N är bäst - ingen protest

N klarade "måste, måste" tentan!!!!

Världens bästa älskade älskade N! Min bästa vän, min älskade, mitt allt. Den bästa i hela världen!

svett under armarna och dans

Jag tycker så mycket om mina tokiga danstjejer. Igår hade jag en ny tröja på mig vilken hade "luddat" lite under armarna då jag blivit varm.

Dansbarn - Men fröken, jag tror du glömt tvätta dig, du är smutsig under armarna.
Fröken - Men oj, så jag ser ut. Det har nog blivit av tröjan. Jag är lite svettig och då brukar det "ludda".
Dansbarn - Uuuuch. Måste man svettas under armarna när man blir vuxen. Du borde kanske tvätta dig.

Hihi. Ja, det är mycket man måste stå ut med när man blir vuxen. Svett under armarna till exempel=)


Vi gjorde en jättefin kombination.

Chassé X 2 (1-4), Armar upp med höfter (5-8)
Pas de bourré X 2, kick ball chain pirruett (1-8)
Vrid runt, jazzwalk med rullande axlar (1-4), Sittande snurr, rulla upp (5-8)
Utfall åt sidan med lång arm vä+hö (1-8)

3 grupper som börjar med två åttors mellanrum. Tokfint!

Inser dock att det snart kommer att bli svårt med svingar, då magen smått tar i. Vi får se hur länge det går och hur länge det dröjer innan någon av tjejerna märker något. Några har tittat lite misstänksamt på magen.

Nu blir det lunch med bästa Carro.

mycket om allt möjligt

Fy, vilken hemsk kräkdag det var igår. Ingenting fick stanna kvar. Blä. Jag var så hungrig, så hungrig när jag gick och la mig, men vågade inte stoppa i mig nå mer.

Idag har det fortsatt, något bättre, men långt ifrån bra. Hungrig nu också. Fick matlåda av svärföräldrarna igår som jag bara behöver värma, så jag ska testa snart.

Personalmöte om en timme. Vi har fått en ny UC. Som visserligen inte är ny eftersom hon tidigare har jobbat med oss. Det blir nog bra.

Ikväll är det dans. Det tar emot lite att åka bort på kvällen. Vill helst bara ligga på soffan och mysa. Men jag vet att det glädjer mig när jag väl är där.

By the way, jag har gått upp två kilo redan. Hur är det möjligt när jag kräks mest hela tiden?! Jag hade hoppats på att inte behöva gå upp lika mycket som förra gången (19 kg). Men vi får väl se.

Har jag sagt att vi fått tid till Falun nu?! Hos dr JW. Tror att han är glad för vår skull. Kanske får vi göra UL. Hoppas. I början av mars är det dags.

Nähä, köttfärslimpa nästa.

Ha det gott!

fartfylld helg

Så har då helgen passerat. Fartfyllt som vanligt? Svar, Ja.



I fredags skrevs den fasansfulla tentan i patofysiologi. Det var inte mycket av det jag hade pluggat på som kom med. Visst svarade jag på allt och visst hade jag en aning. Men långt ifrån säker och det känns som att detta kommer att bli min första omtenta.

Ljus mitt i stormen är iallafall att jag klarade läkemedelsberäkning. *puh*


Bästa bästa svärmor fyllde år i fredags också. Den tjugonde. En påfrestande dag. Det ligger i bakhuvudet. Sorgen. Jag har svårt att balansera allt. Antingen kan jag vara glad och pigg, men då är det liksom som om all energi går åt till det. Så tar illamåendet över och jag bara faller. I tröttheten. Energin är låg.



Iallafall så fyllde bästa svärmor år. Hon är den mamma jag själv aldrig, på riktigt fått möjlighet att älska. Vi gjorde en underbar present...eller många presenter som alla innehöll en uppmaning om hur presenten skulle användas. Temat var upplevelse och allt blev otroligt lyckat. <3

Idag startar en ny kurs. Jag hoppas på att ha lite tur i anförskaffandet av kurslitteratur eftersom jag varit alldeles för lat för att orka hitta någon.

Hulkningar on the way, så jag avslutar här.
Take Care.

ännu en minnesdag att vårda

Så sitter jag då här, den 19/2-2009 och saknaden efter ett älskat barn är lika stort som igår. Kanske än större. För varje dag som går väcks nya känslor. Nya känslor om att känna sig sviken av livet. Om att känna svårigheter att lita på på nytt. Många många känslor om tomhet, längtan och saknad.

Idag mitt älskade barn, faktiskt om ungefär en halvtimme är det 7 månader sedan du föddes. Vid just den här tidpunkten hade vi precis kommit in i det ökända rummet (längst ned till vänster) och vi väntade spänt på att någon skulle säga - ja, men förlossningen är ju på gång, snart är er lille pojk här. Istället sa BM Erika att -jag har lite svårt att hitta frekvensen, men vänta så ska jag hämta läkaren. Det tog bara några minuter så var Dr JW där med ultraljudsapparaten och minuter senare... ja, då hade vi färdats, du och jag, mot det som både var vår början och vårt slut. Vi fick ingen chans att vara tillsammans. Nyfödd liten pojke, på naken mammas bröst. Vi fick ingen chans, du och jag älskling. Livet tog den ifrån oss. Och gör så ont i mitt mammahjärta. Visst visste du väl lilla hjärtat, att jag var där...att jag skulle ha gjort allt för att få hålla dig och ta bort det onda. Jag hoppas du visste. Innerst inne vet jag att du visste.

Det är 20 minuter kvar nu.

Grattis på 7-månadersdagen Troy. Mamma saknar dig och själar säger aldrig farväl.

Mor lilla mor

Jag blev fotoutmanad av Linda. Här kommer mitt bidrag.

I den sjätte mappen (scannade bilder) var den sjätte bilden ett underbart foto på mamma. Precis så som jag inom mig vill föreställa henne. Jag flyttar verklighetens fakta långt bort och ser en ung, skrattande, lycklig kvinna. Fotot är taget ett år innan jag föddes.

Älskade mamma.

REGLER:

Gå in i mappen (eller där du förvarar bilder på din dator) där dina bilder finns.

Gå till den sjätte mappen.

Välj den sjätte bilden i den sjätte mappen.

Ladda upp bilden på din blogg.

Skriv nåt om vad den föreställer.

Utmana sex andra personer och länka till dem!


Jag vidareutmanar de personer med bloggar som är trogna (eller mindre trogna=)) läsare här på "Själar säger aldrig farväl".
De personer som brukar lämna kommentarer, vars bloggar jag själv kikar in på ibland är;
Karin, Charlotte & Veronica.
Fotoutmaningen är Er om ni vill, har tid och orkar.


Nu ska jag seriösplugga en liten stund igen.
Ha en bra dag.

Alla HJÄRTAN

Orken är slut för länge sedan. Trött, hängig och omotiverad tycks vara mina standardrepliker för tillfället.

Allahjärtans dag var mysig. Älskling hade gjort det finaste kortet och däribland fanns ett presentkort på en egenvald maträtt tillagad av min personliga kock (N) serverad bland tända ljus och gott att dricka. Det utnyttjades helt klart och när jag får bestämma mat blir det Caesarsallad! Mmmm....
På kvällen bjöds jag på bio och trots hulkningar från någon okänd (?!) bak i salongen lyckades det slinka ned ett och annat biopopcorn. Filmen vi såg vad Valkyria - en bra film, men inte allt för spännande.

Som sagt, dagen var mysig!

inskrivning

Trött, trött, trött.
Somnar där jag är och vaknar med panik över allt jag borde göra. Jag vill bara sova.

Trodde att jag skulle ha haft uruselt Hb-värde, men igår på inskrivningen då provet togs visade det 118. Inte pjåkigt för att vara mig. Tror att det är det bästa värde jag haft vid en inskrivning. Referensvärdet för kvinnor är 117-153 g/L så det är ju inte tipptopp, men som sagt...godkänt. Inskrivningen gick fint. Hade 100/70 i blodtryckt, lågt som vanligt. Vi pratade allt möjligt. Vi tycker så mycket om vår BM. Ska få tid till Falun och Dr JW - han är dock forskare så det kan ta lite tid - men vi vill så gärna ha honom.

Nu ska jag sätta lite fart. Först ska jag få finbesök och efter det ska jag iväg på finbesök. Vilken eftermiddag. Hoppas jag inte somnar ;-)

Älskade lille Troysan, jag undrar var du är?! Ibland känner jag dig så nära. Jag vet att du är med oss. Jag vet att du vet att pappa är ledsen. Pussa honom lite extra. Mamma saknar dig.

Många varma tankar till änglapojken Linus på hans 1 årsdag och kramar till hans familj!

VUL

Nyss hemkommen från VUL.

Allt väl - hjärtat slår och allt ser fint ut.
Beräknas vara i v. 7+2.

Nu känns det lite lugnare. Det känns mycket lugnare.
Lilla bubblan mår bra - just nu.

hemska känslan och prostata

Den där hemska känslan infinner sig titt som tätt. Just nu har den borrat sig fast och vägrar släppa taget. Den avskyvärda, illaluktande, irriterande känslan som hånfullt bara skriker att allt kommer skita sig. Jag försöker att låta - tillit - ta över. Men det är så svårt.

Kanske är det så här för att VUL närmar sig. Kanske är det kroppens sätt att värja sig mot det som - förhoppningsvis inte kommer inträffa.

Åh, älskade lilla bubblan - jag hoppas så innerligt att du vill bo kvar.

Det spelar för övrigt ingen roll att jag samtidigt försöker intala mig att allt är bra - då jag fortfarande spyr. Jag vet av erfarenhet att hormonerna kan stanna kvar i kroppen trots att allt inte är bra. SUCK!

Det känns som om jag bara letar fel och är så äckligt pessimistisk. Men just nu är det allt jag kan. Något annat känns far, far away...


För övrigt hade vi vårdteknik i E-tuna i dag. Vi tränade på att sätta PVK och infusioner. Min och Linns arm trotsade naturligtvis och vägrade ge oss blod (naturligtvis ska det inte tokblöda, men det kom inte en gnutta blod ens - vilket ju oftast tyder på att man gått bredvid). Som "tur" var så kom det inget blod för någon och vi fick byta arm - och då gick det finemang. Tänk att man ska bli så nervös bara. Infusionen funkade också fint, små små bitar faller så sakteliga på plats. Vi hade föreläsning om njurarna också. Diskuterade även en del prostata. Och det där med att män kan producera barn i all evinnerlighet är en myt och bara bullshit. Precis som för kvinnor minskar fertiliteten och kvaliteten på simmarna försämras drastiskt ju äldre man blir. Så det så.

Nu öppnar vi balkongdörren, klär på oss och äter firre.

Take Care


Tillägg;
Idag fyller söta lilla sessan A 1 år, tänk så fort tiden gått. Stora stora grattiskramar!

allt möjligt - en vanlig annorlunda söndag

Jag jobbade i natt. Det blev inte mycket till sömn. Det är lite tråkigt att jobba så sällan. De passen som väl är, blir väldigt intensiva och bara flyger förbi. Natten tillbringades som sagt vaken mestadels. Svårt att sova. Imorse var det massor av snö, verkligen massor. N hämtade mig och på vägen hem lyckades vi fastna tre gånger.

Jag är inte en lätt person att behaga (som sambo tänker jag främst på). Kanske inte ens i vanliga fall, men särskilt inte nu. Jag är extremt känslig för lukter och har inte kunnat ta mig in i köket på ett par dagar för att det är något som luktar konstigt. Jag kan heller inte dricka ur våra glas om de blivit diskade i diskmaskinen, för det luktar så förfärligt av diskmedlet. Egentligen är det helt kört med alla lukter. Imorse ville jag absolut ha rostade smörgåsar och N, min älskade, skulle fixa. Men väl i brödrosten förstörde den hemska brödrostarlukten allt och vi fick avbryta projektet. Nej, krasst sett... det kommer inte bli en lätt graviditet på något plan. Men ack så lycklig jag är.

Livet --- Låt mig vara det...

Imorgon bär det av till E-tuna. Om jag inte minns fel skulle vi träna på att sätta PVK och liknande. Undrar vem som ska vara mitt offer - gummiAnn kanske.

Nu ropade N att maten är klar. Vi har börjat äta, fullt påklädda, med öppen balkongdörr för att illamående ska stilla sig någon under ätandet. Stackars, stackars N.

"hulka is the shit"

Jag mår gräsligt illa och hade tänkt att i det här inlägget bara försöka beskriva det intensiva illamående som invarderat min kropp. MEN, så hade jag fått en sådan underbar kommentar från bästa bästa Ida (love U). "God bless the spya, and hulka is the shit". Och då kan jag ju inte annat än le. Det är ju så sant. Jag är överlägset fantastiskt glad att jag mår illa, det är ju hittills det enda tecknet jag har på att något är annorlunda med min kropp och att kanske lilla Bubblan mår bra.

Tjaa...det enda var väl att ta i. Magen putar lite mer än vanligt och irritationen över småsaker får mig att gråta över att tvätten inte var upphängd och att jag ju precis satt mig här...och att jag dessutom mår illa. Ynkligheten är stor.

Jag har försökt plugga lite. Men jag saknar helt motivation. Jag vet inte var jag ska börja. Ingenting verkar ju vilja fastna. Det är som att trampa på noll hela tiden. Det är två veckor kvar till tenta. Kommer det lösa sig? Förhoppningsvis, men inte säkert.

Nästa vecka är det VUL och inskrivning. Små små mål bockas av.

Snälla lilla Bubblan - stanna kvar hos oss!

Take Care

oro och väntan

Vaknade imorse utan illamående. Känslorna kastade mig tillbaka till morgonen vi åkte till Falun efter att Troys sparkar saknades. Känslan av att något inte är bra. Igår hade jag ont i magen och ryggen. Tänk om bubblan inte mår bra. Jag inser att dagarna kommer fortlöpa på det här viset. Fyllda av oro och fruktan. Varje gång jag sätter mig på toaletten väntar jag mig blod i trosorna. Lättnaden när det inte blöder är lika stor som oron.

Vi har bestämt oss för att vi väntar barn, vi väntar inte missfall. Trots alla elaka tankar väljer jag att fortsätta tro och hoppas. Längtar efter lyckan. Men det är svårt, svårt att tro på att det faktiskt är vår tur nu.

Lilla bubblan - stanna kvar hos oss!

PS/
Illamåendet kom igång och jag har hulkat resten av dagen

allt möjligt - en vanlig dag

Det KAN ha gått riktigt bra på tentan. Det kändes lite sådär oroväckande bra. Lite VÄL bra. Men det KAN gå.

Känner mig lite risig i kroppen. Ont här och var, trött och slut. Har lite svårt att behålla dryck. Oftast då jag mår illa, och vid hastiga rörelser. Kräkpåsen har blivit min bästa vän - igen.

Imorgon fyller min älskade år. Vi har tjuvfirat lite idag. Jag är riktigt nöjd med mina presenter. Sådär nöjd att jag helst vill ge dom på en gång. Men det får jag förstås inte, det är ju inte jag som fyller.

Aldrig tillgjorda, alltid sig själva och mer eller mindre galna

Måste bara passa på att lägga in några foton, på några av mina finaste.

Aldrig tillgjorda, alltid sig själva och mer eller mindre galna=)

.

Många fler som borde vara med, men det här är ett smakprov.

Titta och Njut!

läkemedelsberäkning och annat

Tyvärr syns läkemedelsberäkningsboken inte så bra,

det är ju trots allt den som fått den mesta av min tid.

Helgen är snart över. Timmarna är räknade. Det är söndag. Imorgon är det tenta i läkemedelsberäkning, därav mitt ihärdiga pluggande (inte). Jag vet inte om det kommer vara till min nackdel, men för en gångs skull känner jag mig ganska lugn. Ja,ja...jag känner att det får gå som det går.

Om en timme ska vi på kalas. Djungeltelegrafen gick snabbt den här gången. Det verkar som om de flesta i släkten vet om lilla bubblan. Det är lite konstigt. Tidigare graviditeter har vi varit så måna om att ingen ska veta förrän åtminstone efter vecka 10, helst vecka 12. För efter det kan ju inget gå fel! Eller?

Troligtvis är det där den största oron kommer ligga. Att veta att allt kan gå fel, precis när som helst. Det är skrämmande. Hur ska den känslan lugnas. Det finns inga ultraljud i världen som kan garantera att mitt barn mår bra när vi kommer hem. Världen kan vändas upp och ner på en hundradels sekund.

Imorgon går jag in i vecka 7. Det är tidigt. Helt säkert att det är just vecka 7 är det heller inte. Troligtvis inte tidigare iallafall. Min mens kom aldrig tillbaka, sådär regelbundet efter sommaren. För det första blödde jag i tre månader då alla slemhinnor inte släppt efter förlossningen. Och efter det kom mensen lite på eget bevåg. Inget som gick att räkna på. Jag har räknat från den senaste mensen och beräknat att jag har ca 33 dagars cykel (för att vara på den säkra sidan). Tidigare har jag haft en cykel på 29 dagar, men jag tror att den har varit lite förlängd.

Duschning, lunchlagning och pluggning (ja, jag måste ju faktiskt - det där med tillsatser är lite krångligt).

Take Care