det blivit på sistone, men nu kan det väl tyckas få vara slut med det. Jag törs inte säga än att det är så, men både jag och E är mycket piggare. För min del verkar det ha varit en kortis och E får sakta men säkert i sig mer och mer. Idag både välling, proviva och lite gröt.

Så, jag hoppas på att komma igång ordentligt med praktiken nästa vecka.

Hoppas ni har en fin lördag!

2/3 däckade

Så, nu har magsjukan tagit 2/3 av familjen här hemma i sina klor. Jag däckade inatt hos svägerskan (stackars). Sedan kom jag inte hem, för hur kör man magsjuk? Tack och lov har jag världens bästa svärmor som skjutsade N för att hämta mig.

Nu nerbäddad med feber och kräkpåse. Please, ge mig en kortvariant!


- Mobilbloggen

eländiga magsjuka

Svägerskan ska på julfest med jobbet så jag blir själv ikväll. Ja, med gott sällskap av mama och viennetta förstås.

Hemma kräks E fortfarande. Stackars, stackars. Eländiga magsjuka!

Första dagen gick för övrigt bra. Det är alltid lite snurrigt första dagen, men jag tror att det kommer ordna sig. ;-)



- Mobilbloggen

tufft

Framme hos svägerskan. Det var tufft att åka idag. Värst hittills, alla tre grät. E blev inge bättre och när jag åkte var hon så hungrig. Men vad gör man? Lilla älskade liten.

Nu ska jag försöka sova.

Godnatt till er alla!


- Mobilbloggen

en liten vändning

Idag har det vänt lite. Tack och lov. E har faktiskt bara varit riktigt sjuk en gång tidigare (om man bortser från rosslandet som hon ofta dragits med). Igår var hon riktigt eländig, bara låg som ett litet paket och orkade inte ens titta upp på oss. Febern gav med sig lite senare på kvällen, en halv grad iallafall. Vi matade med vätsekersättning, några teskedar var 5e minut.

Imorse fick hon i sig lite lite majsvälling. Sedan vägrade hon allt tills för en liten stund sedan då hon åt lite lite fruktpuré och det verkar som den får stanna kvar.

Så. För min del bär det av till stora staden ikväll. Imorgon börjar jag introduktionen. Sedan blir det intensivt fram till jul. Men, för var dag som går - är det en dag mindre kvar. I det stora hela, ett litet steg.

lycka är...

...när lilla liten, efter att hela dagen haft drygt 39 i temp med magsjuka legat helt still utan att göra ett ljud av sig, helt plötsligt gungar i takt med musik och fyrar av ett litet smile. Lycka.

inte som tänkt

Häpp.

Det brukar sällan bli som man tänkt sig. Några tre dygn från familjen blev det inte. Istället har vi sjukstuga här hemma. Stackars lilla E är så ledsen och ynklig. Jag känner mig snudd på likadan. Så istället för "saknadångest" är det nu "frånvaroångest". Hur sjutton ska jag ta igen det här i ett redan fullproppat schema? Nåväl. Det får bli en senare fråga. Uteslutet är iallafall att jag åker och smittar hela avdelningen.

Så, positivt är ju att vi kanske är friska till jul iallfall. Förhoppningsvis! :-)

pepp

God förmiddag fina Ni!

Jag försöker peppa mig med positiv energi. Pepp, pepp, pepp.

Det går dock inge vidare. Jag har verkligen inte sett fram emot denna måndag. Det är nämligen idag min sista placering startar. Placeringen som startar med att jag måste vara borta från familjen tre dygn i streck. Tre dygn. Jag känner mig gråtfärdig bara av att tänka på det. Jag avskyr det.

Egenligen har jag ingen ork kvar. Efter en vecka hemma känner jag, att orken egentligen är slut. Men det finns inga ursäkter. Någon färdig tenta blev det inte heller. Färdig blev dock den vårdplan som ska ligga som bilaga till alla tentorna. Sedan tog det stopp. Det innebär att det blir intensivskrivande över jul.

Nåväl.

Jag hoppas på att få en bättre känsla när jag på eftermiddagen varit på introduktion på avdelningen. Hoppas, hoppas!

klänningen

Bild härifrån.

Har ni sett den underbara klänningen som Eira hade på sig igår när vi lussade?

Den är från Kapp Ahl, jättemjuk i velour. Finns i rosa och rött också. Det syns inte på denna bild, men den är lite längre bak.

I love!

lilla liten som lucia

Lilla liten lucia 2010.

Eftersom jag inte kommer att vara hemma imorgon tjuvstartade vi med luciafirande, redan idag. Vi besökte både farmor och farfar och min mormor med ingångssången "Lusse lelle". E tyckte det var mycket skojjigt. Om hon riktigt förstod vad all uppståndelse var för tror jag knappast, men lite kul var det med glittret på huvudet. Och att ha klänning på är alltid roligt.

Underbara, fantastiska lilla älsklingen - så du förgyller mitt liv. Tänk att jag får vara din mamma. Nu har vi lussefirat för allra första gången, men inte för den sista.

inte för att skryta...

Vi har det himlans mysigt här hemma! Underbara härliga lördag!






- Mobilbloggen

morgonstart

PappaN och E har bakat bröd. Härliga lördag!

- Mobilbloggen

ministroganoff

Korvstroganoff - Es variant

(som vanligt i obestämd mängd)

Korv (ekologisk falu)

Lök

Ärtor

Morötter

Broccoli

iMat

Krossade tomater

Dill

Peppar

Tja, i ordning?

Bryn lök och korv.

Häll över iMat (eller grädde eller creme fraiche) + krossade tomater.

I med ärtor, morötter och broccoli.

Smaka av med dill och peppar.

håll till godo

Det blir inget gjort idag. Visst är det så med vissa dagar. Jag skulle ha påbörjat alla hundra (fem) tentor som ska vara inlämnade precis efter jul, men har jag? Nope. I den här takten lär det inte bli så heller.

Tanken var också att vi skulle ha julpyntat. Jag hade dock snällt bett om lite assistans med dammningen, vilket hrrrm kanske inte blivit av än. Och eftersom jag själv inte heller är speciellt effektiv känner jag att jag lägger ner innan jag ens börjat. Om man säger så.

I och med att illamående kom som brev dog kategorin matglädje ut lite här på bloggen. Det är inte mycket som nu för tiden klassas som matglädje i mina ögon. Iallafall så underlättar det mycket att E nu för tiden äter i stort sett samma mat som oss. Som idag, när det lagades korvstroganoff, lagades det samma sak till E - vi kör dock fortfarande laktosfritt när det kommer till de "rena" laktosprodukterna. Så, var jag ville komma var att det faktiskt - inom en relativt snar framtid - kommer ett inlägg i kategorin "Matglädje". Håll till godo! ;-)

Än en gång, tack för allt stöd, omtanke och fina ord ni skänker. Ni är otroliga!

dagar kommer och går

Jag avskyr att de "lediga" dagarna går så fort. Det är redan torsdag och efter helgen väntar monsterveckor på den nya praktikplatsen. Monsterveckor i det format att jag egentligen över jul ska göra 26h/vecka, men i introduktion blivit placerad på 76h/2 veckor. Crazy. Tänkt var att jag skulle ha gjort en kväll som avslutas 22.30, dagen innan julafton. Men jag tror att jag framfört tydligt nog att jag hemskt gärna vill byta den mot en dag. Hoppas.

Så. Igår for familjen till den större staden i norr för inhandlande av julklappar. Vi hade tänkt åka i helgen, men för att slippa den värsta trängseln bestämde vi oss hastigt och lustigt för att åka sådär mitt i veckan. Trängsel var det ändå, tyckte vi. Men pappan i familjen B, som vi besökte på eftermiddagen, som arbetar i en butik sa att det hade varit en lugn dag. Allt är relativt. ;-)
Som sagt. Vi besökte familjen B med charmiga Gustav i spetsen. Det var leenden från båda sötnosarna när de fick syn på varandra. Våra vackra. Vi blev bjudna på middag och hade en härlig myskväll, sådär mitt i veckan.

Idag har vi haft date med kompisarna Linda och Alva. Lunch på vanliga stället och sedan obligatoriska shoppingrundan (trots tom plånka efter gårdagen). Trevligt iallafall och verkligen på tiden att vi fick till en träff - det var allt för länge sedan.

Eira älskar att prova kläder. Och skor. Det spelar ingen större roll var de sitter, på vilken kroppsdel.
Att sedan spegla sig och kanske bjuda på en puss är en riktig HIT.

nej, han lever inte

När vi var på inskrivning på specMVC hände något mycket märkligt. Eller hände och hände...

Före läkarbesöket träffar vi alltid en BM som skummar vår journal och ser om några prover ska tas eller om något annan ska förberedas inför läkaren. När vi frågar vilken läkare det blir och till svar får att det är drJW blir vi väldigt glada och BM undrar om det finns någon anledning. Jag säger att drJW förlöste vår första son med katastrofsnitt. Kvinnan tittar sneglande på mig och journalen och jag ser att hon är fundersam. N flikar in att det ju var innan T flögs till UAS, där han avled.

-Avled? undrar kvinnan med stora ögon.

Här kallnar mitt inre.

-Ja. Han avled. säger jag, med tonlös röst.

-Men, det står här i journalen att ni har en son, född -08, som lever. Utan anmärkning.

Tystnad.

Jag får något slags minnesbortfall, men färdas i tanken till en annan värld. En värld där det hemma väntar en liten rödhårig pojke. Utan anmärkning.

-Det måste vara fel. säger N.

-Men se här. säger BM och vrider skärmen mot oss.

Vi ser. Det står att han lever. Inget kryss i rutan "Död inom 7 dygn".

-Det är fel iallafall. Han dog den 20 juli. Ett dygn efter att han föddes. säger jag och känner en svag känsla av panik.

-Konstigt. Det borde stå här. Det står inget i inskrivningsmeddelandet heller. Så han avled alltså?


Ja, det slutade med att BM till slut skrev in i journalen att vår förstfödde son föddes och dog ett dygn senare. Anledningen till att vi besöker specMVC fanns alltså inte dokumenterad. Illa. Jag tog illa vid mig. Som om vi blev ifrågasatta. Jag vet att vi inte blev det. Att hon var tvungen att fråga. Men för mig är det en kamp varje dag att inse att Troy inte finns med oss och att behöva insistera på att han inte gör det, för att någon annan ska tro på det är krävande. Mycket!

Hos min "vanliga" BM igår berättade jag vad som hänt. Hon blev bestört och vi såg över journalen och inskrivningsmeddelandet. Allt fanns. Rutan var ikryssad och i meddelandet stod klart varför vi behöver kontroller på specMVC. Klart och tydligt att Troy inte lever.

ställd mot väggen

Lite tråkigt är det förstås, när man vaknar på soffan och inser att man sovit sedan åtta. Var tog kvällen vägen egentligen?

Jovars, det var väl säkert välbehövligt.

Seminariet idag gick bra. Trots att jag själv kände mig relativt oförberedd (i brist på ork?) visade det sig att jag var väl förberedd ändå. Nemas problemas. Däremot blev jag lite stressad när jag blev ställd mot väggen om en frågeställning precis i tagen att smita ut lite tidigare (för bmbesöket). Den där frågeställningen som alla sagt att man kunde skippa för att de aldrig frågar om. Att komma på något, sådär på stående fot, medan alla tittar på är inte min starka sida, men jag lyckades iallafall få ur mig någonting. Sedan stapplade jag högröd därifrån.

Bmbesöket hanns med. Det konstaterades väl egentligen i stort sett bara att jag kan börja äta järntabletter eftersom jag hade ett relativt lågt grundjärnvärde. Relativt lågt, men inte jättelågt. "Nu för tiden" mäter man inte hb, som på vanligt vis utan i grundjärnvärde. News for me.

Godnatt kära ni. Imorgon väntar en ny dag.

dubbelfirande

Idag är det firardag i dubbel bemärkelse. För det första är det pappaNs namnsdag. Hurra, hurra! Och för det andra är det Es dopårsdag, den första i ordningen.

