skallrande död

I 58 frågor om mig skrev jag att den sista gången jag såg min mamma var den 20/12-07. Inte riktigt sant. Den 3/1 möttes vi (jag, N, mormor, morfar & S) vid gravkapellet för att ta emot mamma. Jag minns att det på min tunga låg -Välkommen hem. Fast så fel ju.
Jag minns att hon inte förändrats så mycket. Förutom att hennes hy blivit porslinslik. Och kylan.

Det är något med döda människor. Det är nästan så att det livlösa ligger i luften och skallrar.

Jag har varit med när döden hämtat liv. Många gånger i arbetet. Suttit vid en sängkant och hållt en gammal hand. Trott. Känt efter puls. Väntat. Mjukt svept över ögonen för att få ögonlocken att stängas. Viskat, sov gott.

Jag var inte med när mamma dog. Bara timmar innan hade vi åkt hem. Dagen efter åkte vi till sjukhuskapellet. Kylan hade redan infunnit sig, förstås. Men jag kunde förnimma en känsla av mjukhet. Inte det dånande döda, som då här hemma i kapellet.

Troy dog mellan mig och N. Då visste vi, sekunder efter hans andetag att han var död. Visste? Jag vet fortfarande inte om jag vet. Läkaren sa det iallafall, då. Där på sjukhuset, blev han aldrig riktigt död. Jag kunde hålla honom intill mig, pussa mjuka kinder och lirka in mitt finger i hans lilla knutna hand. Det var när vi, hemma i kapellet, skulle flytta över honom till kistan. Det var när han inte längre såg ut som han gjort innan. När en alldeles för liten pojke hade fått mörka läppar och vit hy. Det var när han var alldeles iskall. Det var när spikar sattes i kistan. Det var då döden skallrade.

Jag har inte sett morfar. Jag har sett nog av döden. Vill inte se mer. Jag vill minnas liv.