en vecka senare - så var det

Det har snart gått en vecka sedan vi stod där i kyrkan. Vilken dag det var!

För cirka ett och ett halvt år sedan bestämde jag och N oss för att vi skulle gifta oss (något som tagit mig många år av "tjat") och datumet skulle bli 111111. För ett år sedan bokade jag kyrka och vår präst. Planeringen tog fart. Sång. Blommor. Mat. Gästlista. Och så blev vi gravida. Planer för att ha dop samtidigt byggdes upp. Liksom förväntningarna. Liksom kraven. Liksom pressen. Jag är ingen planeringsmänniska (inte när det kommer till sådana här tillställningar iallafall). Och N gillar det än mindre. När jag var liten drömde jag om ett stort bröllop där alla människor var glada och där för mig och min prins. Ett bröllop där min pappa skulle leda mig fram. Men livet blir inte alltid som i drömmen. Både på gott och ont. Någon pappa kommer nog aldrig att leda mig fram och att samla glada människor tycktes inte bli helt lätt. Efter Troy har vi dessutom ådragit oss svårigheter av att umgås i för stora sällskap. En vaken natt bestämde vi oss. Inget stort bröllop. Bara ett litet. Ett hemligt. Bara för oss. För kärleks skull.

Bara någon dag senare ringde vår präst och meddelade att han skulle byta församling, men eftersom han lovat, ändå skulle viga oss i november. Jag frågade om han möjligtvis skulle ha tid under sommaren istället. Det hade han.

Planeringen inför bröllopet var redan påbörjad. Det enda svåra var egentligen att hitta en klänning. Inte helt lätt att prova, höggravid. Det gjorde jag inte heller. Bara tre veckor innan bröllopet var klänningen på plats hemma och med hjälp av "gammelmoffa" blev den perfekt.

Det var få personer som visste om våra planer. Jag samlade ihop ett "crew" med några av mina äldsta och bästa vänner för att hålla mig sällskap på bröllopsdagsmorgonen och för att göra mig i ordning. Utöver dem var det endast vår närmsta familj (svärföräldrar, svägerska, Ns farmor, min mormor och morbror) som visste om och var närvarande under vigselceremonin.

Min bästa Ullis sjöng vackrare än vackrast "Kärleksvisan" (om jag får ska jag lägga upp klippet så småningom, så att ni får höra). Som utgångsmusik valde vi att göra det personligt med I'm yours (den låt som vi kallas Troysans låt, eftersom vi spelade den så mycket under graviditeten). Bästa C läste texter och hela vigselakten kändes väldigt intim och varm. Det gör mig varm att det blev som vi ville.

Mina tjejer och jag skålar medan vi äter lunch precis innan det är dags att ge sig av för fotografering.
Och nedan, förutom jag själv, mina tjejer - Cilla, Ullis, Carro & Ida.

När vi kom hem fick vi en överraskning. Bästa tjejerna hade piffat i sovrummet och där väntade också fina presenter.

I en presentkorg låg det bland annat fina champagneglas.

Hemma hos svärmor och svärfar (där vi åt tårta på kvällen) hade någon målat på marken.
Tårtan var helt fantastisk. Chokladbottnar med jordgubbsmousse.

Älskade.

En annan dag ska jag visa er andra fina presenter vi också haft den äran att få. Åter igen, jag är så tacksam för att jag kan minnas dagen med sådan glädje och stolthet.