Helgen är snart över. Timmarna är räknade. Det är söndag. Imorgon är det tenta i läkemedelsberäkning, därav mitt ihärdiga pluggande (inte). Jag vet inte om det kommer vara till min nackdel, men för en gångs skull känner jag mig ganska lugn. Ja,ja...jag känner att det får gå som det går.
Om en timme ska vi på kalas. Djungeltelegrafen gick snabbt den här gången. Det verkar som om de flesta i släkten vet om lilla bubblan. Det är lite konstigt. Tidigare graviditeter har vi varit så måna om att ingen ska veta förrän åtminstone efter vecka 10, helst vecka 12. För efter det kan ju inget gå fel! Eller?
Troligtvis är det där den största oron kommer ligga. Att veta att allt kan gå fel, precis när som helst. Det är skrämmande. Hur ska den känslan lugnas. Det finns inga ultraljud i världen som kan garantera att mitt barn mår bra när vi kommer hem. Världen kan vändas upp och ner på en hundradels sekund.
Imorgon går jag in i vecka 7. Det är tidigt. Helt säkert att det är just vecka 7 är det heller inte. Troligtvis inte tidigare iallafall. Min mens kom aldrig tillbaka, sådär regelbundet efter sommaren. För det första blödde jag i tre månader då alla slemhinnor inte släppt efter förlossningen. Och efter det kom mensen lite på eget bevåg. Inget som gick att räkna på. Jag har räknat från den senaste mensen och beräknat att jag har ca 33 dagars cykel (för att vara på den säkra sidan). Tidigare har jag haft en cykel på 29 dagar, men jag tror att den har varit lite förlängd.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar