människans två måsten

En föreläsare vi hade här om dagen sa, "Människan har bara två måsten. Vi måste välja. Och vi måste dö". Orden har liksom etsats sig fast hos mig. Jag tror att det är så. Precis som hon säger.

När Troy slutade leva trodde jag att jag skulle dö. Jag undrade hur andra föräldrar till döda barn klarade av att leva. Men ganska snart insåg jag att den starka längtan efter ett barn skulle ta över och jag andades enbart för att det skulle ta mig närmre ett eventuellt syskon. Människor har (och många gör fortfarande) sagt - alldeles säkert inte av ont- "Om mitt barn skulle dö, skulle jag lägga mig ned för att dö". Jo, det är nog så tanken går. Men av erfarenhet vet jag att det är många föräldrar som överlever. De flesta faktiskt. Med det sagt betyder det inte att sorgen, saknaden och kärleken efter den saknade är mindre för att man inte valt död.

Det är sedan här människans måsten kommer in. Valde jag att leva? Nej. Valde jag att andas? Nej. Inte aktivt. Men jag valde att tro och hoppas på en bättre morgondag. Jag valde att tro att ett litet barn så småningom skulle få vaggas i min famn.

Det finns också andra val. Men jag tror att det är så som föreläsaren sa. Människan har två måsten. Vi måste välja och vi måste dö.

Det här är mina ord och mina tankar kring mitt liv, erfarenheter och upplevelser.