inget hopp, bara förtvivlan

Jag fick ett tips av en av de andra mammorna i "mamma-barn-gruppen", nämligen att alltid ha en kamera i skötväskan. Det är ju ofta i vardagssituationerna det händer något som man önskar att man hade kunnat föreviga, det fantastiska spontana. Jag letade genast upp vår gamla digitalkamera. Perfekt. Även om det skulle vara tråkigt om något hände med den är den ju inte lika ömtålig.

När jag satte batteriet på laddning upptäckte jag att det fanns några foton kvar på minneskortet. Isande känsla i magen. Bilden är tagen den 19/7-08. För att vara förberedda hade vi en kamera i BBväskan och en i Ns packningsväska. Av någon anledning hade vi ändå tagit med den lilla kameran upp, den där lördagen. Några foton hann tas, tyvärr inte på Troy.

Fotot är från uppvaket. Tiden står på 12.30. Alltså ca en timme efter akutknappen. Troy är född, men jag vet ännu ingenting. Jag tror att jag vaknar i samma sekund som N tar fotot. Jag vet. Jag vet att hoppet är det sista som överger människan. Jag vet det. Men där i min blick. Jag har inget hopp. Jag ser bara förtvivlan.

världens gladaste unge

Jag tror att vi fått världens gladaste lilla unge. Idag har hon varit på sitt allra mest strålande humör och då är det inte svårt att må bra. Hennes nya ljud är att testa de höga tonerna och sedan avsluta med ett gurglande skratt. Underbart

Runt lunch hade jag och Eira träff med psykolog Kerstin som försiktigt la fram att vi kanske inte behöver ses så ofta. Jag har faktiskt tänkt tanken. Jag mår ju så bra. Ångestattacker har jag knappt haft sedan Eira föddes. Lite skrämmande är det förstås. Jag har gått hos psykolog sedan jag var 12 år. Klarar jag mig själv? Jag känner mig starkare nu. K har varit fantastisk för mig. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat av att leva, efter Troy, utan henne. Hon har gett mig de bästa verktygen för att leva ett gott liv.

På eftermiddagen åkte vi sedan till Uppsala. En sväng på Gränby och sedan Ikea. Tänk att man man kan komma hem med så mycket man inte ens visste att man behövde. Nåja, diskborstar går ju alltid åt. ;-)

Pappan & Eira på Ikea

~

~

gravid tre år på rad

Igår var första gången på tre år som vi hade kalas för Niclas och jag inte var gravid.

Vi har varit tidiga med att berätta för våra anhöriga om våra graviditeter. Vi har tänkt att det ju inte blir mindre jobbigt om något går fel - om vi inte berättat. Snarare kan det vara skönare när de runt omkring vet varför man är ledsen. Ja, vi tänkte så redan första graviditeten. Den som bekant, slutade i missfall. Och visst var det så.

Vår första graviditet - vårt lilla russin - var beräknad den 3/10 2007 (mammas födelsedag och en dag innan Eira skulle komma att födas, fast två år tidigare, min anm.). Vi berättade för våra anhöriga - på Niclas kalas - genom att ha skrivit;

"Ligger här och plaskar i varmt vatten. Något uteliv har jag inte sett till, men har hört att det ska vara bra. Jag är inte riktigt redo att träffas än, men vi kan väl preliminärt säga att vi ses om åtta månader".

Texten klippte vi i delar, lade i ett kuvert och gav familjen. De fick sedan pussla ihop och gissa vad det betydde. Alla lyckades.

(Texten till pusslet fick vi inspiration till av ett par som var med i en föräldrartidning. Deras bebis var för övrigt beräknad till den 4/10 - Eiras födelsedag, fast tre år tidigare. Jo jo, cirklarna sluts)

Vår andra graviditet, den med Troy, var vi lite mer försiktiga. Vi vågade inte känna någon större glädje förrän vi gjort VUL (v.7+). När vi sedan också gjort UL i v.13 kändes det som om inget kunde gå fel. För i vår värld, dog inte barn. Efter VUL berättade vi för de närmaste. Det gjorde vi genom ett bekräftelsebrev (se foto). Alla lyckades gissa rätt även denna gång (ett litet sifferfel smög sig dock in, därav "kluddet").

Tredje gången gillt, vår tredje graviditet - den med Eira, var inget hemlighetsmakeri. Våra nära och kära fick ett glädjetjut i örat morgonen den 22/1. Inga pussel, inga lekar. Vi hade plus. Det var det enda.

Jag har alltså varit gravid tre år på rad, i februari. I år är jag det inte.

damma fisken & flocken

Trött, trött, trött.

Trots att natten faktiskt var i sömnigaste laget - Eira vaknade runt 04.30 och åt för att sedan sova till 9.00 och trots att jag faktiskt kände mig utvilad imorse känner jag mig som överkörd av något stort.

Kalas gånger två är vad dagen har bestått av. Först barnkalas (Eiras första by the way) med många, många barn och hög, hög ljudnivå. Visst kniper det lite i magen när jag tänker på att det blir vår tur en dag. Jag kan tro att det var ljuv musik i lugnet hos familjen A-P när alla barn åkt. Sötaste lilla Alvi var det som fyllde år (egentligen på tisdag, men kalas idag), tänk att det redan gått två år.

Efter fiskedammen bar det av hemåt för att duka upp för nästa kalas. Ns farbror, faster och kusin + flocken (farmor, farfar & faster) kom på fika besök eftersom N fyllde år tidigare i veckan.

Eira blev dock jätteledsen när den stora folkhopen dök upp. I över en timme ville hon bara ligga gömd mot våra bröst - vilket hon naturligtvis fick. Sakta men säkert, på hennes villkor, började damen sedan spralla och var på slutet riktigt glad. Det märks nu tydligt att Eira vill ha oss under uppsikt. Så länge vi finns i närheten går det oftast bra. Går det för fort eller om det blir alltför många nya ansikten blir det ledsamt. Det har varit oerhört viktigt för mig att få den bästa anknytningen, kanske eftersom jag saknat det själv. I sådana här situationer känns det därför fint i mammahjärtat, älskade lilla gryn.

sömnigare nätter?

Smågnolande huvudvärk och värk i leder håller mig sällskap såhär på fredagskvällen. Eira är lite snorig, men sover nu iallafall. Vi har haft vakna nätter och trötta dagar här hemma, sedan några dagar tillbaka. Eller, det är väl mest mamman som varit trött om dagarna. Eira har vaknat - ungefär en gång i timmen - hungrig, pratglad, grinig, allt utom sömnig. Törs man hoppas på en sömnigare natt?

Vi har besök av Eiras faster så nu ska jag bänka mig med henne framför tvn.
Trevlig helg!

Kom ihåg det här!

Tack alla Ni som kommenterat här & någon annanstans!

tävling

~

~

"Jag är med och tävlar om ett Heartbeat halsband med valfri text ifrån Dreams of pearls och Muppsan's blogg."

blomman + 4 månader

När vi var hos Frida & Greta tidigare i veckan blev Eira stormförtjust i en av Gretas leksaker. Det var en blomma som låter roligt, har många fina färger och många olika material som är roliga att känna (läs äta) på. Den har dessutom en sugplopp så det går att sätta fast den på bordet/golvet. När vi var i Borlänge letade jag upp blomman. Väl hemma, gissa om Eira blev glad när vi satte fast den framför henne.



Uppdatering;
Glömsk som jag är så har jag ju glömt att skriva om dagens viktigaste händelse, Eira 4 månader.
Älskade lilla skrutt. Att de är de bästa, vackraste fyra månaderna i mitt liv känns överflödigt att skriva, men jag gör det ändå. Mammas hjärtegryn, livet med dig är helt fantastiskt. Jag kan aldrig någonsin tänka mig mätt på den fantastiska studen när du lades upp på mitt bröst. Ditt vrål för världen. Det finaste jag hört.

Idag var vi till BVC och dagen i ära spräckte du 7 kilosgränsen - alldeles precis. Så just idag har du nästan fördubblat din födelsevikt. Hurra!

skallrande död

I 58 frågor om mig skrev jag att den sista gången jag såg min mamma var den 20/12-07. Inte riktigt sant. Den 3/1 möttes vi (jag, N, mormor, morfar & S) vid gravkapellet för att ta emot mamma. Jag minns att det på min tunga låg -Välkommen hem. Fast så fel ju.
Jag minns att hon inte förändrats så mycket. Förutom att hennes hy blivit porslinslik. Och kylan.

Det är något med döda människor. Det är nästan så att det livlösa ligger i luften och skallrar.

Jag har varit med när döden hämtat liv. Många gånger i arbetet. Suttit vid en sängkant och hållt en gammal hand. Trott. Känt efter puls. Väntat. Mjukt svept över ögonen för att få ögonlocken att stängas. Viskat, sov gott.

Jag var inte med när mamma dog. Bara timmar innan hade vi åkt hem. Dagen efter åkte vi till sjukhuskapellet. Kylan hade redan infunnit sig, förstås. Men jag kunde förnimma en känsla av mjukhet. Inte det dånande döda, som då här hemma i kapellet.

Troy dog mellan mig och N. Då visste vi, sekunder efter hans andetag att han var död. Visste? Jag vet fortfarande inte om jag vet. Läkaren sa det iallafall, då. Där på sjukhuset, blev han aldrig riktigt död. Jag kunde hålla honom intill mig, pussa mjuka kinder och lirka in mitt finger i hans lilla knutna hand. Det var när vi, hemma i kapellet, skulle flytta över honom till kistan. Det var när han inte längre såg ut som han gjort innan. När en alldeles för liten pojke hade fått mörka läppar och vit hy. Det var när han var alldeles iskall. Det var när spikar sattes i kistan. Det var då döden skallrade.

Jag har inte sett morfar. Jag har sett nog av döden. Vill inte se mer. Jag vill minnas liv.

själar säger aldrig farväl, vilka är NI?

Bloggen "Själar säger aldrig farväl" har funnits sedan den 26 september 2008. Under denna tid finns det några människor som varit med sedan start, men de flesta har kommit till under resan. Några förgyller mina inlägg med reflektioner (om ni bara visste vad de värmer!) medan andra mest passerar obemärkt förbi. Jag ser på min besöksstatistik att det är många som dag efter dag, ibland flera gånger per dag besöker bloggen och jag kan inte låta bli att undra vilka ni är.

Vilka är ni som så ofta tar del av mina tankar?

För att stilla min nyfikenhet, kan ni inte lämna ett litet spår? Berätta vilka ni är och om ni vill, hur ni hittade hit. Om ni själva har blogg/hemsida, lämna gärna adress - så jag får möjlighet att besöka er.

papi

Idag har vi firat vår älskade pappa som fyller 26 år.

KÄRLEK

på resande fot

Ännu en fantastisk dag till ända. Jag är trött. Ont i fötterna. Snart ska jag hoppa in i duschen och sedan nog faktiskt unna mig ett fotbad - hur länge sedan var inte det?!

Idag åkte jag och Eira till Borlänge (undrar när/om vi någonsin kommer komma iväg på babysången, det tycks ploppa upp saker på tisdagar hela tiden - jag skäms lite eftersom vi faktiskt är anmälda). Iallafall så fyller pappa N år imorgon, så idag var vi tvungna att hitta en födelsedagspresent. Tur för oss ville Linda och Gustav komma och göra oss sällskap = MYS!

Vi åt gott, strosade runt i affärer, fikade (i kupolens smått fantastiska amningsrum) och hade allmänt trevligt. Presenter hittades och en hel del annat också.

.

.

.

Nähä, duschen nästa och om jag inte minns fel står en stackars ensam Ben&Jerrys i frysen och bara väntar på att bli uppäten!

.

.

PS/ I söndags kom det en yngling i en gammal survolvo och sladdade precis framför vår bil. Jag hytte med pekfingret och svor lite lagom (eftersom Eira var med). N höll på att skämma ögonen ur sig.

-Vad gör du? Sådär gör bara kärringar.

Är det så, har det bara gått utför med mig, är jag en gammal kärring nu?!

.

.

PS2/ Nu när N läser detta säger han

-Du det är bara kärringar som säger yngling också.

Gaaah! Vad har hänt med mig?