E och jag har haft en mysig hemmadag (ja, sen när jag äntligen kommit hem från eländesskolan). Vi tupplurade båda två en stund efter lunch och när pappaN kom hem från jobbet kom också farmorn och farfarn på namnsdagsfika.

Imorgon bär det av igen. Förhoppningsvis går det att lösa då jag på eftermiddagen också ska till barnmorskan - vilket betyder att jag måste gå tidigare. Suck och pust, så tokigt det blev.

Hoppas ni haft en fin start på veckan!

tröttsamt

Ibland blir jag så trött på mig själv. Väl framme i V-ås upptäcker jag att seminariet är imorgon. Tröttsamt! Det blir till att vända och åka hem igen. 15 mil åt helskotta. Jag tröstar mig med en kaffe från det stora röda M:et innan jag far hemåt igen.





- Mobilbloggen

Uppdatering: Fast M:et är väl inte rött va? :-D

lilla mirakel

Det är ett ofattbart mirakel. Ett litet underbart under.

Oväntat.

Det började med ett ihållande illamående. En trötthet utav en annan värld. Men en graviditet var inget vi trodde. Vi som väntat så på våra andra små gryn. Helt plötsligt hade en liten slagit rot, utan att vi ens visste om det. Ett under.

Vi testade och det blev ett plus. Någon dag innan Eiras födelsedag. Vilken överraskning.

Vår fjärde graviditet. Oron har funnits där. Liksom lurande bakom chocken, som kanske inte förrän nu börjat släppa. Kan det verkligen gå vägen? Igen?



Illamåendet hänger fortfarande i. Det har varit tuffa veckor på praktiken. Men alla har varit förstående. Tack och lov. Hemma har jag sovit, tidigt och länge. E vet vad jag gör i badrummet. Hon sympatiserar med mig och klappar mig ömt på ryggen. Hon vet att mamma mår väldigt dåligt om morgnarna.
Hos läkaren i onsdags fick jag så iallafall nya illamåendetabletter. Sådana som inte ger den hemska tröttheten i biverkan. Efter några dagar känner jag bara vaga förändringar. Vi får se. Jag har mått illa konstant genom de tidigare graviditeterna och har inga större förhoppningar om att inte göra det denna gång.

Vi har haft en inskrivning på MVC och i onsdags även på SpecMVC. Till vår stora glädje blev vi mottagna av underbara drJW. Ett glatt återseende. Vi tittade på "lilla mirakel" och pratade upplägg. Det känns som att han redan vet vad vi vill. Och då blir jag stark.

Liten rör sig. Inte på kommando. Men tydligt och väl. Det är underbart. Små vågor av liv.

Foglossning. Jo, redan. Med T och E började den visserligen ännu tidigare, nu har det kommit sakta krypandes. Min egen gissning är att jag varit mer aktiv. På praktiken har dagsstegen legat på ca 12000 steg och jag tror att det gjort att jag inte hunnit/kunnat känna efter lika väl. Men sedan några veckor värker det i SI-lederna. Positivt? Jag har ju en alldeles egen sjukgymnast här hemma som tar hand om mig.



I all glädje, chock och oro brottas jag med känslor inför alla de andra änglaföräldrar som också väntar och längtar. Det känns som om jag smitit före i kön. Om önskningar och viskningar hjälper något så kommer de varmaste från mig.

gubbarna

Lördagskväll och lugnet har lagt sig.

Godiset är framdukat och vi inväntar "Så mycket bättre".

Familjen hade en härlig dag på stan idag med lunch och ÄNTLIGEN inhandlandet av de första julklapparna.

Jag har hunnit bli nervös många gånger om över att vi ligger lite efter. Men nu är vi iallafall på G.

N är den svåra. Vad ska jag hitta på?

Förra helgen plockade vi fram lite "julpynt". Jag trodde att E skulle bli eld och lågor. Det blev hon visserligen. Men inte av glädje direkt.

Hon var arg, så arg, över alla saker vi ställde fram - som hon inte fick leka med. Aj, aj, aj.

Snögubbarna ovan var hennes favoriter. Jag försökte visa och tala om att det är ljus (det brukar funka), men icke då.

"Eeeeeeiaaaas."

minnen att vårda

Verksamhetsförlagd utbildning del 1

Så var den slut.VFU 10 veckor.

Den största "tomhetskänslan" har lagt sig. Jag får alltid en sådan känsla när jag ska skiljas från personer och platser som betyder/betytt mycket för mig. För trots att det varit en tuff tid har jag tillbringat mer tid på hjärtavdelningen än vad jag gjort hemma. Jag har varit en del av en gemenskap som nu fortsätter vidare. Men det är med varma tankar. Och varma ord. Jag fick sådana innerliga ord, tårar och kramar. Jag tror att jag lämnat ett litet avtryck. Ett av de finaste omdömena, "Vi har pratat och vi är överens om att du är en av de bästa studenter vi någonsin haft, oavsett termin". Det värmer varmt. Och de orden tillsammans med ett varmt välkomnande tillbaka ska jag spara, vårda ömt och ta fram när jag tvivlar som mest på mig själv. Sjuksköterskeyrket är mitt kall. Ingen tvekan om saken. Det är där jag hör hemma.

Jag lyckades hinna med både ett och annat:

• Lära mig konsten att ta venprov.
• Lära mig bedriften att sätta PVK (perifer venkateter...)
• Faktiskt memorera ordningen på EKGkablarna (för sjunde gången i ordningen kanske)
• Telemetridosornas användningsområden.
• Tolkningar av EKG - mjo, det mest basala tolkningarna iaf. Här önskar jag att jag kunde säga att jag exakt precis skillnaderna mellan VES och SVES, men så här spontant vet jag ju iaf hur de ser ut. ;-)
• Blandningar av diverse läkemedel.
• Insett vikten av sjuksköterskans "spindel-i-nätet-tänk". 
• Lärt mig att endast lyssna ut det viktigaste i läkarnas rondningar. 
• Sett ett hjärtstopp och allt som händer runtomkring det.
• Gjort HLR. På människa.
• Dokumenterat. Dokumenterat. Dokumenterat.
• Injektioner. Till tusen.

Ja, vad mer? Massor förstås.

 Nästa vecka är en "mellanvecka" som inleds med seminarie på högskolan. Vecka 50 påbörjas del 2 i VFUhistorien. Kirurgen it is.

ihärdigt snöande

Det snöar FORTFARANDE, undrar om jag kommer ut med bilen...

Frukosten är nu intagen och jag är sen, som vanligt.

Ha en härlig fredag!

de bästa av de bästa

Vilket snöoväder! -19 när jag åkte hemifrån är lite i kallaste laget.
Jag fick sluta lite tidigare idag och nu när A slutat har vi fikat pepparkakor och julmust. Mysigt!

Imorgon är det verkligen mitt sista pass, inte bara på HIA utan på hela medicinplaceringen. Aningen vemodigt, men verkligen skönt. De senaste dagarna har jag haft förmånen att gå med några av de bästa handledarna och jag känner att jag verkligen skulle kunna vara en i gänget.


Tusen, tusen tack för alla kommentarer i tidigare inlägg - det värmer att ni hejjar på oss. All kärlek till er!
Jag har dock fått veta att det ibland är svårt att kommentera, men ser ni inte er kommentar, skriv igen!

- Mobilbloggen

ett litet liv

Äventyret idag gick bra och vi fick positiva besked.

I min mage har det nämligen flyttat in ännu en liten familjemedlem. Ett litet mirakel som, ganska oväntat, funnit sig en varm bostad några månader framöver. Vi såg två armar, två ben och ett hjärta som slog så fint, så fint. En liten krabat som sparkade, fäktade och rullade omkring.

En kärlek så stor, så tacksam jag är.

Om livet är med oss även denna gång kommer det i slutet av maj/början av juni ett syskon till Troy och Eira, mitt och Niclas tredje barn. Lycka.