hemska känslan och prostata

Den där hemska känslan infinner sig titt som tätt. Just nu har den borrat sig fast och vägrar släppa taget. Den avskyvärda, illaluktande, irriterande känslan som hånfullt bara skriker att allt kommer skita sig. Jag försöker att låta - tillit - ta över. Men det är så svårt.

Kanske är det så här för att VUL närmar sig. Kanske är det kroppens sätt att värja sig mot det som - förhoppningsvis inte kommer inträffa.

Åh, älskade lilla bubblan - jag hoppas så innerligt att du vill bo kvar.

Det spelar för övrigt ingen roll att jag samtidigt försöker intala mig att allt är bra - då jag fortfarande spyr. Jag vet av erfarenhet att hormonerna kan stanna kvar i kroppen trots att allt inte är bra. SUCK!

Det känns som om jag bara letar fel och är så äckligt pessimistisk. Men just nu är det allt jag kan. Något annat känns far, far away...


För övrigt hade vi vårdteknik i E-tuna i dag. Vi tränade på att sätta PVK och infusioner. Min och Linns arm trotsade naturligtvis och vägrade ge oss blod (naturligtvis ska det inte tokblöda, men det kom inte en gnutta blod ens - vilket ju oftast tyder på att man gått bredvid). Som "tur" var så kom det inget blod för någon och vi fick byta arm - och då gick det finemang. Tänk att man ska bli så nervös bara. Infusionen funkade också fint, små små bitar faller så sakteliga på plats. Vi hade föreläsning om njurarna också. Diskuterade även en del prostata. Och det där med att män kan producera barn i all evinnerlighet är en myt och bara bullshit. Precis som för kvinnor minskar fertiliteten och kvaliteten på simmarna försämras drastiskt ju äldre man blir. Så det så.

Nu öppnar vi balkongdörren, klär på oss och äter firre.

Take Care


Tillägg;
Idag fyller söta lilla sessan A 1 år, tänk så fort tiden gått. Stora stora grattiskramar!