Trött, trött, trött.Trots att natten faktiskt var i sömnigaste laget - Eira vaknade runt 04.30 och åt för att sedan sova till 9.00 och trots att jag faktiskt kände mig utvilad imorse känner jag mig som överkörd av något stort.
Kalas gånger två är vad dagen har bestått av. Först barnkalas (Eiras första by the way) med många, många barn och hög, hög ljudnivå. Visst kniper det lite i magen när jag tänker på att det blir vår tur en dag. Jag kan tro att det var ljuv musik i lugnet hos familjen A-P när alla barn åkt. Sötaste lilla Alvi var det som fyllde år (egentligen på tisdag, men kalas idag), tänk att det redan gått två år.
Efter fiskedammen bar det av hemåt för att duka upp för nästa kalas. Ns farbror, faster och kusin + flocken (farmor, farfar & faster) kom på fika besök eftersom N fyllde år tidigare i veckan.
Eira blev dock jätteledsen när den stora folkhopen dök upp. I över en timme ville hon bara ligga gömd mot våra bröst - vilket hon naturligtvis fick. Sakta men säkert, på hennes villkor, började damen sedan spralla och var på slutet riktigt glad. Det märks nu tydligt att Eira vill ha oss under uppsikt. Så länge vi finns i närheten går det oftast bra. Går det för fort eller om det blir alltför många nya ansikten blir det ledsamt. Det har varit oerhört viktigt för mig att få den bästa anknytningen, kanske eftersom jag saknat det själv. I sådana här situationer känns det därför fint i mammahjärtat, älskade lilla gryn.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar