Jag fick ett tips av en av de andra mammorna i "mamma-barn-gruppen", nämligen att alltid ha en kamera i skötväskan. Det är ju ofta i vardagssituationerna det händer något som man önskar att man hade kunnat föreviga, det fantastiska spontana. Jag letade genast upp vår gamla digitalkamera. Perfekt. Även om det skulle vara tråkigt om något hände med den är den ju inte lika ömtålig.
När jag satte batteriet på laddning upptäckte jag att det fanns några foton kvar på minneskortet. Isande känsla i magen. Bilden är tagen den 19/7-08. För att vara förberedda hade vi en kamera i BBväskan och en i Ns packningsväska. Av någon anledning hade vi ändå tagit med den lilla kameran upp, den där lördagen. Några foton hann tas, tyvärr inte på Troy.
Fotot är från uppvaket. Tiden står på 12.30. Alltså ca en timme efter akutknappen. Troy är född, men jag vet ännu ingenting. Jag tror att jag vaknar i samma sekund som N tar fotot. Jag vet. Jag vet att hoppet är det sista som överger människan. Jag vet det. Men där i min blick. Jag har inget hopp. Jag ser bara förtvivlan.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar