Eiras resa till världen

Eiras resa till världen

Onsdag 30/9

Inga tecken på att något skulle vara på gång. Finaste Carro skjutsar mig till Falun, eftersom Niclas har praktisk examination under dagen. Jag säger till C att det inte kommer att ta lång tid eftersom jag inte tror att tappen påverkats något av betydelse. Dr Maria tar emot (som jag även träffade under måndagen) och hon tillsammans med "moppemuschen" (läkarkandidat som inte gjorde något vidare gott intryck) undersökte mig och konstaterade som väntat att tappen inte påverkats. Nytt dock var de kliande, ökande i storlek, besvärliga utslagen. Inga svar från fasteproverna hade kommit än och dr M såg konfunderad ut innan hon gick iväg och konsulterade jouren. När hon kom tillbaka sa hon rätt och slätt, -Vi sätter igång dig. Du är fullgången och orolig. Eftersom vi inte vet vad utslagen beror på (kan leda till hepatos) gör vi såhär, för säkerhets skull.

Här kanske man kan beskriva mitt tillstånd som milt chockad. Det var inte alls väntat. Vi hade ju bestämt oss för att vänta. Igångsättning var det sista alternativet med de förbjudna ökade riskerna. Jag ringde N, knappt en timme innan hans examination och sa att det nog var bra om han åkte direkt när han var klar. -Ja, och nu blev jag ju inte ett dugg nervös. Att han klarade examinationen är värd en stor eloge, bara det. Snacka om press. Härifrån gick allt fort. Jag försökte lokalisera Carro och efter några om och men hittade jag henne och vi blev följda upp till avd. 37 (där vi var inlagda i somras, jag och N alltså). Snabbt visades jag in i undersökningsrummet där en cervixkateter skulle sättas (av dr M och moppemuschen), men då jag inte var tillräckligt mogen och efter tre fruktansvärt smärtsamma försök gavs ballongen upp och det bestämdes att en hormonpropess skulle sättas in. Detta var mycket mindre smärtsamt och det var på nya lätta fötter jag stegade ut. Kanske trodde jag här att bebis inte var allt för långt bort. Carro fick tillåtelse att stanna (trots besöksförbudet) och vi knallade runt lite tills sammandragningarna startade, den första rejäla sammandragningen kom i kafeterian och jag fick då en liten föraning på vad som komma skulle. Detta var i samband med att N ankom och vi klockade då sammandragningarna, som fått rejält med kraft redan från start, till 2 minuters mellanrum. Då var klockan 14.00. Eftermiddagen flöt på och jag smärtlindrade med Tens. Senare på kvällen intensifierades smärtan och klockan 22.00 bestämdes att en kontroll av tappen skulle göras. Här trodde jag i min enfald att jag nog minst borde vara öppen runt 5 cm. BM S kontrollerade och till den stora besvikelsen var tappen fortfarande bakåtlutad och hård. Sovdos ordinerades. Vid CTG-kurvan klockan 02.00 var det ca 1 ½ minut mellan värkarna och vid ny kontroll som än en gång visade noll reslutat bestämdes att propessen skulle tas ut. Vilket misslyckande.

Torsdag 1/10

Utan att ha sovit någonting alls under natten började sammandragningarna avta under morgonen. CTG-kurvan visade hög puls och höga hjärtslag av bebis (troligtvis av kortisonet) och sammandragningar med ca fem minuters mellanrum. Undersökning av tappen (jodå, moppemushen var med även här) visade ingen förändring och det beslutades att avvakta. Jag gick och la mig, sov, sov och sov. Vaknade och kände mig misslyckad och sov sedan lite till. Vi fick till kvällen eget rum.

Fredag 2/10 - Söndag 4/10

Ny dag, nytt mod. Undersökning av ny läkare som tyckte att jag var alldeles för omogen för ett nytt försök. En läkare som under gårdagen undersökt var dock med och när hon undersökte tyckte hon ändå att tappen mjukats något och hon ansåg att en cervixkateter på nytt kunde testas. Den andra läkaren var mycket duktig på detta och trots att det gjorde fasansfullt ont lyckades insättningen och än en gång väcktes hoppet om att bebis nog inte var långt bort. Denna kateter skulle spännas en gång i halvtimmen och hade som följd menssmärta X 100. Tensen, värme och pamol fungerade fint som smärtlindring dock. Katetern skulle sitta i högst sju timmar och om den inte kommit ut av sig själv då skulle den tas ut. Runt klockan två fick jag en ångestattack och var helt övertygad om att bebis var död. N ringde på klockan och helst fantastiskt underbara BM A kom med doptonen för att lyssna. Bebis levde och så snart hon lagt en hand på magen kände också jag sparkarna. En kvart senade ramlade ballongen ut. Nu gick det fort igen.

Ännu tjugo minuter senare var vi på förlossningen och efter många, alldeles för många, försök togs vattnet. Dropp kopplades och den långa vandringen började. Värkarna förstärktes och var ganska snart med ca 1½ - 2 minuters mellanrum. Jag gick och gick i korridoren. Stannade och andades vid varje värk. Första arbetslaget avverkat. Klockan 22.00 gjordes första undersökningen och när BM E sa att inget hade hänt kände jag ett nervsammanbrott i antågande. Vi beslöt oss för att för att vänta till 00.00 - om inget hänt skulle vi stänga av. Klockan 00.00 var huvudet endast något nedsjunket men kunde inte längre skjutas upp vilket ledde till att vi väntade på nästa hållpunkt 02.00. Här står det i journalen status quo - vilket ledde till avstängning av droppet. Sovdos ordinerad och vi förflyttades till ett vilrum.


Värkarna höll dock i sig till nästa arbetslag började klockan 07.00. Någon timmes sömn, upp och duscha sedan var droppet ikopplat igen. Ny vandring. Värkar med ca två minuters mellanrum. Hemska långa dag varvades med toabesök och milkshakar (jag hade fått tips om chokladmilkshaken och ja, den var fantastiskt god). Tensen fick inte längre användas eftersom skalpelektrod på bebisens huvud satts så dagen förflöt utan smärtlindring. Nytt arbetslag, BM M-L som vi träffat kvällen innan. Ny kontroll framåt seneftermiddagen, men inget nytt. Möjligtvis lite mjukare och öppnad till ca 2,5-3 cm. Runt 17 bestämde jag mig för att testa lustgasen men ville absolut inte ha mer än lägsta läget. Tyckte dock att jag hade god hjälp och masken blev min bästa vän. Vi ökade succesivt, men vet inte exakt hur och när. Det började talas om att jag kanske skulle överväga ryggbedövning (spruträdda jag hade skrivit det som nödlösning i förlossningsplanen). Efter lite fundering och några vedervärdiga värkar tackade jag ja. Narkosläkare kom strax efter och försök 1 påbörjades. Själva ingreppet gick bra, trots värkar och jag var mäkta stolt över mig själv när det var klart. Efter 45 minuter utan verkan kändes det dock sämre. Narkosläkaren tillkallades igen och försök 2,3,4,5 och 6 gjordes. Tråkigt nog verkade nålen/slangen träffa någon nerv av något slag och smärtan av det var så outhärdlig (värkarna kändes som en piss i havet) att det hela avblåstes.


Här kom BM E tillbaka för natten och hon tyckte att det nog var dags att börja prata snitt eftersom förlossningen börjat dra ut på tiden i absurdum, som de uttryckte det. Snittläkare kom och undersökte. Hon tyckte att jag hade bra kraft i värkarna och trots att jag fortfarande bara var öppen 3 cm trodde hon att det nog skulle hända saker snart. Att tillägga är att jag inte pratade med någon under detta sista dygn. Jag väste några få väl valda ord åt N, som var den som i övrigt skötte snacket. Han förklarade läget för läkaren (hur ogärna vi ville ha snitt och drog i korthet vår förra katastrofförlossning) och klart stod att vi skulle försöka hålla ut lite till (i journalen står att jag inte har något emot att fortsätta...hmm...det var deras tolkning). Eftersom jag var säker på att jag hela tiden var kissnödig tappades jag på urin, men tillslut införskaffades även ett bäcken. Min kropp var helt slut och N fick stå bakom mig (många timmar!) och hålla upp mig medan jag slumrade mellan de täta värkarna. Klockan 03.00 kände jag att något hände, helt plötsligt kunde jag kissa och fruktansvärt illamående tillkom. Tillbaka till sängen och BM E ropade glatt, -Nämen, du är öppen 8 cm! Fortfarande i tysthet kände jag en enorm lättnad. Här är det lite luddigt i minnet, men jag minns det stora trycket nedåt, hur jag i varje värk var säker på att hon skulle flyga ut (ja, jag visste ju inte bättre). En mängd undersökningar gjordes och när jag äntligen var helt öppen varade krystvärkarna slutligen i 30 minuter. Jag skrek inte. Jag vägrade titta. Mitt mantra var "Värken är här, den är snart borta". Klockan 6.32 kom hon så äntligen, underbara, vackra, helt fantastiska Eira.



Moderkakan ville dock inte komma ut och blödningen ville inte avta så efter vad som kändes kaos med läkares inblandning, blodförlust på två liter, nytt blod kopplat och det som sprack sytt fick hon äntligen komma upp mitt bröst. Kärlek!