minnen att vårda

Verksamhetsförlagd utbildning del 1

Så var den slut.VFU 10 veckor.

Den största "tomhetskänslan" har lagt sig. Jag får alltid en sådan känsla när jag ska skiljas från personer och platser som betyder/betytt mycket för mig. För trots att det varit en tuff tid har jag tillbringat mer tid på hjärtavdelningen än vad jag gjort hemma. Jag har varit en del av en gemenskap som nu fortsätter vidare. Men det är med varma tankar. Och varma ord. Jag fick sådana innerliga ord, tårar och kramar. Jag tror att jag lämnat ett litet avtryck. Ett av de finaste omdömena, "Vi har pratat och vi är överens om att du är en av de bästa studenter vi någonsin haft, oavsett termin". Det värmer varmt. Och de orden tillsammans med ett varmt välkomnande tillbaka ska jag spara, vårda ömt och ta fram när jag tvivlar som mest på mig själv. Sjuksköterskeyrket är mitt kall. Ingen tvekan om saken. Det är där jag hör hemma.

Jag lyckades hinna med både ett och annat:

• Lära mig konsten att ta venprov.
• Lära mig bedriften att sätta PVK (perifer venkateter...)
• Faktiskt memorera ordningen på EKGkablarna (för sjunde gången i ordningen kanske)
• Telemetridosornas användningsområden.
• Tolkningar av EKG - mjo, det mest basala tolkningarna iaf. Här önskar jag att jag kunde säga att jag exakt precis skillnaderna mellan VES och SVES, men så här spontant vet jag ju iaf hur de ser ut. ;-)
• Blandningar av diverse läkemedel.
• Insett vikten av sjuksköterskans "spindel-i-nätet-tänk". 
• Lärt mig att endast lyssna ut det viktigaste i läkarnas rondningar. 
• Sett ett hjärtstopp och allt som händer runtomkring det.
• Gjort HLR. På människa.
• Dokumenterat. Dokumenterat. Dokumenterat.
• Injektioner. Till tusen.

Ja, vad mer? Massor förstås.

 Nästa vecka är en "mellanvecka" som inleds med seminarie på högskolan. Vecka 50 påbörjas del 2 i VFUhistorien. Kirurgen it is.