När jag var hos psykolog M talade vi om det faktum att jag oftast blir sjuk runt våra månadsdagar. Ja, det är så än. Fastän det snart gått tre år. (Herregud. Tre år?! I juli är det tre år sedan jag höll min son. Himmelskt att hålla. Fruktansvärt utan.) M nickade konstaterande och sa att det är helt normalt. Kroppen minns. Kroppen minns allt, även det som minnet ibland vill förtränga. Så ibland när livet bara rullar på, lite för fort. Och sorgen efter T inte riktigt får ta plats så gör sig kroppen påmind. Genom att dra i handbromsen. Kanske är det det som har hänt nu. Att hösten var så intensiv och påfrestande, att jag liksom inte riktigt hann med. Och kroppen bromsat.
Ta dig tid.
Stanna upp.
Sörj det du förlorat. Gläds åt det du har. Längta efter det du (förhoppningsvis) har att vänta.
1 kommentarer:
Bara upprepar det du skrivit:
"Sörj det du har förlorat. Gläds åt det du har. Längta efter det du (förhoppningsvis) har att vänta. Jag behöver nämligen säga detsamma till mig. Och jag tycker att vi borde få bestämma att vi ska få längta efter det VI HAR ATT VÄNTA.
Kram
Skicka en kommentar